Några punkter om den insurrektionella anarkismen

Insurrektionell anarkism är inte en ideologisk lösning på alla sociala problem – en vara på kapitalismens marknad av ideologier och åsikter – utan en pågående praktik vars mål är att göra slut på statens dominans och kapitalismens fortlevnad. En praktik som kräver analys och diskussion för att kunna gå framåt. Vi pekar inte på något idealsamhälle och erbjuder ingen utopi för allmän konsumtion. Genom historien har de flesta anarkister – utom de som trott att samhället skulle utvecklas till en viss punkt där det lämnat staten bakom sig – varit insurrektionella anarkister. Det betyder helt enkelt att staten inte kommer att tyna bort av sig själv, vilket innebär att anarkister måste angripa staten, då väntan är detsamma som nederlag. Vad som krävs är öppet myteri och spridandet av subversion bland de exploaterade och exkluderade.

Här lyfter vi fram några av de slutsatser som vi och andra insurrektionella anarkister drar utifrån detta allmänna problem: om staten inte kommer att försvinna av sig själv, hur gör vi då för att få den att försvinna? Den insurrektionella anarkismen är därför först och främst en praktik som fokuserar på attackens organisering.

Dessa punkter ska inte på något sätt ses som en färdig och avslutad produkt. Vi hoppas att de blir en del av en fortgående diskussion och vi välkomnar självklart synpunkter (intressanta svar kommer vi att trycka i nästa nummer av tidningen Hot Tide). De flesta av dessa punkter kommer från gamla nummer av Insurrectionoch pamfletter från Elephant Editions.

1. Staten kommer inte bara att försvinna – attackera!

Kapitalets stat kommer inte bara att ”tyna bort”, som många anarkister verkar ha börjat tro. Dessa har inte bara grävt ner sig i abstrakta positioner av ”väntan” utan fördömer till och med öppet dem som anser att skapandet av en ny värld hänger samman med förstörandet av den gamla. Attack innebär att vägra medling, pacificering, offer, anpassning och kompromisser.

Det är genom att agera och genom att lära oss att agera, inte genom propaganda, som vi kommer att bereda väg för upproret – även om propagandan bidrar till att tydliggöra hur vi kan agera. Genom att vänta lär vi oss bara att vänta – genom att agera lär vi oss att agera.

Ett upprors kraft är socialt, inte militärt. Måttet för att utvärdera betydelsen av ett allmänt uppror ligger inte i dess väpnade sammanstötningar, utan tvärtom i hur stor utsträckning det paralyserar ekonomin – i hur det paralyserar de normala förhållandena.

2. Självaktivitet vs. kontrollerad revolt – från uppror till revolution

För oss anarkister är revolutionen en ständig referenspunkt, oavsett vad vi gör eller vilken fråga vi ägnar oss åt. Men revolutionen är inte en myt, något som bara ska användas som referenspunkt. Just eftersom den är en konkret händelse måste den dagligen byggas av mer anspråkslösa försök, som inte har alla de befriande kännetecken som den sociala revolutionen i sin sanna bemärkelse har. Dessa mer anspråkslösa försök är upproren. I dessa uppror öppnar de mest exploaterade och exkluderade i samhället – och de mest klarsynta politiska minoriteterna – vägen för den möjliga inblandningen av bredare skikt av exploaterade i en upprorsvåg som kan leda till revolution.

Kamper måste utvecklas, både i en direkt och i en långsiktig bemärkelse. Tydliga strategier är nödvändiga för att kunna använda olika metoder på ett koordinerat och fruktbart sätt.

Autonomt agerande – att kampen är självstyrd – innebär att de som kämpar är autonoma i sina beslut och aktioner. Detta är motsatsen till en syntesorganisation som alltid försöker att ta kontroll över olika kamper. Kamper som är syntetiserade under en enda kontrollerande organisation kan lätt integreras med maktstrukturerna i dagens samhälle. Självorganiserade kamper är av naturen okontrollerbara när de sprids över hela den sociala terrängen.

3. Okontrollerbarhet vs. kontrollerad revolt – spridandet av attacken

Det går aldrig att i förväg avgöra vad en särskild kamp kommer att leda till. Även en begränsad kamp kan ha de mest oförutsedda konsekvenser. Det finns inga metoder som på förhand kan garantera att olika uppror – ofullständiga och begränsade – övergår till revolution.

Det är inte dessa sabotagehandlingar i sig som systemet är rädd för, utan snarare att dessa ska spridas i samhället. Varje proletariserad individ som äger de mest anspråkslösa medel kan fastställa sina egna mål och motiv, ensam eller tillsammans med andra. Det är materiellt omöjligt för staten och kapitalet att hantera en kontrollapparat som ska agera över hela den sociala terrängen. Vem som helst som verkligen vill utmana kontrollnätverken kan ge sitt eget teoretiska eller praktiska bidrag. När den första brutna länken framträder sammanfaller det med sabotagehandlingarnas spridning. Den sociala självbefrielsens anonyma praktik kan sprida sig till alla områden och bryta de preventiva strukturer som makten satt upp.

Därför är små aktioner – som lätt går att reproducera och kräver osofistikerade medel som alla har tillgång till – okontrollerbara just på grund av sin enkelhet och spontanitet. De får även de mest avancerade teknologiska framstegen för upprorsbekämpning att framstå som löjliga.

4. Permanent konfliktualitet vs. medling med institutionella krafter

Konfliktualitet ska ses som ett permanent inslag i kampen mot makthavarna. En kamp som saknar detta element kommer i slutändan att driva oss till medling med institutionerna. Vi vänjer oss vid delegering och tron på en illusorisk frigörelse genom parlamentariska beslut, tills det går så långt att vi faktiskt aktivt deltar i vår egen exploatering.

Det kan kanske finnas anledning att tvivla på enskilda försök att uppnå sina mål med våldsamma medel. Men när ickevåldet förs upp till nivån att bli en allmän ickevåldsprincip, där verkligheten delas in i ”goda” och ”onda”, då slutar argumenten att ha värde och allt ses i termer av underordning och lydnad. Anti-globaliseringsrörelsens officiella representanter har gjort detta extra tydligt genom att distansera sig från och fördöma andra. De ser sina principer – som de känner sig pliktskyldigt bundna till – som ett anspråk på makten över rörelsen som helhet.

5. Illegalitet – uppror är mer än att råna banker

Insurrektionell anarkism är inte en morallära för överlevnad. Vi överlever alla på olika sätt beroende på vår samhällsposition, talang eller smak, och oftast genom kompromisser med kapitalet. Vi tänker inte moralisera över användningen av illegala metoder för att befria sig från löneslaveriets bojor, eller för att vi ska kunna leva och genomföra våra projekt. Men vi fetischerar inte heller illegaliteten eller förvandlar den till någon slags religion med martyrer. Det är bara ett medel, och ofta ett bra sådant.

6. Informell organisering – inte professionella revolutionärer eller aktivister, inte permanenta organisationer

Från parti/fack till självorganisering

Det finns djupgående skillnader inom den revolutionära rörelsen. Anarkister tenderar att betona kampens kvalitet och dess självorganisering medan den auktoritära tendensen betonar dess kvantitet och centralisering.

Vi organiserar oss för konkreta uppgifter. Därför är vi mot partier, fackföreningar och permanenta organisationer, vilka alla agerar för att syntetisera kamper och blir till verktyg för integrering med staten och kapitalet. Deras syfte blir deras egen existens, och i värsta fall skapar de organisationen först och försöker sedan hitta eller skapa kampen. Vår uppgift är att agera, organisering är bara ett medel. Vi är därför mot att praktiken och agerandet delegeras till en organisation. Vi behöver generaliserad handling som leder till uppror, inte till kontrollerade kamper. Vi organiserar oss inte för att försvara vissa intressen, utan för att attackera vissa intressen.

Informell organisering grundas på ett antal kamrater som är förenade genom en ömsesidig affinitet. Dess framåtdrivande element är alltid handling. Ju större problem som kamraterna står inför som en helhet, desto större kommer deras affinitet att bli. Detta innebär att den verkliga organiseringen, den effektiva kapaciteten att agera tillsammans – det vill säga att veta var man har varandra, det gemensamma studerandet och analyserandet av problemen och det gemensamma agerandet – står i relation till den affinitet som uppnåtts och har inget att göra med program, plattformar, fanor eller mer eller mindre kamouflerade partier. Den informella anarkistorganisationen är därför en specifik organisering som samlas runt en ömsesidig affinitet.

Den anarkistiska minoriteten och de exploaterade och exkluderade

Vi tillhör de exploaterade och exkluderade, och därför är vår uppgift att agera. Ändå kritiserar somliga allt agerande som inte är en del av en stor och synlig social rörelse för att ”agera som ställföreträdare för proletariatet”. De manar till analys och väntan, inte till handling. De ser sig antagligen inte som exploaterade bland andra exploaterade, och våra begär, vår vrede och våra svagheter är tydligen inte en del av klasskampen. Detta är inget annat än ännu en ideologisk uppdelning mellan exploaterade och subversiva.

Den aktiva anarkistiska minoriteten är inte slavar under antal utan fortsätter att agera mot makten även om klasskampen är på en låg nivå hos samhällets exploaterade. Anarkistiska aktioner borde därför inte sikta på att organisera och försvara hela den exploaterade klassen i en stor organisation som ska föra kampen från början till slut, utan borde istället identifiera enskilda aspekter av kampen och dra dem till sin logiska konsekvens som en attack. Vi måste även släppa de stereotypa bilderna av de stora masskamperna, och konceptet med en ständigt växande rörelse som till slut ska dominera och kontrollera allt.

Relationen till den exploaterade och exkluderade multituden kan inte utformas som något som ska uthärda tidens gång, det vill säga något som ska baseras på oändlig tillväxt och som ska kunna stå emot utsugarnas attacker. Den måste ha en mer avgränsad specifik dimension, en som är inställd på attack och inte på att agera som eftertrupp.

Vi kan börja bygga vår kamp på ett sådant sätt att förhållanden som möjliggör revolt framträder och latenta konflikter utvecklas och lyfts till ytan. På detta sätt skapas en kontakt mellan anarkistiska minoriteter och de specifika situationer där kampen kan utvecklas.

7. Det individuella och det samhälleliga – individualism och kommunism, en falsk motsättning

Vi tar till oss det bästa i individualismen och det bästa i kommunismen.

Uppror börjar med individernas begär att bryta sig ur begränsande och kontrollerade omständigheter, begäret att återta förmågan att skapa sitt eget liv som det passar en själv. Detta kräver att de övervinner separationen mellan dem själva och deras existensvillkor. Eftersom de få, de privilegierade, kontrollerar existensvillkoren, så är det omöjligt för de flesta individer att verkligen bestämma över sin existens på sina egna villkor. Individualitet kan bara frodas där en jämlik tillgång till existensvillkoren är en social verklighet. Denna jämlika tillgång är kommunism. Vad individerna gör med denna tillgång är upp till dem själva och de runt omkring dem. Därför finns det inte någon viss individualitet eller någon likriktning av individen underförstådd i verklig kommunism. Vad som tvingar in oss i vissa identiteter och en likriktning av individer är de sociala roller som läggs på oss av det nuvarande systemet. Det finns ingen motsättning mellan individualitet och kommunism.

8. Vi är de exploaterade, vi är motsättningen – nu är inte tiden att vänta

Helt klart innehåller kapitalismen djupa motsättningar som driver den till olika justeringar och evolution för att slippa de periodiska kriser som drabbar den. Men vi kan inte slå oss till ro och vänta på dessa kriser. När de inträffar kommer de att välkomnas om de bidrar till en accelererad utveckling av den insurrektionella processens olika delar. Som exploaterade är vi hur som helst den fundamentala motsättningen för kapitalismen. Därför är tiden alltid mogen för uppror, precis som vi kan se att mänskligheten kunde ha störtat staten vid vilken tidpunkt som helst i historien. Ett brott med den kontinuerliga reproduktionen av detta system av exploatering och förtryck har alltid varit möjligt.

Anarco