De historiskt invarianta Lyon teserna är en av de viktigaste texterna från Amadeo Bordiga. Den klar lägger, då som nu, opportunismen i populär fronts och parlamentarisk anti-fascism. Att en effektiv anti-fascistisk kamp måste utgå från klass kampen och organen av proletariatet, alltså facken, arbetarråden, arbetarpartierna och så vidare. I och med Trump och SD så har anti-fascismen börjats kopplas mer till parlamentarismen igen. Förr var huvud praktiken att attackera fascisterna direkt på gatan; nu har parlamentarism börjat ta mer plats. I Sverige är "en röst på något annat än S är en röst på SD", i USA är det "rösta på demokraterna, rör 'overton' fönstert åt vänster".
För att citera Bordiga ur texten,
"The party will address no proposals for joint actions to the parties of the anti-fascist opposition, neither will it engage in politics aimed at detaching a left-wing from this opposition, and nor will it attempt to push so-called left-wing parties 'further to the left'"
Den organiska centralismen och dess uppgift klargörs även i texten. Många förvirrar det för någon sorts teknokrati men det är praktiskt taget demokratisk centralism fast en undviker demokrati delen genom att inte applicera demokrati som en princip, utan som en taktik när det är praktiskt. Bordiga kritiserar även "enhet för enhetens skull", en idé som plågar många inom vänstern. Det har sedan länge funnits en tendens inom vänstern att folk klagar när organisationer inte samarbetar, att folk blir arga när aktioner inom rörelsen kritiseras eftersom att "vi måste hålla ihop". Men hur kan en rörelse hålla ihop om den inte utvecklas för att korrigera problem utan bara blundar för det?
Jag vill citera Marx ur "Louis Bonapartes adertonde Brumaire" om hur den proletära revolutionära rörelsen skiljer sig från den borgerliga,
"Proletära revolutioner däremot, såsom de på 1800-talet, kritiserar ständigt sig själva, avbryter ständigt sitt eget förlopp, går tillbaks till det skenbart fullbordade för att ta itu med det på nytt, hånar blodigt halvheterna, svagheterna i sina första ynkliga försök, de tycks slå ner sin motståndare endast för att han skall suga ny kraft ur jorden och resa sig mot dem i ännu väldigare gestalt. Ständigt på nytt ryggar de tillbaks för det obestämda, oerhörda i de mål de ställt sig, ända tills den situation skapats, som gör varje återvändo omöjlig, och förhållandena själva ropar: Hic Rhodus, hic salta!"
Han kritiserar även både den akademiska och arbetaristiska synen på partiet, idén om ett "rent" parti, och idén om att partiet måste vara ett massparti, alltså att partiet definieras av ett statistiskt värde. Idén om att det viktigaste för ett parti är ett högt numeriskt värde för att vara värt något, och att offra partiets uppgifter för det, är opportunism. Bordiga klar lägger de tre stora uppgifterna som följande,
"a) The defence and clarification of the fundamental programmatic postulates, that is, the theoretical knowledge of the working-class movement, in relation to new events as they arise;
b) The assurance of the continuity of the organisational unity and efficiency of the party, and its defence against contamination by extraneous influences opposed to the revolutionary interests of the proletariat;
c) The active participation in all the struggles of the working class, including those that arise out of partial and limited interests, in order to encourage their development. Emphasis however must constantly be placed on the factor of their links with the final revolutionary aims, and with the conquests of the class struggle presented as stepping-stones on the way to the indispensable combat to come. This means denouncing the perils of abandoning ourselves to partial accomplishments as though they were points of arrival, and the danger of bartering these for the conditions of class activity and combativity of the proletariat which are the autonomy and independence of its ideology and its organisations, most important of which is the party."
Bordigistgruppen
Länk: https://www.facebook.com/bordigagruppen/posts/395656390868508
Feed