Det hade skett många arbetaruppror före majhändelserna 1968; uppror och resningar som öppet hade konfronterat både staten och den institutionaliserade arbetarrörelsen. Många av dessa hade dessutom varit avsevärt mer våldsamma, ett bra exempel är resningarna efter första världskriget. Upproren runt 1970 var dock mer globala och övergripande, till skillnad från resningarna 1871, 1917–1921 och 1936–37 hade kapitalet i de industrialiserade länderna genomsyrat hela livet. Även vardagliga handlingar och förhållanden hade förvandlats till varor. Kapitalet samlade hela samhället under sitt herravälde. Politik i form av konkurrerande politiska program var på väg bort. 1968 kunde de franska fackföreningarna och arbetarpartierna stoppa en treveckorsstrejk där 4–5 miljoner arbetare var involverade men de kunde inte längre lägga fram ett program som utgjorde ett alternativ till de »borgerliga» partierna. De som deltog i generalstrejken hade inga illusioner om att en vänsterregerings seger kunde ge mycket mer än förbättrad välfärd. Blandekonomi var det rådande ekonomiska systemet. När vänstern styrde betonades statligt ingripande i ekonomin medan marknadskrafterna fick mer att säga till om när folk röstade på högern.
Varurelationer härskade över de mest grundläggande mänskliga behoven. Den amerikanska drömmen var din om du var tillräckligt rik att köpa den. Trots detta så var den mest attraktiva bilen aldrig den du köpt utan den fanns alltid att fi nna i den senaste TV-reklamen. Varor är alltid bäst på reklamaffi scherna. Precis när det ryska arbetarparadiset inte längre var ett gällande alternativ dök det nya konsumtionsparadiset upp från ingenstans. Ingen trodde längre på att man kunde fi nna en lycklig framtid i fabriken eller i mardrömmen på andra sidan järnridån. Men de fl esta tvivlade även på det sockersöta drömlandskapet på den här sidan TV-skärmen. Som ett resultat av denna process, slutade arbetarna upp med att se arbetsplatsen som en plats där man skulle och kunde bygga en ny och bättre värld. Trots att den Situationistiska internationalens bok Skådespelssamhället hade få läsare på den tiden, var dess publicering 1967 förelöpare till den kritik som skulle komma senare. Det är sant att 60- och 70-talen också betydde att många exploaterade och dåligt betalda arbetare till sist fi ck komma in i det tjugonde århundradet. Det är också sant att det endast var en minoritet av arbetarklassen som reste sig mot samhället som sådant. De upproriska var unga, hade något att kämpa för men var marginaliserade. Men den våg av strejker och upplopp som ägde rum över hela världen är obegriplig om man inte förstår att den kännetecknades av en massflykt från det eländiga kontors- och fabrikslivet. »Vem vill egentligen arbeta?» frågade Newsweek i mitten på 70-talet.
Trots otaliga kamper utvecklades inte ockupationerna av arbetsplatserna till en total omvandling av samhället. Trots att polska arbetare tog över gas- och transportservicen 1971, trots att italienska arbetare på sjukhus, butiker och i transportbranschen gav folk nästintill gratis sjukvård, transport och mat, gick inte kamperna vidare. Det var nästan inga kamper som blev något av en början till en kommunisering av samhället. Kampen mot arbetet och försöken att inkräkta på varusamhället utvecklades inte till en gemensam attack på arbetet som en vara, alltså som en kamp mot själva lönearbetet. Allt ifrån fängelser till barnutbildning attackerades och kritiserades, men attackerna var främst negativa. Frånvaron av kreativa och positiva försök att omvandla samhället gjorde att kapitalet kunde återhämta sig och återigen ta ledningen.
Historiska resningar har inget exakt födelse- eller dödsdatum men man kan vara säker på att Fiat var mer än en symbol – det var en milstolpe. Under flera år hade företaget i Torino plågats av permanenta stopp vid löpande bandet, arbetare maskade och arrangerade möten på fabriken. Men trots all denna arbetarkamp utvecklades det organiserade kaoset aldrig till en positiv samhällsförändrande kraft. Därför kunde ledningen klara av att krossa en, ganska stor, minoritet med den passiva hjälpen från den stora majoriteten arbetare som var rädda att förlora sina jobb. De radikala proletärerna lyckades allvarligt störa kapitalismens samhällslogik men misslyckades med att ersätta den med en ny. Våldsamma (till och med beväpnade) aktioner blev alltmer separerade och skilda från livet och aktiviteterna på arbetsplatserna. 1980 sa Fiat upp 23 000 personer av de 140 000 anställda på fabriken i Torino. Arbetarna på fabriken gick ut i strejk i 35 dagar och till sist gick 40 000 arbetare på Fiat ut på gatorna mot strejken. Efter detta skrev fackföreningarna under en kompromiss som innebar att de 23 000 arbetarna fick statliga pengar som kompensation för att de förlorade jobben. Tusentals arbetare blev senare sparkade på grund av nya rationaliseringar. Vid denna och liknande vändpunkter trycktes upproren på 60- och 70-talen tillbaka.
John Silver
Feed