Vi måste prata om att hata staten

”Att bli regerad är att vara övervakad, inspekterad, spionerad på, styrd, påtvingad lagar, numrerad, reglerad, inskriven, indoktrinerad, predikad till, kontrollerad, genomsökt, skattad, värderad, censurerad, beordrad av varelser som varken har rätten, visheten eller dygden att göra så.” – Pierre–Joseph Proudhon

Staten är en av de mest våldsamma och destruktiva sociala konstruktioner som vår historia har gett upphov till. Det finns inte en stat som inte förslavat, fängslat, förtryckt, exploaterat eller ibland till och med utrotat hela folkgrupper. Statens maktanspråk realiseras ofta på bekostnad av ursprungsbefolkning och andra utsatta grupper, och är till gagn främst för en liten elit. Stater pratar idag ofta om våldsbejakande extremism, men det finns ingen grupp, ingen institution, som förlitar sig så systematiskt på så extremt våld som stater gör idag och gjort historiskt.

Staten har piskat upp nationalistisk stämning och rasism, frodats på patriarkala strukturer, drivit på kolonialism och imperialism, och skickat miljoner människor i döden, i krig vars syfte bland annat har varit att utöka statens maktsfär på dess yttre fienders bekostnad. På detta sätt har människor på alla sidor av dessa konflikter, människor som egentligen har mer gemensamt med varandra än med den maktelit som kontrollerar just deras nationalstat, förmåtts att döda varandra i namnet av i praktiken meningslösa ideal.

Stater kan inte existera utan en uppdelning mellan “vi” och “dom”, och de som stängs ute flyr många gånger just från de katastrofer och konflikter som stater och gränser själva har orsakat. Dessa dödliga gränser står däremot alltid öppna för de med makt, pengar eller rätt hudfärg. För statens kalla logik, från dess makts höjder, är människokroppar bara en förbrukningsvara. Stater är en antites till allt liv, all frihet, all kreativitet, all jämlikhet och all solidaritet. Stater är en dödlig utväxt på samhällskroppen, staten är en cancerdiagnos.

Stater fanns långt innan kapitalismen, men har också samverkat med kapitalismens uppkomst, och försett detta ekonomiska system med en repressionsapparat som utarmat människor genom att ta ifrån dem mark och egendom, och på så sätt drivit dem in i kapitalisternas fabriker. Det är ingen slump att statens främsta repressiva organ – polisen – tillkom just som svar på den oro och upproriska anda som genomsyrade massorna när de tvingades in i löneslaveri i Europa. I Nordamerika utvecklades polisen i rakt nedstigande led från de slavpatruller som jagade förrymda slavar.

Trots detta finns det många missförstånd och antaganden som tas för givna när det gäller diskussioner om staten. För de allra flesta är det något som är en självklarhet, som förvisso kan vara dåligt ibland, men som till syvende och sist ändå är oundvikligt. Staten ses ofta som en uppsättning nödvändiga institutioner som förser (en del av) oss med viss grundtrygghet, och ett verktyg genom vilket vi kan åstadkomma social förändring – vare sig det handlar om idéer kring reformism, eller förändring av mer revolutionärt slag.

Även bland antikapitalister har staten haft en relativt privilegierad ställning. Ingen tror att vi kan uppnå ett postkapitalistiskt samhälle genom att jobba för att få in fler arbetare, svarta, fattiga, kvinnor eller andra grupper i bolagsstyrelser, men många sätter sitt hopp till att skicka samma grupper och individer till de institutioner som tillsammans utgör staten. Men istället för att skapa förändring, så fungerar sådana metoder snarare som en säkerhetsventil för systemet.

Både de reformistiska liberala idéerna om staten och reformer som självändamål och den grundläggande drivkraften för förändring, och revolutionära teorier om ”arbetarstatens” roll som ett verktyg för frigörelse, är skadliga om vårt mål är att bygga livskraftiga och självständiga sociala rörelser. Därför måste dessa teorier och argument bemötas och utmanas. Men för att kunna göra det, måste vi också prata lite närmare om vad staten faktiskt är och inte är.

***

På ett sätt är frågan ganska enkel, och vi kan peka på exempel: Sverige är en stat, USA är en stat, Kina är en stat, Japan är en stat, och så vidare. Men ofrånkomligen kommer det en följdfråga: Vad är det med Sverige, rent konkret, som gör det till en stat? Den frågan är inte lika enkel, och vi måste försöka generalisera vad som utmärker inte bara Sverige, utan alla stater.

Staten kan sägas vara summan av alla de politiska, juridiska, lagstiftande, militära och finansiella institutioner som genom sin hierarkiska och centraliserade struktur utgör en maktfaktor över och ett särintresse skilt från de människor som befinner sig inom dess maktsfär. Den maktsfären är dessutom nära förknippad med ett geografiskt område över vilket staten hävdar rätten till ett våldsmonopol.

Det är vad staten är, men det är också viktigt att påpeka vad staten gör. Att staten på grund av sin struktur är ett särintresse skilt från människorna som den regerar över betyder förstås inte att de två är helt skilda. Staten innehar nämligen också rollen som medlare mellan olika klassintressen (arbetare, kapitalister, men även statliga byråkrater och politiker), och påverkas hela tiden av dem till att stifta lagar och med sin legalistiska och i slutändan repressiva maktapparat se till så att de någorlunda efterlevs.

Staten försöker alltså dels att reproducera sig själv som en maktfaktor i samhället, och slå ner på försök att underminera den, och dels se till så att alla sitter mer eller mindre still i båten och inte hotar den rådande maktbalansen, alltmedan andra maktfaktorer i samhället försöker utöva inflytande på den och på varandra.

Staten är dock knappast att betrakta som neutral. De flesta av oss lever idag i en global kapitalistisk ekonomi, som har utvecklats i synergi med staten. Den ordning staten idag försöker bevara är alltså kapitalistisk, även om den av befolkningen ibland kan tvingas stifta lagar och ingripa på ett sätt som ger människor vissa rättigheter.

Staten är, likt kapitalismen, ett abstrakt system med en i grunden omänsklig logik, som ser till maktens intressen snarare än människors behov. Men precis som kapitalet personifieras av kapitalister, möter vi staten i egenskap av de politiker, byråkrater och andra funktionärer som utgör dess institutioner och som försvarar dess intressen.

Allt tal om människors bästa och andra humanitära utspel är trots detta ytligt påklistrade framtoningar, som ger vika för verkligheten så fort de hamnar i konflikt med för systemet mer grundläggande maktintressen – ungefär som socialdemokratisk migrationspolitik. Men lika lite som staten har vårt bästa för ögonen, lika lite är den nödvändig för ett fungerande samhälle som ser till människors behov.

”En kan slänga iväg en stol eller krossa en fönsterruta; men det är tomt prat och orddyrkan att betrakta staten som en sådan sak eller fetisch som en bara kan slå i bitar för att förstöra. Staten är ett tillstånd, en specifik relation mellan människor, ett sätt att förhålla sig; vi förstör den genom att ingå andra relationer, genom att bete oss annorlunda mot varandra. […] Vi är staten och vi kommer att förbli staten tills vi har skapat institutioner som utgör en riktig gemenskap.” – Gustav Landauer

Här är det viktigt att påpeka vad staten inte är, då det finns ett antal vanliga antaganden från olika håll som underminerar möjligheten till en skarp analys och följaktligen fungerande praktik mot staten. För det första brukar staten förväxlas med en del av de tjänster och försäkringar som den tillhandahåller människorna inom sin maktsfär, som människorna ofta genom långa strider tillkämpat sig. Att stater garanterar en viss nivå av sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring, att de driver sjukhus, skolor och äldreboenden, är inte saker som inneboende hör staten till.

Denna helt nödvändiga samhällsnytta kan finnas oberoende av staten. Det är alltså i dessa fall inte frågan om vad staten gör, utan hur det görs. Alla dessa saker skulle kunna omvandlas till allmänningar, arbetsplatser självorganiserade av arbetare och sammanslutna i federationer, och så vidare. Att vara mot och arbeta mot staten, innebär därför inte att vara mot och arbeta mot alla de nödvändigheter vi behöver.

Främst handlar det om att arbeta mot statens repressiva och exploaterande funktion, och för ett omvandlande, inte avskaffande, av de bra saker som den idag kastar sin skugga över. Att vilja avskaffa staten är alltså inte att vilja nedmontera de aspekter av samhället som syftar till att tillfredsställa våra behov och öka vårt välmående, utan tvärtom, att utöka och tillgängliggöra sådana system för alla, samt befria dem från statens logik, så att de (och i förlängningen vi) kan uppnå sin fulla potential.

Det andra problemet har mer att göra med en viss vedertagen socialistisk analys, som, trots att den i stort ser staten som arbetarklassens motståndare, och vill se dess avskaffande, fortfarande ser den som ett verktyg som kan användas för samhällsförändrande syften. Den här analysen har två varianter, dels den reformistiska och dels den revolutionära. Båda har dock stora problem rent teoretiskt och har historiskt visat sig leda till återvändsgränder av olika slag.

Den reformistiska analysen misstar parlamentarism för ett sätt att kontinuerligt påverka samhället i positiv riktning, och argumenterar för att sociala rörelser ska engagera sig parlamentariskt på olika sätt. Men historien är full av exempel på att det inte är sociala rörelser som vinner val, utan val som vinner sociala rörelser. Vissa skulle kanske säga att parlamentarismen är sociala rörelsers kyrkogård, men, som Black Rose Anarchist Federation uttryckte det nyligen, så är det en jämförelse som är orättvis mot kyrkogården – den är nämligen bara platsen där de döda vilar, inte redskapet som dödar dem.

Parlamentarismen är en mycket ineffektiv metod för att förändra samhället, och snarare en spegling av samhällsförändring än dess orsak. Parlamentarisk makt är en slags alienerad makt, tagen ur sitt vardagliga sammanhang, och placerad i en låtsassfär, där politiker bestämmer saker de varken har kunskap om eller någon rätt till, och där de, precis som kapitalister, sällan får ta konsekvenserna av sina handlingar. Parlamentarismen paralyserar social förändring, genom att flytta den från dess vardagliga och direkta sammanhang – arbetsplatser, kvarter, gator och torg, och bort från dem som berörs av förändringen.

Dessutom har parlamentarismen en rad inbyggda begränsningar. De sociala rörelser som griper den politiska makten inser snart att de utsätts för en rad olika institutionella påtryckningar och är oerhört begränsade i vad de kan göra. Dessutom är de nu, som representanter för statsmakten, alltmer intresserade av att bevara dess legitimitet. De tenderar att bli alltmer institutionaliserade och tappar kontakten med sitt ursprung, eller imploderar när deras politik går stick i stäv med systemets logik. Ofta kan rörelser åstadkomma mer i motstånd mot en fientligt inställd regering, än som passiva allierade till en till synes ”vänlig” sådan.

Den analys som ofta förkastar reformism men ändå ser potentialen hos en slags ”arbetarstat” att fylla en viktig funktion i en revolutionär situation vilar också på mycket tvivelaktiga teoretiska premisser och en tragisk historik. Utgångspunkten för den analysen är att se staten deterministiskt och väldigt mekaniskt, som helt enkelt resultatet av klasskonflikt. Staten är här något som uppstår för att hantera klasskonflikten mellan arbete och kapital. För en sådan analys blir därför svaret också lite enklare: Om staten bara är resultatet av klassamhället, så kommer staten att försvinna i takt med att arbetarklassen monterar ner klassamhället, och de kan med fördel göra så med statens hjälp.

Men, som vi redan har varit inne på i vår beskrivning av vad staten är och vad den gör, så är staten inte bara ett resultat av klasskonflikt, utan en aktiv del av denna. Stater har på grund av sin hierarkiska struktur en intern maktdynamik – precis som kapitalismen – som gör att de till varje pris vill bevara och hela tiden återskapa sin makt. Det här kan samverka och samverkar med många andra maktdynamiker, varav en är kapitalismen. Den moderna staten är som vi redan varit inne på nära sammanvävd med kapitalismen, och kapitalet har stor inverkan på staten, men staten bär själv alltid på ett embryo för ett klassamhälle, oavsett andra samverkande faktorer.

Det här viktiga iakttagandet om statens hierarkiska karaktär och dess konsekvenser har varit tydligt när till synes arbetarvänliga partier gripit makten och i sin kamp att behålla den kvävt revolutionen, eller i imperialistiska ambitioner som inte främst drevs av kapitalistiska incitament utan geopolitiska hänsyn och statens egna initiativ, och i många liknande situationer. Att ignorera vad den hierarkiska dynamiken, som är en del av statens innersta väsen, har för effekt, är att döma sociala rörelser och radikal förändring till ett misslyckande.

Därför kan staten varken användas som ett verktyg för social frigörelse, eller antas försvinna av sig själv bara för att andra maktdynamiker undermineras. Det här totala förkastandet av staten tolkas ofta helt felaktigt som att det handlar om en naiv vilja att avskaffa staten ”över en natt”. Men det är snarare frågan om att se processen av socialt, politiskt och ekonomiskt frigörande som en kamp mot både staten och kapitalet på en och samma gång, och alltid i motsättning mot dessa.

Det här har historiskt och praktiskt tagit sig uttryck i stöd för utomparlamentariska och gräsrotsbaserade sociala rörelser, i form av radikala fackföreningar eller fabrikskommittéer, kvartersorganisering, federationer och, när det hettar till, på liknande sätt självorganiserat försvar. Vissa menar då att detta ändå är en stat, men en sådan definition förvirrar bara och urvattnar statsbegreppet. Horisontell och federerad självorganisering, även väpnad sådan som kan hålla tillbaka reaktionära krafter, är vitt skild från centraliserade och hierarkiska strukturer och självutnämnda auktoriteter.

”Att bli regerad är att vid varje handling, varje utbyte bli noterad, registrerad, uppräknad, beskattad, stämplad, mätt, numrerad, utvärderad, licensierad, auktoriserad, förmanad, förhindrad, förbjuden, reformerad, rättad, straffad.” – Pierre-Joseph Proudhon

***

Med den här definitionen och kritiken av staten, och det totala avståndstagandet från den, kan vi på riktigt börja bygga självständiga sociala rörelser. Vi måste ha ett slags anarkistiskt självförtroende – våga tro på våra lösningar och i så stor utsträckning som möjligt organisera dem själva, istället för att be andra göra det. Ibland måste vi pragmatiskt tvinga till oss eftergifter från både stat och kapital, och må så vara, men när vi gör det, gör vi det som en självständig kraft, utifrån, och inte som ett bihang till makten som snart tappar all självständighet och radikalitet.

Det här förhållningssättet öppnar upp för en mer effektiv praktik när det gäller kampen mot staten. Vi måste peka på och analysera alla de sätt på vilket staten aktivt upprätthåller sin makt och trycker tillbaka våra initiativ. En analys som stirrar sig blind på kapitalismen missar lätt detta. Vi behöver hitta strategier för att hantera repressionen, statens exploateringen av vår arbetskraft, och en rad andra verkliga fenomen som är ett hinder för vår organisering i vår vardag och försämrar vårt välmående.

Precis som vi i vår organisering måste hitta taktiker för att så effektivt som möjligt slå tillbaka mot kapitalet, kämpa för bättre löner och kortare arbetstid, och en rad andra eftergifter, så behöver vi undersöka hur vi kan undkomma och självreducera skatter och andra avgifter med vilka staten försöker kontrollera oss och samtidigt upprätthålla sin makt, och använda dem för våra egna subversiva syften.

Just motstånd mot beskattning misstas exempelvis ofta för ett högerfenomen, men faktum är att några av de mest militanta kamperna inom arbetarrörelsen har skett just mot skatter (se exempelvis upploppen och gräsrotsmotståndet mot den förhatliga ”poll tax” som Thatcher försökte införa i Storbritannien 1989-90).

Skatter drabbar ofta redan utsatta grupper hårdast eftersom de främst utformas efter statens och kapitalets intressen, och eftersom de för rika bara utgör ett marginellt bortfall, medan det för fattiga kan betyda skillnaden mellan att ha mat för dagen och någonstans att bo. Samtidigt används skattepengar till att betala de institutioner som förtrycker oss, eller till att subventionera mäktiga ekonomiska intressen.

Skillnaden mellan liberalt och radikalt skattemotstånd är att medan det förra främst avser skattelättnader för privilegierade grupper, bygger på abstrakta rättighetsdiskurser, och individualiserar motståndet, så utgår det senare från våra faktiska behov och försöker realisera vår autonomi genom att organisera vår kollektiva kraft.

”[Att bli regerad] är att under förevändning av allmännytta, och i det allmänna bästas namn, bli avkrävd på bidrag, drillad, skinnad, exploaterad, monopoliserad, utpressad, utsugen, lurad, rånad; sedan, vid minsta motstånd, vid första tecken på klagomål, att bli förtryckt, bötfälld, förtalad, trakasserad, jagad, misshandlad, nedklubbad, avväpnad, bunden, strypt, fängslad, fälld, dömd, skjuten, deporterad, offrad, såld, sviken; och som kronan på verket, hånad, förlöjligad, bespottad, våldförd på, vanärad. Det här är att regeras; det här är regerandets rättvisa, det här är regerandets moral.” – Pierre-Joseph Proudhon

Den här texten snuddar bara vid ytan av vad vi måste tänka på när vi analyserar och förhåller oss till staten, och är främst tänkt som ett första steg på vägen till att göra motstånd mot dess makt över oss. Att som många rörelser eller politiskt aktiva idag tro att staten kan hjälpa oss, att låta bli att analysera och motsätta oss den på samma sätt som vi analyserar och motsätter oss kapitalet, är som att försöka slåss mot en mäktig fiende med ena handen bunden bakom ryggen.

Vi kan inte bygga självständiga rörelser som på riktigt hotar den rådande ordningen så länge vi varje gång staten öppnar famnen rusar rakt in i den. Staten hatar oss, och vill förinta vår mänsklighet. För att besegra den måste vi hata den tillbaka, och förinta staten – både den i vårt huvud och som den institution som möter, utnyttjar och våldför sig på oss i vår vardag. Vi måste bemöta och besegra denna stats sociala relationer med våra egna. Där finns det inget utrymme för kompromiss eller samarbete. Lämna sån skit åt sossar.

Svartkatt

Länk: https://anarkism.info/2018/04/06/vi-maste-prata-om-att-hata-staten/