Varken vän eller fiende: vändpunkter och återvändsgränder inom taktik

Många röster ekade från Norra Bantorget på den 25e augusti; röster fyllda med mod, ilska, sorg och konkreta krav för att skydda strejkrätten i Sverige. Tusentals människor från alla möjliga kanter av vänsterrörelsen enades solidariskt för att försvara grundläggande arbetsrättigheter. Det unika med Strike Back-demonstrationen var att vänstern fokuserade helt och hållet på sin egen agenda istället för reaktiva aktioner för att blockera fascister osv.

Talet som kanske bäst sammanfattade demonstrationens budskap gavs inte av professorer eller fackliga representanter utan av artisten Kajsa Grytt. Hon beskrev koncist hur högerns svar på missnöjet som kapitalismen producerar går ut på att tolka problemen utifrån etnicitet; att deras problemformulering kan reduceras till att skylla på andra grupper.

Grytt framhöll vikten att fokusera på klasskamp och kontroll över produktionsmedlen som botemedel för vår tids största politiska utmaningar. Den idén är inte ny (Karl Marx skrev ingående om den) och kan till och med upplevas som banal eller uppenbar för de som är bekanta med politisk teori. Däremot hörs den väldigt sällan, till och med i vänsterkretsar, i diskussionen om vad vi ska göra. Att en så bred folksamling kunde enas under detta budskap kan mycket väl tyda på att vänstern i Sverige befinner sig vid en historisk vändpunkt.

Att åstadkomma förändring utifrån den materiella, ekonomiska basen genom klasskamp är ett försök att rycka upp problemet vid roten. Däremot har vänsterns fokus sedan decennier gått ut huvudsakligen på moraliskt ställningstagande och organisering med syfte att försvara rättigheter för små intressegrupper. Låt oss titta närmare på det sistnämnda.

Ett sätt att beskriva sådana intressegrupper är att de formas av människor som inte nödvändigtvis delar konkreta, gemensamma mål, utan gemensamma erfarenheter och identiteter. Hbtq rörelsen har till exempel få specifika mål förutom att försvara “de mänskliga rättigheterna” för sina egna medlemmar. Resultatet är en assimilering i det borgerliga samhället istället för grundläggande förändring: enligt Linda Nicholson har “queer synlighet inte ifrågasatt heteronormativitet eller patriarkatet eller kapitalismen utan kanske tyder på en ny typ av kapitalistisk integrering och politisk neutralisering av queer människor.” (1)

Även om denna typ av organisering har haft relevans under vissa epoker, utgör den inte någon allvarlig utmaning av de befintliga maktförhållandena eller definitionerna av medborgarskap. Att konstruera politik utifrån sexuell läggning, kön, ras osv slutar alltid i en subtil eller explicit separatistisk logik vars ramverk består av tydliga gränser för vilka som får och inte får tillhöra gemenskapen. Identitetspolitiken är en slags återvändsgränd i och med att den endast är kapabel till förhandling och inte kan agera utanför den makten som skapade själva identiteterna i fråga: den är a priori normativ. Med andra ord är man fast i överbyggnader när man istället borde rikta fokus mot basen för att förändra rådande samhällsmodeller.

Om brist på kunskap kring mer djupgående politiska analyser kanske spelar en viss roll i sådana rörelser finns det även förklaringar i den historiska motsättningen mellan just homosexualitet och socialistiska rörelser. Många socialister var extremt homofobiska ända fram till Nazismens uppkomst. Tendensen att diskriminera sexuella “förbrytare” varade dock längre än Nazisterna gjorde, och fortsatte in i kommunismens herravälde i öst Europa. Detta innebär förstås inte att marxistiska ideer om revolution inte är kompatibla med queerteori, men det kastar ljus på varför de inte alltid har utvecklats parallellt under en enad rörelse. Men varför är det relevant idag?

Det är relevant just för att många vänsterrörelser idag går ut på felaktiga uppfattningar om hur man skapar politisk förändring och ignorerar att kontroll över produktionsmedlen är kärnan i den processen. Meningen är dock inte att återvända till någon ortodox marxism, utan att flytta fokus från identitetspolitiken till materiella, basfrågor som arbete och ekonomi. Detta skulle innebära att människor organiserar sig inte utifrån gemensamma erfarenheter, utan utifrån gemensamma mål och insikten att det är arbetarklassen som skapar värde.

Tyvärr är det inte lika enkelt som när Marx var verksam. Själva definitionen av arbetarklassen har blivit betydligt mer utmanande i vår tid; utvecklingen av frilansarbete (självexploatering) och förminskning av fysiskt arbete, automatiseringen osv har försvårat klassbegreppet genom att utvidga det in i oigenkännlighet. En effekt av det syns i identitetspolitiken, vilket “råkar” passa in utmärkt i konsumtionssamhället: eftersom få människor idag identifierar sig som arbetare är det mycket lättare att organisera sig utifrån tillfälliga intressegrupper vars främsta mål blir att kunna delta i kapitalismen i samma grad som alla andra.

Problemet är inte att människor identifierar sig som gay, trans, osv. Problemet är att det har blivit praxis att utgå ifrån att den identifikationen kan vara drivkraften i radikal politik och att den reducerar vår politiska subjektivitet till kulturella preferenser. Detta leder till den värsta sortens relativism (som även högern har varit snabbt att kapitalisera på.) Givetvis är antalet behov lika stort som antalet människor på jorden och bör behandlas just som egna; få inbillar sig att en global revolution kommer att ske under parollen att vi är “alla samma” eller “arbetarklass” (se: Occupy Wall Street.) Visst har människogrupper sina egna traditioner, språk, drömmar och behov; men att fastna på namnet som mästaren har gett dig för att kräva skydd från densamma är ett spel som är förlorat från början.

Strike Back var en påminnelse om att alla arbetare faktiskt tillhör en ekonomisk kategori som övergår dessa socialt konstruerade olikheter; arbetarklassen fortfarande har en konkret plats i kapitalets kretslopp som värdeskapare. Dvs många olika människor med diverse bakgrunder har samma funktion i samhällets mest fundamentala kugghjul: ekonomin. Kulturen kommer nog spela en avgörande roll i framtida politiska kamp också, men det kvarstår att se hur den kan interagera med klassbegreppet.

Att få kontroll över ens egna arbetsförhållanden istället för att utnyttjas kräver inte att vi delar erfarenheter eller identiteter; det kräver ett gemensamt mål att nedmontera klassamhället i grunden genom organisering på och utanför arbetsplatsen. Inte ens Marx trodde att detta var en uttömmande lösning för utmaningarna som kapitalismen bär med sig; men det är onekligen en viktig utgångspunkt och en oumbärlig förutsättning för våra kollektiva stridsåtgärder. Därför kommer vi kanske minnas den 25:e augusti som den dagen som vänsterns försvarsställning upphörde, och de istället genomförde sin egen agenda.

1. Nicholson, Linda. Social post-modernism: beyond identity politics, Oxford Press

NoSetFuture

Länk: https://nosetfuture.org