Vi har fruktat den, vi har levt av och i den, bearbetat och genom århundranden format den, för att idag kanske framför allt projicera drömmar och önskningar på den. Genom de nordiska ländernas allemansrätt har vi, i varierande omfattning, rätt att röra oss genom den. Vi tar svampen, bären och djuren som lever i den för givet. Alla har en relation till den. Den talas om som en vara och en tillgång.
Men hur blir gröna skogar till guld? Och vad gör det med skogen?
Vi står inför fullständig klimatkatastrof. Till följd av att utsläppen av växthusgaser förändrat den kemiska balansen i vår atmosfär, hettas jorden upp. Översvämningar, torka och konflikter om minskade tillgångar följer som en konsekvens.
Etablissemanget säger att skogen är räddningen. Skogen binder koldioxid, och för varje kapat träd planteras två nya. Det är tyvärr inte fullt så enkelt.
För att skogen ska kunna binda någonting effektivt behöver den stå, och det länge. Det som tillverkas av skogen behöver dessutom användas till långlivade produkter, så att de inte omedelbart förbrukas och släpper koldioxidet igen. Kol lagras dessutom inte bara i träden utan även i marken där träden tidigare stod. Efter en kalavverkning har marken lämnats naken och släpper ut tonvis växhusgaser.
I Sverige används nästan 80% av avverkad skog till kortlivade produkter, och 25% till specifikt pappersmassa, i en enormt energikrävande industri. Pappersmassaindustrin är de främsta pådrivarna av kalhyggesbruk, eftersom det ger snabb tillgång till billigt virke av låg kvalitet. De är motorn i dödsmaskinen.
De nya träden är heller inte samma sak som skogen som stått där innan. En skog är en biologisk mångfald, en blandning av gammalt och nytt, inte bara en rad träd utan ett avancerat ekosystem och hem för tusentals hotade arter. Men den sortens skog är inte lätt att tjäna pengar på. Skogsindustrin vill ha raka led av identiska träd.
Det lobbyorganisationer, lättköpta politiker och tveksamma forskare kallar skog, är inte detsamma som de flesta av oss tänker på när vi hör ordet. Det är inte en snårig, rörig, livlig plats. Det är gigantiska plantager. Sedan nittiotalets slut använder både FN:s mat- och jordbruksorgan (FAO) och svenska skogsbolag en definition av skog som till och med inkluderar kalhyggen. Ett incestuöst förhållande råder mellan svenska myndigheter, skogsindustrin och forskningen.
När Bolsanaro beviljar skövlingen av avlägsna regnskogar är det lätt att förfasas på distans, men det är dags att vi vänder blicken till hotet mot en betydligt närmare skog. Kalhyggen i Sverige och vattenkris i Brasilien hänger ihop, inte minst genom skogskoncernen Stora Enso som är dem som tjänar de stora pengarna medan urfolk tvångsförflyttas där och samebyars rättigheter kränks här. Vi vänder blicken mot skogen, inte bara för skogen i sig, utan för klimatet och framtiden.
Den PR-bild som skogsindustrin har lyckats etablera på sin verksamhet är total fiktion – pulp fiction.
Räddningen på klimatnödläget framställs ofta som en fråga om vår konsumtion. I någon mån är det naturligtvis sant, men det är en förflyttning av skuld från dem som gjort sig rika på försäljningen av kortlivat skräp till oss som tvingats köpa det. Engångsförpackningar, reklamfolders och papperskvitton är bara några exempel på saker som skulle göra större nytta i sin ursprungliga form: skogen. Medvetna konsumtionsval räcker inte, vi måste ställa om hela skiten.
Vi anser att klimatpolitik i sin kärna är klasspolitik och att kampen om omställd produktion i slutändan är en fråga om ägandet av den. Alltså kommer solidariteten arbetare emellan att vara avgörande. Men vår makt går bortom makten på jobbet. Precis som att kollegor upptäcker sin makt när de ställer gemensamma krav eller tar en kollektiv konflikt, på samma sätt upptäcker vi vår makt i massaktionen.
När hundratals, tusentals eller tiotusentals människor går ihop och bestämmer sig för att stänga ett cementbrott på Gotland, blockera väg för fascister eller tar natten tillbaka på internationella kvinnodagen, så upptäcker de sin kollektiva makt som massa. Att stoppa klimatkatastrofen kommer att kräva en massrörelse på gator, i kalkbrott och på mossklädda stigar.
Vi tvingas lönearbeta för att överleva, men samtidigt äventyras vår överlevnad av utsläppen från industrierna många av oss arbetar i. Arbetare hålls gisslan av fossilkapitalismen. Så fort vi kräver handling mot klimatkrisen, så hotas vi med förlust av våra jobb.
Klimataktivister förväntas svara på frågan om vilka jobb som skulle ersätta till exempel ett miljö- och klimatvidrigt cementbrott. Trots att Sverige är ett av de rikaste länderna i världen och att många gjort sig snuskigt rika på våra naturresurser så finns det inte på kartan att företag eller stat skulle kompensera de arbetare som skulle behöva skolas om i en grön omställning. Ingen ska behöva välja mellan arbetslöshet eller klimatkatastrof. Omställningen ska inte drabba dig och mig.
Det är naturligtvis bara början. För så länge vår civilisation kräver ständig tillväxt och profit så kommer jordens resurser alltid vara under förhandling och angrepp. Vi kan inte hoppas på att vårt nuvarande ekonomiska system ska göra någon form av omställning.
För många tjänar för mycket på att det inte ska ske. Vi måste gemensamt slå oss ur det och tillsammans skapa något nytt. Ett sätt att leva som inte kräver alltings lönsamhet och produktivitet utan ser värde i liv som sådant, för sig själv. En värld utan skogsbaroner, svält och tvång.
Sommaren 2024 så möts vi i Gävle, inte därför att ett enskilt bruk på en särskild plats är värre än något annat, utan därför att svensk skog är hotad, och med den en bebolig jord. Sommaren 2024 så visar vi vår kollektiva kraft.
Det gör vi tillsammans, genom att träffas, nätverka och agera utifrån ett stort klimatläger, och finner därigenom den styrka och de resurser vi behöver för att ta nästa steg.
Att inte bara stänga ner ett massabruk eller blockera en industri, utan att stänga ner hela det system som skövlar vår planet och för att bygga något annat tillsammans!
Take Concrete Action
Feed