Demokratins tid är snart över, tack och lov

Varför demokrati är allt annat än folkets vilja, och varför dess motsats inte är diktatur.

Jag har ett vagt minne från lågstadiet då läraren förkunnade för klassen att demokrati är det bästa samhällsskick som finns, och någonsin har funnits, och att Sverige är ett av de bästa — om inte det bästa — landet att bo i. Det borde betyda att vi har haft den enorma turen att födas på den bästa platsen som någonsin har funnits, tänkte min lilla hjärna.

Där satt vi, 25-30 barn med spring i benen, inomhus, separerade från naturen och våra familjer, i förberedelse för ett helt liv i lönearbete, framför en betald främling som säger att detta är det bästa som har hänt. Jag trodde på det, jag förmodar att de andra eleverna trodde på det, framför allt trodde läraren själv på det. Och när man tänkte på det så var det ju tydligt att saker bara har blivit bättre. Förr i tiden hade folk inte CD-skivor, inga hockeybilder, inga bilar, inte ens elektricitet! Hur hittade de ens motivation till att överleva?

Faktum är att bara några år tidigare hade statsvetaren Francis Fukuyama deklarerat att historien nått vägs ände, alltså ”slutpunkten för mänsklighetens ideologiska utveckling och den allomfattande västerländska liberala demokratin som den slutgiltiga formen för mänskligt styre.”1

Detta är något man sedan får höra, ibland i pompösa ordalag som ovan, ibland viskande. Överallt. Saker är bra och blir bättre. Om teknologi inte gör oss lyckliga så är det för att vi använder den fel. Om demokrati inte gör oss lyckliga så är det för att vi röstar fel.

demo·krati

[-krati´] substantiv ~n ~er

• stat med folkvälde; äv. på lägre nivå: medbestämmande

Ordet demokrati har — precis som ordet civiliserad — kommit att användas på sätt som ligger utanför dess egentliga betydelse. Eller så har betydelsen ändrats, beroende på hur man ser det. Idag, när någon säger att någonting är “demokratiskt”, så menar de ungefär sjysst och rättvist, ett uttryck för folkets samlade vilja. I vardagligt tal används ordet alltså ofta i betydelsen medbestämmande, som i SAOL-definitionen ovan. Men detta medbestämmande innebär inte att man har något inflytande över sitt liv i någon större mening, bara att man får vara med och bestämma vem som ska bestämma, eller snarare låtsas bestämma. Ett politiskt parti kan numera sägas vara “odemokratiskt”, även om de helt använder sig av demokratins spelregler. Det är helt enkelt ett parti man inte gillar. Demokratisk = sjysst, odemokratisk = inte sjysst.

Demokrati bygger på tvång och i förlängningen ett underliggande hot om våld och slutligen faktiskt våld. Demokratin har precis som diktaturen monopol på våld. Det är dock väldigt ovanligt att den sjunker så lågt att den tar till politiskt motiverat våld, eftersom det hade sett odemokratiskt ut. Därför är den genial på att hitta sätt att slippa behöva använda våld, genom att istället använda sig av psykologiska operationer, indoktrinering, distraktioner, utpressning och otaliga andra härskartekniker.

Precis som med fenomenet påtvingad skolgång så är det viktigt att ofta påminna befolkningen om att det är ett enormt privilegium att få rösta. Att inte använda sig av denna gudagåva uppfattas som otacksamt och ett hån mot de som inte hade eller fortfarande inte har möjligheten att rösta. Med risk för stigmatisering tystas sannolikt en del kritik redan innan den ens har hunnit formuleras till tankar.

Ja, jag bor hellre i Sverige än i Nordkorea, Kina eller Saudiarabien — vilka alla endast är administrativa avgränsningar i samma världsmaskin. Även om radikala perspektiv drunknar i ett hav av statsförhärligande propaganda så har man här iallafall friheten att uttrycka dessa perspektiv. Frågan är dock hur länge till. Dagen då man behöver använda sitt digitala ID för att använda internet är dagen då kritiska röster kommer försvinna från internet.

Större förändringar sker inte i folkets intresse

Demokratin är en envåldshärskare som regerar genom att spela ut majoriteten och minoriteten mot varandra. Genom att göra detta ser den till att ingen radikal förändring kan ske. Inte ens kvinnans rösträtt har bidragit till att styra utvecklingen bort från exploatering, dominans och krig. Trots över hundra år av kvinnlig rösträtt är försvaret den budgetkategori som överlägset mest av våra skattepengar spenderas på (221 miljarder kr beräknat för 2026. Hälsovård, sjukvård och social omsorg kommer på tredje plats med 127 miljarder kr.)2

För det första ligger radikal förändring ligger inte i systemets intresse, om det inte gäller teknologisk utveckling. Men teknikutvecklingen har sin egna sfär, utanför demokratin, och där upprätthålls inte ens någon fasad av folkligt medbestämmande.

För det andra så skulle alltför radikala förändringar behöva tvingas på en motvillig minoritet, och detta kan leda till uppror och våld som visar systemets brister. Detta måste undvikas.

Författaren Darren Allen skriver:

“En enväldig kung kan lyssna på sitt folk och göra undantag; demokratin kan aldrig det, eftersom den i grunden är en teknik – ett rationellt medel för att administrera massan, för att omvandla moraliskt beslutsfattande till en balansräkning, för att skapa en illusion av ansvarighet och för att hindra dem som tvingas rätta sig efter dess krav från att handla på ett hotfullt irrationellt sätt. På så sätt reducerar demokratin människan till genomsnittet.”

Demokrati kan alltså bara åstadkomma mindre förändringar, fram och tillbaka i takt med personalbyten som sker högst vart fjärde år, och inte bara kan utan måste göra dessa mindre förändringar — justeringar kanske man bör kalla dem — för att ge illusionen att väljaren genom sin röst medbestämmer hur livet ska te sig. Små justeringar, men inte ett dugg större än vad som är nödvändigt. På detta sätt fungerar demokratin som ett reglersystem, en termostat som upprätthåller en hållbar temperatur.

För en del människor framstår röstningssystemet som det enda riktiga sättet att åstadkomma förändring. Vill du förändra något så behöver du, enligt dem, övertyga tillräckligt många människor att rösta för din sak. Detta förutsätter en blind tro på att det inte på något sätt fuskas med rösterna om det skulle behövas (trust me, bro). Det förutsätter också att man tillskriver sig förmågan att veta vad som är bäst för alla. Det sägs vara av yttersta vikt att du röstar, så länge du inte röstar fel förstås.

På över hundra år har det varit sex folkomröstningar i Sverige, den senaste 2003. Inga folkomröstningar om värnplikt, kontantlöshet, vaccinpass, NATO-inträde, digital plånbok och tusen andra saker som skulle kunna vara av intresse. Denna avsaknad av omröstningar beror kanske inte främst på att man inte vill riskera oönskade valresultat, utan för att man inte vill att dessa saker ska diskuteras mer än ytligt. Den lilla debatt som får förekomma offentligt ska ske kontrollerat mellan utvalda experter som skenbart står för motsatta perspektiv.

Demokratin, eller vilken regeringsform som helst egentligen, rättfärdigar sin existens genom det faktum att människor har brister. Människor är potentiellt giriga, våldsamma och ignoranta. Om vi inte har en stat som håller koll på befolkningen skulle det leda till tumult, kaos, anarki! Så det logiska är då tydligen att låta en liten grupp andra potentiellt giriga, våldsamma och ignoranta människor bestämma över övriga. Men när folk behandlas som barn, är de i större i utsträckning benägna att bete sig som barn, vilket staten inte är sen att påpeka och utnyttja. Genom att i flera generationer ha uppmuntrat mellanmänsklig konkurrens och förvägrat befolkningen möjligheter att ta hand sig själva är det visserligen troligt att ett plötsligt statsförfall skulle leda till konflikt mellan människor, men solidaritet och altruism hade förmodligen varit lika vanligt.3

Hur teknologi och demokrati kan slås samman

Teknologi och demokrati är redan komponenter i samma maskin men kan komma att slås samman och utforma en och samma del. I takt med att spänningarna och frustrationen i samhället stiger, och oförmågan hos den politiska klassen att hantera problemen blir svårare att ignorera, kommer lösningar erbjudas. En av dessa lösningar är en ny typ av politiker, som framställs komma från “utsidan”. Burdus och rättfram, “en av oss, en som säger som det är!” Denna politiker får inflytande, blir kanske rentav statschef, men alla så kallade radikala förändringar som görs av denne är till slut i statsmaskinens intresse. När denne också visar sig vara en människa med brister, lika olämplig att härska över massan som alla andra, har grunden lagts för nästa lösning genom att 1) undanröja hinder som kan bromsa AI-utvecklingen (som vissa partier uttryckligen formulerar det), och 2) kört väljarnas tro på demokratin i botten. Denna lösning består i att helt lämna över kontrollen till teknologin i form av en AI-regering. Så har teknologin och demokratin officiellt fogats samman.

Anarki är naturtillståndet

Den falska dikotomin demokrati/diktatur vilar på beskrivningar liknande den Thomas Hobbes gjorde av människans naturtillstånd som “ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort". Detta är sanningens raka motsats. Om det finns något som kan kallas naturtillstånd, så bör det vara det tillstånd som rådde under mer än 95% av människans existens. Det går alltid att hitta undantag med generellt präglades denna av tid av stor gemenskap eftersom alla kände alla och man var beroende av varandra för vardagens sysslor. Välstånd rådde eftersom man fick allt man kunde önska sig av naturen, och alla visste hur. Det fanns inga föroreningar och det mesta av sötvattnet gick utmärkt att dricka. Sjukdomarna var få och kunde behandlas med växtmedicin. Könsrollerna var tydliga men jämlikhet mellan könen rådde. Inga rikedomar ackumulerades och därför fanns inga klasskillnader. Konceptet arbete fanns inte. Det som möjligen kunde kallas arbete, som att jaga, fiska eller samla bär, är sådant vi idag gör för nöjes skull om vi har tid — ett annat koncept som inte existerade. De hade inget behov av tandvård eftersom de hade perfekta tänder. De behövde inte motionera eller styrketräna för att hålla kroppen i form. Och så vidare.

Dessa samhällen var inte demokratiska, de tog beslut genom att diskutera tills de uppnådde konsensus, något som ofta var ineffektivt. Men effektivitet var inte den primära ledstjärnan det är idag och ibland slutade det helt enkelt med att inget beslut togs. Dessa samhällen var anarkistiska, även om de själva inte använde sig av det konceptet. Det var helt enkelt människans naturtillstånd, det tillstånd vi i någon form kommer återvända till förr eller senare.

Att en människa skulle bestämma över en annan sågs som en förolämpning och dessutom opraktiskt eftersom en grupp som var missnöjda med någon självutnämnd ledare helt enkelt kunde ge sig av.

Runt tjugofem personer verkar varit gränsen för hur många som kunde fatta vardagliga beslut ihop. Efter detta började grupperna splittras.5 Idag försöker miljontals människor enas samtidigt som de upplever varandra som separata och behöver inte varandra för vardagens sysslor. Det har lett oss till katastrofen som är dagens tillvaro. Det kanske fanns en period på några år då många i stort sett var nöjda i sin del av världen, men det var bara en övergående fas.

Demokrati kanske är det minst dåliga sättet att styra ett globalt, högteknologiskt massamhälle men vi behöver inte ett globalt, högteknologisk massamhälle. Det finns dock ingen anledning att vara dogmatisk, att rösta kan trots sitt ringa inflytande vara av viss betydelse, men ju förr vi förstår demokratins väsen, desto bättre.

1

Francis Fukuyama - The End of History and the Last Man (1992)

2

https://www.regeringen.se/sveriges-regering/finans...

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dok...

Kategorin för krigsindustrin heter Försvar och samhällets krisberedskap. Av dessa 221 miljarder går 4 miljarder till krisberedskap, och 700 miljoner per år går till livsmedelslager i form av vete (baserat på information jag fått från Jordbruktsverket).

3

Rebecca Solnit - A Paradise Built in Hell (2009):
”För det första visar de (kriser och katastrofer) vad som är möjligt – eller kanske mer exakt, vad som redan finns latent: motståndskraften och generositeten hos människorna omkring oss och deras förmåga att improvisera fram ett annat slags samhälle. För det andra visar de hur starkt de flesta av oss längtar efter gemenskap, delaktighet, altruism och meningsfullhet. Därav den uppseendeväckande glädjen i katastrofer.”

4

Och så har staten officiellt förvandlats till en maskin, precis som Hobbes beskrev i Leviathan (1651): “Nature (the art whereby God hath made and governes the world) is by the art of man, as in many other things, so in this also imitated, that it can make an Artificial Animal. For seeing life is but a motion of Limbs, the begining whereof is in some principall part within; why may we not say, that all Automata (Engines that move themselves by springs and wheeles as doth a watch) have an artificiall life? For what is the Heart, but a Spring; and the Nerves, but so many Strings; and the Joynts, but so many Wheeles, giving motion to the whole Body, such as was intended by the Artificer? Art goes yet further, imitating that Rationall and most excellent worke of Nature, Man. For by Art is created that great LEVIATHAN called a COMMON-WEALTH, or STATE, (in latine CIVITAS) which is but an Artificiall Man; though of greater stature and strength than the Naturall, for whose protection and defence it was intended; and in which, the Soveraignty is an Artificiall Soul, as giving life and motion to the whole body; The Magistrates, and other Officers of Judicature and Execution, artificiall Joynts”

5

Robert L. Kelly - The Lifeways of Hunter-Gatherers (2013), s. 172:

“En faktor som kan begränsa gruppens storlek är beslutsfattandet: vi vet alla att ju större en grupp är, desto svårare är det att enas om hur man ska agera. Utifrån ett stort etnografiskt material, som inte enbart omfattade jägar-samlare, hävdade Gregory Johnson (1982) att när fler än omkring sex sociala enheter – i det här fallet familjer – agerar gemensamt, uppstår en ny hierarkisk nivå för att samordna verksamheten, däribland, och kanske framför allt, aktiviteter som rör födosök.

En grupp på tjugofem personer skulle kunna bestå av ungefär fyra eller fem familjer. Om gruppen växer till fler än tjugofem personer kan det därför krävas ledare för att samordna familjernas separata insatser för att skaffa föda. Människor som är vana vid en jämlik samhällsordning kan reagera på uppkomsten av en ledare genom att bryta sig loss från gruppen. På så sätt splittras grupper när de växer till fler än omkring 25 personer.”

anarkist

Länk: https://williamnilsson1.substack.com/p/demokratins-tid-ar-snart-over-tack?utm_source=share&utm_medium=android&r=ql7xd&fbclid=Iwb21leAUR-4RjbGNrBRH7YnBkb2YFZXh0bgNhZW0CMTEAc3J0YwZhcHBfaWQMMzUwNjg1NTMxN