2018-09-10
SödrⒶ Klubben: När vi säger utomparlamentarism menar vi utomparlamentarism
Som varje valår har diverse partier ökat sin närvaro på gator och torg ju närmre valdagen vi kommer, utöver partierna i riksdagen vädrar även fascistiska partier möjlighet till politisk makt. I denna cirkus av politiker blir vi i den utomparlamentariska vänstern kontaktade för att i samarbete med "vänster"partier arrangera protester mot diverse fascister. Många gånger motiveras samarbetet med att allt engagemang i frågan bör uppmuntras, och att det vore ett strategisk misstag av oss att vara kompromisslösa i vår ideologi. Men vad innebär det egentligen när vi samarbetar med partier eller deras ungdomsförbund? Vi ställer oss frågan om detta verkligen är något som gagnar vår rörelse, eller tvärtom?
De flesta politiska grupper och sociala rörelser vi i SödrⒶ Klubben samarbetar med och ser oss som en del av kallar sig för, eller ser sig själva som en del av, den utomparlamentariska vänstern. Så vad betyder egentligen utomparlamentarism? Ordets egna innebörd är alltså utanför parlamentarismen. Parlamentarismen är det statsskick som innebär att en regering väljs att styra landet genom representation. I Sverige innebär detta att partier vart fjärde år röstas fram i en folkomröstning för att styra landet. Detta är alltså något den utomparlamentariska vänstern motsätter sig, eller i alla fall borde motsätta sig, i och med vad våra politiska visioner har för slutmål. Vi tror inte att kritiken mot parlamentarismen är något vi behöver gå in närmre på, preaching for the choir osv... Hur kommer det sig då att grupper som ser sig som en del av den utomparlamentariska vänstern ändå väljer att samarbeta med partier? Hur kan det ens vara möjligt att inte aktivt stödja sin samarbetspartner? Detta är för oss något helt oförståeligt.
Men om vi, trots att vi är väl medvetna om parlamentarismens förrädiska effekt på våra liv, ändå väljer att samarbeta med partier så får vi ju också ställa oss frågan - hur långt ska vi sträcka oss i vårt samarbete? Hur långt är egentligen steget från ungdomsförbund till partier? Hur långt är steget från Vänsterpartiet till att samarbeta med Socialdemokraterna? Något som vissa grupper inom rörelsen redan gjort. Skulle vi samarbeta med en moderat för att den är antirasist? Skulle vi som rörelse kunna ta del av en demonstration anordnad av bland annat borgerliga partier bara för att den är mot en rasistisk organisation? Förlorar vi då inte vår ideologi? Blir vi inte till slut bara ännu en organisation eller "rörelse" utan ideologisk grund?
Vi ställer oss också frågande till hur det kan vara strategisk smartare för oss att ingå samarbete med partier än att själva organisera våra egna grejer? Kommer inte vi, genom samarbetet, att också bli ihopkopplade med parlamentarismen och samarbetspartnerns politik i övrig frågor? Hur kan vi, i samarbete med V, frånskiljas deras ställning om inre gränskontroller och ökad militarisering? Hur kan det vara smartare att sammankopplas med dessa ruttna idéer istället för att sätta vår egen agenda? Hur kan vi kalla oss utomparlamentariska samtidigt som vi samarbetar med parlamentariker? Deras inbjudningar till samarbeten är inget annat än ett opportunistiskt parasiterande på vår aktivism och ett ökat väljarstöd. Varför skulle vi vilja ge dem den kredabiliteten? Vårt samarbete blir i längden ett stödjande av deras parlamentariska åtaganden.
Om vi hela tiden anpassar oss till en rörelse och ideologi som är totalt väsenskild från den vi är en del av, kommer det att påverka vår praxis negativt. I samarbetet med partier måste vi hela tiden lägga band på oss. Vi får inte säga det ena, vi får inte göra det andra - för det går inte i enlighet med partiernas linjer. Till exempel har Vänsterpartiet gjort klart för sina medlemmar att de INTE ska säga att de är kommunister - ens om de är det. Hur kan vi då samarbeta med dem som anarkister, frihetliga socialister, autonoma marxister och samtidigt få föra fram vår linje? Om vi ändå samarbetar med dem, menar vi då att vi ska ge med oss och låta bli att göra uttryck för vår agenda? I så fall gör vi bara partierna en enorm tjänst och oss själva en enorm otjänst. De har en rörelse som är baserad på att vara aktiv en gång vart fjärde år, den utomparlamentariska rörelsen arbetar politiskt 365 dagar om året varje år och är ständigt aktiv. Om vi förlitar oss på deras handlingskraft (som senast mot AFS i Malmö den 2/9 2018) för att genomföra till exempel en motdemonstration kommer det bara leda till att vi själva glömmer hur vi kunde organisera demonstrationer som den mot Svenskarnas Parti i Limhamn, eller demonstrationen efter attacken på Möllan 8e mars 2014, för att inte tala om att de två stora nazistmarcherna vi har haft i Sverige - Salem och 30 Nov - inte ens längre existerar. Samtidigt kan det leda till att vi försummar vår militans och att vi fortsätter ännu längre in på det spåret vi redan är på väg och anordnar fester och jippon istället för politiska manifestationer och demonstrationer. Å andra sidan har svarta blocket redan bytts ut mot glitter och glamour, så frågan kanske snarare är - kan vi komma tillbaka från detta?
Att samarbeta med partier som utomparlamentarisk rörelse är bara slöseri med tid, och att tro att det är på lika villkor är att vara naiv. Bland annat kan vi ju se hur ojämn spelplanen är med tanke på statens Nationella samordnare mot våldsbejakande extremism, där socialdemokraten Mona Sahlin var huvudpersonen till en början. Att samarbeta med ett parti som tillsätter en sån post och beskriver oss som ett hot är rent av befängt. Det enda ett parti bryr sig om är att vinna röster till nästa val och om de vill samarbeta med oss som rörelse, vi som egentligen (bör) står i rak motsatt position till dem, kan det endast röra sig om att de vill göra just det - vinna röster. I allra högsta grad partier som V och S som håller på att bli av med all sin kredibilitet som arbetarpartier har inget att förlora men allt att vinna på att samarbeta med oss. De bryr sig egentligen inte alls om vår rörelse, förmodligen inte ens särskilt mycket om sakfrågan (förutom enstaka individer).För övrigt bör vi inte glömma bort att V fördömde RF som organisation och kastade ut medlemmar som visade stöd för dem. De ser inte antifascismen som en fråga där vi ska samarbeta med folk som har andra metoder - så varför skulle vi?
Vi vägrar vara den militanta grenen av de parlamentariska aktörernas politiska projekt. Vi anser att den enda riktiga antifascismen också är antistatlig. När vi säger att vi är utomparlamentariska så menar vi utomparlamentariska. Vi har inget intresse eller något att vinna på att samarbeta med dem som vill härska över oss, vare sig de är socialdemokratiska vänsterpartister eller blåa sossar.
Glöm aldrig att alla positiva och progressiva idéer som idag är förutsatta inom den parlamentariska politiken kommer ur rörelser som var liknande vår. De kommer från anarkister, kommunister, feminister och antirasister som vägrat att acceptera hur samhället sett ut och fungerat. Suffragetterna kravallade, brände och till och med sprängde saker för att göra sin röst hörd. Den fackliga och arbetsrättsliga kampen är kantad av kravaller och olika typer av dåd, bland annat Amalthea som vi alla så väl känner till. Den underjordiska motståndsrörelsen mot nazismen under 30- och 40-talet spelade en stor roll i Hitlers fall. Pride-tågen började med Stonewall-kravallerna. Reformerna som dessa kamper resulterat i är idag politisk basföda och endast bastardiseringar av våra idéer, våra ideologiska ståndpunkter och våra visioner. Vi har fortfarande makten att förändra - men vi måste vara villiga att ta den och inte foga oss efter partiernas vilja.
För en utomparlamentarisk och självorganiserad rörelse i konflikt med stat, kapital, fascism och parlamentarism!
SödrⒶ Klubben