Hej Södra klubb!
Jag måste erkänna att det var svårt att sluta skratta när du kallade mig för "en bitter rassesosse som skulle kunna rösta på SD" och menade att min klasskampsanalys begränsas till vad trasproletära slödder i olika gäng orsakar arbetarklassen, särskilt i förorter. Exemplet jag gav er var för att ni skulle förstå att för människor i förorten så är problemet med kriminella grupper mycket större än vad vardaglig rasism i Sverige är. Begreppet "rasifierad" är något som akademiska liberala muppar sitter och fantiserar om. Rasism är ett problem i Sverige och finns också mycket rasism mellan olika invandrargrupper som borde uppmärksammas mer. Strukturell rasism ska bekämpas, och det görs främst genom klasskamp och strävan efter ett socialistiskt Sverige.
Är man vänster och anarkist så måste man vara socialist. Ägandefrågan, svaret på kapitalismens inre motsättningar är och förblir socialism. Basics liksom!
Om man är fixerad vid hudpigment är det naturligt att man överdriver problem. Rasism inom vården är inte ett sort problem. Att hävda detta är att skuldbelägga sjuksköterskor, varav många för den delen inte är etniskt svenskar. Språkbarriärer, kulturell okunskap och omedvetna fördomar är större problem än någon strukturell rasism.
Mitt exempel med en etnisk svensk kvinna som arbetar som undersköterska i Malmö och bor i ett utsatt område borde till och med få rasfixerade liberaler att inse att hon inte på något sätt är privilegierad på grund av sin hudfärg.
Min miljö är i Göteborg och jag umgås fortfarande med folk som var med i RF och folk som var omkring oss då. Flera av dem är inte etniska svenskar. Det gemensamma för nästa alla man talar med är att det förtryck som upplevs är klassförtrycket och inte någon strukturell rasism.
Jag håller med om att den autonoma rörelsen är i kris, delvis pga av att fokus hamnat bort från klasskamp. Direkt aktioner har tyvärr försvunnit i och med förborgerligande av rörelsen. I slutet av 90-talet och början av 2000-talet kunde man läsa Brand, Alarmkalandern och det var en levande miljö med direkta aktioner över hela landet från olika grupper.
Det är anmärkningsvärt att tongivande personer i rörelsen har gått mot parlamentarismen. Läser man en bok från en av grundarna av AFA Stockholm har han en klassanalys om hur man ska ena medelklassen och arbetarklassen mot överklassen. Han hyllar också vänsterpopulistiska partier i Europa och menar att det är detta är vad Sverige behöver. När det gäller RF fanns det ingen koppling till parlamentarism. Från starten fanns det fraktioner - en grupp marxister och en grupp anarkister. Enigheten i handling var dock total och det var inget tal om nån tro på parlamentarism. Det gjordes en affisch senare som var pinsam från en grupp där det uppmanades att rösta i riksdagsvalet. Detta var dock ett misstag, felaktiga slutsatser från en grupp som inte hade stöd av hela organisationen.
En anledning till att den autonoma miljön tidigt tappade fokus på klasskamp var att det i början av 2000-talet var starkt förknippat med en subkultur att vara autonom aktivist. Det fanns massor av olika separatistiska grupper som tog sig nästan sjukliga uttryck. Aktivister skulle tänka konstant på språket att inte uttrycka sig djurförtryckande, förtryckande mot unga personer och så vidare.
Sedan var den autonoma subkultur-miljön väldigt homogen. Nästan alla var uteslutande vita etniska svenskar, ofta från trygga medelklasshem. RF var en extrem motpol till detta. Vid bildandet började det komma in aktivister från kampsportsklubbar och fotbollsläktaren till den utomparlamentariska vänstern.
Jag ska ta och läsa er skrift med Södra klubben. Jag skickade den till ett par aktivister som var som aktivast runt 2010 talet och det blir fint att börja kommande fredagskväll med lite politiska analyser och diskussioner över läget i vårt land.