En revolutionär infoportal
2019-04-29

Saltsjöbadsavtalet är dött - Klasskrig nu!

"The time will come when our silence will be more powerful than the voices you strangle today." August Spies

Den politiska kontexten som vi i år firar 1a maj ligger långt ifrån vad den exploaterade internationella och lokala arbetarklasssen vann efter strejken den 1 Maj 1886 i Chicago, USA. Det var den strejken som förvandlade 1a maj till det vi fortfarande idag ser som en dag som symboliserar arbetarnas kamp. I dagens Sverige är dock vår rätt att strejka under starkt hot, detta samtidigt som pensionsåldern precis har höjts till 67, en påminnelse om att vi inte arbetar för att leva utan istället lever för att arbeta. Dagens jungelliknande arbetsmarknaden, där prekariatets arbetare lever under konstant hot om uppsägning, där kollektivavtalen är utdöda eller utrotningshotade arter, bidrag för sjuka och funktionshindrande försvinner och där "papperslösa" tvingas jobba svart.

Sedan 1938 har den svenska arbetarrörelsen varit dominerad av socialdemokratisk politik, den blev tämjd av socialdemokratiska löften om klassupphöjelse och bekräftar numera alla våta drömmar om konsumption genom huslån, billig turism och digitala applikationer. Då detta har pågått under många år har det lett till en mångfragmenterad arbetarrörelse som glorifierar individualism. Hamnarbetarnas strejk för några månader sedan påminnde oss om att det alltid är genom kollektivt klassmedvetande och kamp vi kan förbättra våra livsvillkor. Exakt detta är vår utmaning i dag: att få arbetarklassen att återfå sin medvetenhet kring våra gemensamma intressen. Våra intressen står i direkt motsättning till chefernas, den styrande klassens, statens och kapitalets. Den styrande klassen gör desperata försök till nationell konsensus och ansvarsfullhet. Nationell är medvetenheten hos mördare. Vi har ingenting gemensamt med chefer eller de auktoritära, varken på lokal eller internationell nivå och vi måste göra detta klart för oss. Denna förädiska roll av byråkratisk unionism (så som LO) som limiterar vår rätt till att strejka visar bara på att vi inte har något annat allternativ. Kapitalismen kan inte reformeras. Den kan inte röstas bort. Kapitalismen måste krossas.

1a maj utgör ett unikt moment i historien av sociala kamper och klasskamp. Arbetarnas och anarkisternas kamper i Chicago 1886 lämnar ett stort arv och ansvar efter sig till den internationella rörelsen. Staten och kapitalets värld har gått i konkurs. De kan inte bemöta våra verkliga sociala behov och de kan inte lova något annat än orättvisa, fattigdom, repression och ojämlikhet. 133 år efter arbetarnas revolt i Chicago är det nödvändigare än någonsin att föra samman våra krav och drömmar med ett bredare politiskt projekt för att omstörta makten, och arbeta mot en frihetlig transformation av samhället. På ruinerna av parlamentarismen, blockpolitiken, reformismen och de humanitära illusionerna måste vi bygga ett frihetligt samhälle baserat på värdighet, rättvisa, respekt för miljön, frihet och solidaritet.

Om inte nu - när?

Om inte vi - vem?

Saltsjöbadsavtalet är dött - Klasskrig nu!


--------------------------------English translation----------------------------


"The time will come when our silence will be more powerful than the voices you strangle today." August Spies moments before he was hanged.

The political context in which we celebrate Mayday this year finds the international and the local class of the exploited long away from what workers won after the strike of May 1st 1886 in Chicago, US. It was this strike that turned Mayday into a day that signifies labour struggles until this very moment. However, in Sweden today, even the right to strike is under threat whereas the age to pension extends to 67, reminding us that we live to work and not the opposite. The modern labour market resembles a jungle where precarious workers live under the constant threat of dismissal, collective agreements constitute rare species, benefits for sick and disabled are removed, and black work is imposed on people without papers.

From 1938, the Swedish labour movement was penetrated by the social-democratic unionism, it was tamed by social-democrats promises for class elevation, and nowadays confirms all wet-dreams of consumption through house loans, cheap tourism and digital applications. For many years, this has led to a multi-fragmented labour movement that glorified individiualism. The strike of the dockworkers some months ago, reminded us that it is only through collective class-consciousness and struggles we can improve our living conditions. This is exactly our challenge today: the working class to regain its consciousness about our collective interests. Our interests are opposed to those of the bosses, the rulings class, the state and capital. The ruling class makes desperate calls for national consensus and responsibility. National is the consciousness of murderers. We have nothing in common with bosses and authoritarians, local or international, and we need to make this clear. The betraying role of bureaucratic unionism (such as that of LO) in limiting our right to strike is indicative of the fact that there is no alternative. Capitalism cannot be reformed. It cannot be voted away. Capitalism must be smashed.

Mayday constitutes a unique moment in the history of social and class struggle. The struggles of workers and anarchists in Chicago back in 1886 leave the international movement with a great heritage and responsibility. The world of state and capital is bankrupted. They cannot address our real social needs and they cannot promise anything else than injustice, poverty, repression, and inequality. 133 years after the workers’ revolt in Chicago, the need to link our demands and dreams with a wider political project for subverting the world of power towards a libertarian transformation of society, is timelier than ever. On the ruins of parliamentarism, block-politics, reformism and humanitarian illusions, we need to build an emancipated society based on dignity, justice, respect for the environment, freedom, and solidarity.

If not now - when?

If not we - who?

The Saltsjöbaden Agreement is dead - Now it is class war!

SödrⒶ Klubben

Kommentarer

apropå bilden: vad hände 2018 som var jämförbart med amalthea?

Anton Nilsson

Det hände inte så mycket egentligen. Det var en uppmaning, tror jag. Men kamraterna från SK får svara själva. Visst är bilden från 1:a maj förra året?

Fobisk Balestrini

Södraklubben verkar inte ha jättebra koll på arbetarrörelsens historia. Första maj började inte i Chicago, det är en omskrivelse av historian, det har mer att göra med Andra Internationalen(socialdemokratin!) att göra. Sen började inte socialdemokratin dominera arbetarrörelsen efter 1938, den hade redan gjort det sen början. Det var facken som byggde partiet för att kunna föra en politisk kamp.

Sen är väl inte saltsjöbadsavtalet dött bara för att vi säger det. 1.5 miljoner arbetare har fortfarande huvudavtalet 1938 skrivet i sina kollektivavtal.

hdfbdf

@hdfbdf

Jag håller mä dig! Hur fan kan SK kunna föra en trve klasskamp utan att ha koll på historien, år och omskriverier. Det är tack vare sossedemokratin som vi har 1a maj, kollektivavtal och granskog (dock inte glass).

Jag tror fortfarande på att sossarna tillslut kommer krossa kapitalismen och att andra internationalen startade redan innan 1886.

sdf

@hdfbdf

Jag håller mä dig! Hur fan kan SK kunna föra en trve klasskamp utan att ha koll på historien, år och omskriverier. Det är tack vare sossedemokratin som vi har 1a maj, kollektivavtal och granskog (dock inte glass).

Jag tror fortfarande på att sossarna tillslut kommer krossa kapitalismen och att andra internationalen startade redan innan 1886.

sdf

Att reducera Första Maj till bara en händelse i USA är att underskatta arbetarrörelsens organiserade kraft anser jag i alla fall,

"The first to follow the example of the Australian workers were the Americans. In 1886 they decided that May 1 should be the day of universal work stoppage. On this day 200,000 of them left their work and demanded the eight-hour day. Later, police and legal harassment prevented the workers for many years from repeating this [size] demonstration. However in 1888 they renewed their decision and decided that the next celebration would be May 1, 1890.

In the meanwhile, the workers’ movement in Europe had grown strong and animated. The most powerful expression of this movement occurred at the International Workers’ Congress in 1889. At this Congress, attended by four hundred delegates, it was decided that the eight-hour day must be the first demand. Whereupon the delegate of the French unions, the worker Lavigne from Bordeaux, moved that this demand be expressed in all countries through a universal work stoppage. The delegate of the American workers called attention to the decision of his comrades to strike on May 1, 1890, and the Congress decided on this date for the universal proletarian celebration."


https://www.marxists.org/archive/luxemburg/1894/02/may-day.htm

hdfbdf

@hdfbdf

Amen snacka om att graspa efter halmstrån... Du vill ju inte ens läsa texten utifrån vad den vill säga. Så dålig läsförståelse har du väl inte att du tror att texten handlar om vad som exakt föranledde 1a maj? Snacka politik istället för små petitesser.

Surgubbe

Kommentera

captcha

Senaste Media

Avsnitt 3: Ståpå by Komintern
Avsnitt 1: Härtigen av sörmland by Komintern
#GILETSJAUNES : ACTE 16 • PARIS 2/3/2019
FÖRSVARA STREJKRÄTTEN NU!
RIOT : #GILETSJAUNES "L'ULTIMATUM" (PARIS • 16/3/2019)