Inlägg

2024-05-21

Rapport från Eurovisionprotesterna

Detta är vår rapport från protesterna mot Eurovision i Malmö under några stökiga och intensiva dagar i maj. Denna rapport är dels en ögonvittnesskildring och dels en reflektion över hur dessa dagar gick och Palestinarörelsen i stort.

Först och främst så måste det uppmärksammas hur enormt mycket folk som deltog – det var de största demonstrationerna i Malmö på oerhört länge. Den senaste gången vi såg ett såhär stort antal människor på gatorna var under European Social Forum 2008 och förmodligen var detta mycket större. Tiotusentals deltog i demonstrationerna under torsdagen den 9e: och lördagen den 11:e. Svansen på demonstrationen hade inte lämnat Stortorget när fronten hade nått biblioteket efter att ha rundat Malmö opera vilket är ett avstånd på flera kilometer. Förutom dessa stora demonstrationer så var staden fylld av folk som var på gatorna för Palestinafrågan vilket märktes överallt och hela tiden. Därmed fick vi bevittna och delta i en fantastisk spontanitet och initiativtagande där Malmöbor vägrade acceptera den de facto polisockupation som staten påtvingat dem.

Det klaraste exempel på denna ockupation är Folkets park. Vanliga människor (“folket”) förvägrades inträde av en massiv polisarmé med taggtråd, barrikader och automatvapen. De som ville in, även i högst fredligt syfte, blev visiterade, nekade, i vissa fall omhändertagna, bortförda och överlag förnedrade. Vanliga människor fick stå åt sidan för staten och stadens ekonomiska intressen och ideologiska objektiv.

Vad gäller polisen så såg vi hur denna militariserades och i sin tur militariserade Malmö. Poliser bar automatvapen och maskering, krypskyttar satt på taken, drönare surrade i luften och nya övervakningsteknologier prövades – listan kan göras lång men tendensen är inte ny. Denna tendens bygger på tidigare utökning av polismakten omkring staden med ett fokus på rasifierade områden. Detta hänger ihop – den auktoritära, reaktionära och rasistiska regeringen riktar sin kontrollapparat mot alla som de ser som fiender – oavsett om detta är i Rosengård eller Ramallah – mot internationell solidaritet, miljökamp och arbetarklassens självständiga kamp. Staten är därmed utomordentligt bra på att få dessa kamper att hänga ihop, det måste också vi revolutionärer vara.

Utöver den faktiska polisen så var dess förlängda arm extremt närvarande under veckan. De arrangörer, demovakter eller meddemonstranter som alltid försöker lugna, tysta och de-eskalera. De som föser in folk på den bestämda demorutten, som inte tillåter en millimeters avvikelse från den av polisen sanktionerade planen. De som försöker pressa folk att inte maskera sig. De som ber alla att låta polisen göra sitt jobb för “de är bara här för att underlätta för oss” eller som tar på sig självutnämnda ledarroller för att skrika att polisen är våra vänner efter att de just pepparsprejat kamrater. Vi menar att detta är viktigt att adressera. Polisen lyckades redan från början med att vända protesterna till att bli självpolisande. Detta är polisens första strategi, en mjuk makt för att förleda rörelser att ge upp sina kampmöjligheter utan strid. Det är när den inte fungerar som de tar till våld. Men vems ärenden går de som faller in i detta och försöker förhindra direkt aktion? De blir en direkt förlängning av den svenska statens intressen av att stötta Israel.

På gatan kunde vi se hur vi inte är de enda som tycker såhär. Även om det var gott om småpoliser, så fanns bland massorna på gatorna en ännu större förståelse och intuition om att polisen inte är på vår sida. Mycket av vårt arbete på gatan dessa dagar blev därför att försöka organisera och stärka sådana tendenser och avvärja självpolisande, men det är också en svår situation när vi är organiserade i mindre vängrupper och inte har t.ex starka kollektiva block på gatan eller uttalade gemensamma politiska linjer som offentligt kan ta en politisk kamp mot självpolisandet. De här reflektionerna ska förstås lika mycket som en självkritik som ett konstaterande av vad som bör göras i framtiden. Det är i den kollektivt organiserade masskampen och massaktionen som de strategiska möjligheterna finns. I mindre, decentraliserade aktioner lyckas vi sällan att organisera effektiva interventioner. Detta borde vara den främsta lärdomen från dessa dagar i Malmö, som av såväl kamrater som media och polisen förutspåddes bli den mest militanta händelsen på åratal.

Självklart är att organisera stora demonstrationer bra och viktigt. På detta sätt var Eurovision-protesterna onekligen en stor framgång. Men när vi står mitt i kampen, särskilt för oerfarna kamrater som inte deltagit i masskamper innan, så måste vi komma ihåg våra tidigare erfarenheter och lärdomar, såsom från protesterna mot Irakkriget för 20 år sedan eller miljökampen som den var precis innan Covid. Dessa protester var också enorma men eftersom makten vägrade lyssna på de som protesterade, oavsett hur respektabelt dessa försökte framstå och uttrycka sina argument, så misslyckades de. Irak invaderades. Miljöförstöringen fortsätter. Vi måste se till att det inte går att bara ignorera rörelsen.

Ett minimalt exempel på detta kan man se om man jämför de “officiella” demonstrationerna på eftermiddagarna på torsdagen och lördagen med de mer spontana som följde. De spontana demonstrationerna valde att rikta in sig på mer påtagliga mål i form av “Eurovision Village” i Folkets Park på torsdagen och Malmö Arena på lördagen. Dessa protester var de enda som faktiskt hade potential att direkt påverka något, och på grund av detta möttes de av betydligt hårdare repression.

There is only one solution – Intifada, Revolution

Det pågår många viktiga och inspirerande försök med andra kampformer (t.ex. universitetsockupationerna som just nu breder ut sig såväl i Sverige som internationellt). I dessa finns den strategiska öppningen. Vårt mål som kommunister är att bygga på dessa, att utveckla de politiska tendenserna till en klarare socialistisk fråga – något som Palestinafrågan tidigare varit men vilket ofta tonas ner, glöms bort och fördunklas. Ibland sker detta av okunskap, ibland av felaktiga politiska linjer och ibland av reaktionärer. Låt oss därför fördjupa oss något i våra politiska ställningstaganden.

Kampen för att befria Palestina är en kamp som direkt berör ett större imperialistiskt system som bygger på koloniala strukturer. Israel är en del av ett maktblock som domineras av USA men som också inbegriper EU och Sverige. Israel är inte bara beroende militärt, politiskt, teknologiskt och ekonomiskt av dessa, utan är också en viktig exportör och innovatör av nya övervakningssystem och exporterar också sin egen inhemska reaktionära politik. Ett exempel på det senare är högerradikala och fascistiska rörelsers och partiers förkärlek till Israel inte för att de gillar detta land – eftersom de alla är grundmurat och djupt antisemitiska – utan för att stöd till Israel kan användas som ett slagträ i inhemska debatter om hotet från Islam och muslimer.

När vi säger befria Palestina så menar vi alltså inte att upprättandet av någon ny statsform är det slutgiltiga målet. Snarare är poängen kampen mot stat, kapital och imperialism. Vårt mål är ett samhälle där alla människor, oavsett trosbekännelse, sexuell läggning, kön, funktionsvariation eller bakgrund lever ett liv där “envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.” Vi väljer att kalla detta stats- och klasslösa samhälle för kommunismen.

Det är dessa politiska perspektiv vi måste hålla i huvudet när vi går på gatan, ockuperar universiteten, blockerar, agerar och när vi bemöter alla dessa småsnutar som tror att se respektabel ut kommer övertyga Ulf Kristersson eller Joe Biden att vara för den palestinska kampen. Anledningen till att dessa reaktionärer inte är pro-Palestina är inte på grund av att de inte har hört tillräckligt starka argument utan för att de är representanter för en kapitalistisk och imperialistisk maktordning. Att vara respektabel är därmed att avväpna sig själv. Låt oss jämföra med Oslo-avtalen där den palestinska ledningen i PLO avsade sig i princip all makt genom att avstå från den direkta kamp de fört mot den israeliska ockupationsmakten. Detta avtal ledde till situationen vi är i idag. Alternativet till denna respektabilitetspolitik är upproret, revolutionen, intifadan. Det är att inte vädja till makten att lyssna på en, utan att ta makten själva.

Vi vill tacka alla kämpande kamrater som gjort sitt bästa under och inför såväl dagarna i Malmö som i masskampen kring Palestinafrågan i stort. Vi hoppas på en större strategisk reflektion och debatt, och vi hoppas på att bygga relationer med de som delar våra perspektiv. Om ni är intresserade av att utveckla en sådan diskussion och rörelse, kontakta oss på autonomorganisering@riseup.net

Leve den globala intifadan – för kommunismen!

Autonom Organisering.

Autonom Organisering

Länk: https://autonomorganisering.noblogs.org/post/2024/05/21/rapport-fran-eurovisionprotesterna/

Kommentarer

Kritiken är tillåten men man måste hålla god ton. Var vänlig och skriv om din kommentar på ett kamratligt sätt.

Gatorna

Kommentera

captcha