Inlägg

2020-10-02

Preem, Lysekil och aktivismens kollaps

<table><tbody><tr><td><table class="btrcontent"><tbody><tr><td>

När Preem drar tillbaka en ansökan om utbyggnad på kommersiella skäl jublar aktivister och slår sig för bröstet, “Vi har stoppat Preem, en seger för oss, aktivism fungerar!”. Denna verklighetsfrånvända analys av situationen är för banal för att kunna passera okommenterad. Men låt oss vara tydliga, vi anser såklart att detta var en vinst i den långa kampen om klimatets överlevnad som även enligt oss måste vara antikapitalistisk. Det vi här ifrågasätter och kritiserar är hur den aktivistiska rörelsen kring denna fråga ljuger bort sig själva och placeras sig själva i en falsk verklighet.

Preems planerade utbyggnad har varit på tapeten i över ett år och i slutet av denna debatt har den varit uppe på riksnivå. Men innan dess så fanns det flera grupper som starkt motsatte sig utbyggnaden på en lokal nivå. En grupp som kallar sig Stoppa Preemraff var tidiga till att organisera till demonstrationer och manifestationer i Lysekil och på andra ställen i landet. Denna grupp växte sedan till att bli ett nätverk bestående av flera kända miljöorganisationer, några av dem är Extinction Rebellion, Fridays for Future, Naturskyddsföreningen, Greenpeace och Fältbiologerna med flera. Aktionerna har varit många och tagit olika skepnader, allt från blockader till manifestationer, en av de mest anmärkningsvärda dåliga aktionerna har vi tidigare skrivit om här. Det är svårt att se vad dessa aktioner faktiskt gjort för skillnad, att frågan har landat hos regeringen var något som med högst sannolikhet hade hänt ändå. Det finns inga andra tydliga vinster i denna kampanj, men om man har velat uppröra Lysekils arbetare har man lyckats.

Det som hände i måndags (28/9) var att Preem drog tillbaka sin ansökan för att bygga ut deras raffinaderi. Detta gjordes enligt VDn Magnus Heimburg på grund av kommersiella skäl och även till viss dels tekniska. Heimburg nämner även pandemin som en influens till vändningen i beslutet. Det finns egentligen ingen anledning till att betvivla dessa uppgifter, ekonomin står i kris och en dyr utbyggnad är det inte många företag som skulle se som gångbart i detta läge. Heimburg förnekar även att några påtryckningar från regeringen skulle ha framtvingat detta beslut, istället menar Heimburg att han upplever ett starkt politiskt stöd för Preem och företagets framtidsplaner. Det finns egentligen inga belägg för inte tro på det Heimburg säger. Visst, Heimburg kanske inte vill erkänna att det var på grund av det stora motståndet, om det nu var så. De tidningar som intervjuat Heimburg om saken skulle också kunna anklagas för att tillhöra borgerlig media, men det är tveksamt hur grundat ett sådant argument skulle kunna vara. Om man dock fortfarande betvivlar Heimburgs uttalande så skulle ett alternativ för att undersöka saken vara att se på liknande kamper ur ett historiskt perspektiv.

Något som går att se svart på vitt är att den globala totala konsumtionen och utsläppen av växthusgaser har stigit under de senaste 30 åren. Detta till trots de stora organisering för miljön under 90-talet. Även under 00-talet när miljörörelsen igen fick ett lyft så har utsläppen fortsatt att öka, så även på 10-talet. En stor del av de ökade utsläppen står förvisso länder som Kina och USA för men även när man avgränsar sig till Europa så ökar konsumtion och utsläppen med en stadig takt på ungefär 2% årligen. Förfärliga siffror, såklart. Men också ett tydligt bevis på miljörörelsen betydelselöshet. Det finns dock några kraftiga avvikelser i tabellerna över konsumtion och utsläpp, några kraftiga dippar. När man jämför årtalen för dessa dippar uppstår ett tydligt mönster. 1994/1995, 1997/1997 och 2007/2008, tre stora finanskriser (Tequilakrisen, Asienkrisen, finanskrisen 07/08) som alla har haft stor inverkan på den globala ekonomin. Ekonomin har dock efter dessa kriser återhämtat sig även om det ekonomisk spelregler och världsordningen har påverkats. Dipparna i konsumtion och utsläpp följer dessa ekonomiska kriser mycket väl och under dessa år har den totala miljöpåverkan sjunkit kraftigt. Dock så har utsläppen och konsumtion, likt den ekonomiska marknaden, återhämtat sig efter dessa kriser och stigit till samma nivå som innan respektive kris och sedan även ökat till högre nivåer än innan. Det finns självklart mycket forskning på detta område men denna enkla korrelation är tillräcklig för oss för att kunna se ett starkt samband mellan, inte bara, ekonomiska kriser och minskade utsläpp och lägre konsumtion, utan även att de som faktiskt har påverkat utsläppen och konsumtionen är ekonomin och inte aktivister.

Aktivister har alltså gjort mycket lite i mån av faktiskt förbättring för miljön. Trots det är vi övertygade av att många personer har dedikerat sina liv åt miljörörelsen och känner att de har bidragit till något av en positiv förändring. Tyvärr så verkar inte det stämma, dock så är det absolut inget fel i att organisera sig i grupperingar som kämpar för en bättre värld, det kan vara väldigt skönt för en själv att kunna kanalisera sin ångest man får av att leva i denna värld till något man anser vara värdefullt. Men inte förrän man får insikten att det man gör har minimal betydelse kan man på något sätt arbeta effektivt med de verktyg man har.

Problemet är att när de grupper som på något hörn var med på de aktioner som gjordes för att stoppa Preem nu gratulerar sig själva och bjuder in till fest i tron att de har skapat förändring, så är det att lura sig själv. De har inte åstadkommit mer än att skapa en onödig, om än ångestdämpande, sysselsättning för sig själva. De har lagt ner en otroligt mängd tid och energi på en hopplös kampanj och när då målet man satt förverkligas av någon annan, är det förståeligt att vilja själv ta åt sig äran. Men när detta görs så byggs den falska verkligheten på ytterligare, fler människor kommer att tro att denna meningslösa aktivism faktiskt har gett resultat när det i själva verket är ett tydligt resultat utav den globala ekonomin.

Fira gärna att Preem inte längre kommer bygga ut, det gör även vi. Men var självkritiska till varför denna seger kom, inte genom blockader, flygblad, demonstrationer eller banderoller. Så nu när all denna energi som lagts ned på denna kampanj inte har gett något resultat så är det hög tid att granska sig själv och ens organisation. Det är hög tid att lämna aktivismen.

</td></tr></tbody></table></td></tr></tbody></table>

Fusan Mäl och Iro Etsäl

Länk: https://direktaktion.nu/2020/10/01/preem-lysekil-och-aktivismens-kollaps/

Kommentarer

Den här texten missar verkligen hur förändring sker. Ingen vinst någonsin kommer att tillskrivas sociala rörelser, det kommer alltid vara "läget har förändrats". Och det har det ju, med exempelvis pandemi och ekonomi, men saker är inte opåverkbara. Att Preemraff förhalades så långt gjorde att de andra effekterna hann synas - och det gjordes ett affärsmässigt beslut att backa. Precis som med tysk kolkraft så sägs det vara ett beslut bortom mänsklig påverkan, men vem fan vill ha tusentals som ockuperar ens kolgruvor flera gånger om året? Sociala rörelser kan vara och ska vara en investeringsrisk för skadliga projekt.

Det som gör det svårt att se rörelsers resultat är att vi alltid - oavsett om det är uttalat eller inte - är engagerade i en kampanj om opinionen. Artikelförfattarna skriver att det var en vinst för den som "velat uppröra Lysekils arbetare" men det är (förutom bristen på källa) en väldigt enkel bild av situationen. Exakt hur striderna nu förändrar det politiska landskapet vet vi inte ännu. Men om vi hälsar goda nyheter med pepp och tar åt oss äran så stärks caset, om vi väljer navelskådande och resignation så är det också det vi får.

Nestor

Instämmer med Nestor. Det ska jublas när cdet bör jublas och det var fallet nu. Hoppas det blir fler gånger!

Staffan / Konst & Politik

Det finns många rätt i texten även om författarna missar viktiga poänger som Nestor tar upp. Dock håller jag mer med texten i att förändringen ligger i ekonomin och inte i sociala rörelser Men det är också där som den svenska vänstern har tappat det största greppet, att inte kunna effektivt tillgripa den kapitalistiska ekonomin är de största hindret för arbetarklassen. Förövrigt så skulle aktivism-debatten behövas.

Börje

Där har du rätt, Börje. Men jag ser anti-aktivismen mer som postmodernismens sista suck...

Staffan / Konst och Politik

Instämmer i direktaktions inlägg. Och i Börjes: "... effektivt tillgripa den kapitalistiska ekonomin är de största hindret för arbetarklassen. Förövrigt så skulle aktivism-debatten behövas"


fakkapp

Inlägget hade varit lite mer slagkraftigt om de kommit med ett lite mer konkret alternativ till att lämna aktivismen, även om jag också är kritisk till aktivism. Sen är det ju lite underligt att DA lägger upp en artikel för första gången på länge och tar ner bara inom någon dag.

bella

@bella: Det missade jag. Intressant att du noterade. Synd att det togs bort. Går ju att undra varför. Order från "högre ort", eller att det avvek från suf:s majoritetsbeslut..

Håller inte helt med dig om att det bör (eller ens publikt kan) komma ett konkret alternativ.

"Baklänges"-signaturen för direktaktions inlägg, ger ju än mer bränsle åt spekulationerna från min sida. Men jag instämmer fortfarande med inlägget och tycker det var bra skrivet av direktaktions skribent.

--(slut på reflektion till bellas kommentar)--

Vidare. Apropå slutet av nestors kommentar, "välja navelskådande och resignation" så tänker jag att det belyser lite av ett annat ganska vanligt resonemang. Nämligen att ens tankar om något (i hög grad) avgör hur någonting är/blivit: lite som om att om man tänker positivt om något då är det också positivt. "Resignation"... möjligtvis från en del av kampen som iaf delar av "rörelsen" tycker är ineffektiv eller fel att lägga för mycket krut på. Finns ju annat som kanske inte går eller bör presenteras (öppet) eller som konkreta alternativ.

Håller absolut inte med nestor om det ( i mitt tycke) svart-vitt kategoriska "Ingen vinst någonsin kommer att tillskrivas sociala rörelser, det kommer alltid vara "läget har förändrats".

På rak arm orkar jag inte leta upp något exempel där sociala rörelser tillskrivits skälet till vinst, men det lär väl gå att hitta flera.

"Välj glädjen! Tänk positivt" får lite den obehagliga hallelujah-känslan av orden "välja navelskådande och resignation". Det är bra om det tillåts kritisera och det är bra med självkritik, inom och utom, var nu gränsen mellan "rörelse" och "opinion" osv dras.

--

the_fuckup

Men låt oss då börja den diskussionen, i all vänskaplighet. Jag ser inte att aktivism förhindrar revolution. Därmed inte sagt att enstaka aktioner i vanliga fall leder till revolution. Aktivism är en praktisk revolutionär aktivitet. Vad är i så fall det lika praktiska och revolutionära alternativet?

Saffan/ Konst & Politik

Jag har varit aktivist sedan jagt var 13, idag är jag 70+ och propagerar dagligen på min blogg. Om DA har hittat ett potent alternativ till aktivism/direkt aktion - jag utesluter här passivitet och apati - vill jag så klart veta det. Det kan kanske bli ett bra kompliment!

Staffan / Konst och Politik

Det är lätt att bara kritisera sönder "aktivism", ofta vagt definierad, och peka på hur lite inverkan den har på det globala ekonomiska läget, och att även i fall där en "vinst" inträffar, tillskriva den vinsten till stora abstrakta ekonomiska processer istället för till de människor gör något tillsammans för att förändra sin situation.

Men vad är egentligen aktivism? Är organisering på arbetsplatser inte en form av aktivism? Är inte all direkt aktion egentligen aktivism? Och ska vi dra slutsatsen att eftersom dessa organiseringsförsök hittills inte omkullkastat kapitalismen, så är de hopplösa återvändsgränder?

Diskussionen om aktivism speglar i viss mån den om arbetarklassens autonomi, och det är lätt att hamna i det dike där allt är bortom enskilda individers eller rörelsers kraft, och istället resultatet av ett deterministiskt självgående maskineri till vilket våra kamper ständigt måste anpassa sig - kamper som i den här läsningen närmast blir en meningslös rituell dans.

Jag tror att en både mer korrekt och nyttigare ingångspunkt är att se social, ekonomisk och politisk utveckling som resultatet av ett samspel mellan de som kämpar och det de kämpar emot - alltså i grova drag mellan arbetarklassen och kapitalet. I klasskampen formas och omformas de båda. De som vill förkasta aktivismen kanske har en annan definition av den, men för mig är den helt enkelt en nödvändig komponent av kamp och motstånd - vilket varken gör den automatiskt bra eller automatiskt dålig.

Vi måste både kunna tro på förändring där vi engagerar oss politiskt, även i lokala mindre frågor, och samtidigt kunna hålla huvudet kallt och göra utvärderingar av situationer och kamper, även på global nivå, som inte svävar iväg i önsketänkande. Ibland kommer aktioner vara mindre effektiva eller till och med symboliska - ibland kanske en aktivitet är viktigare för att boosta den egna moralen än att åstadkomma stor förändring - och det är helt okej så länge vi är medvetna om det.

Personligen tycker jag därför att det här med aktivism/anti-aktivism är lite av en ickefråga. För mig är en av nyckelpunkterna istället *hur* vi organiserar oss, vad vi än kallar det. Framförallt i frågan om att bygga större kapacitet för organisering, och större autonomi från stat och kapital. För att citera en text om anarkistisk organisering, som ger en vink om vad jag främst är ute efter här:

”[D]et kan inte poängteras starkt nog hur viktigt det är att organiseringen inte fastnar i att enbart försöka rädda eller utöka delar av välfärdsstaten eller påverka andra reformistiska och legalistiska förhållanden. Om sådana kamper förs på ett sätt som inte är fokuserat på att öka vår självorganisering och kapaciteten hos våra strukturer av ömsesidig hjälp, så kommer vi stå lika tomhänta efter att kampen avslutats som valfunktionärer efter ett avslutat val. För oavsett om sakfrågan vunnits eller ej, så har då inte vår kapacitet till självorganisering utökats, och även vid en ”vinst” kan vi på lång sikt ha underminerat vår egen position och omdirigerat potentiell motmakt och energi till parlamenten.”

Svartkatt

Vilken fin och spännande debatt! Än så länge har svartkatt övertygat mig med hens välskriven kommentar.

Jag vill även poängtera att inte alla är födda som radikal vänster, klasskämpare eller anitkapitalister. Min resa till där jag är nu började i antiatomkraft rörelsen, och kontakten med både folk i denna rörelsen och statsmakten har gynnat min radikalisering. Inte alla hoppa från teve på soffan på kvällen direkt till sabotage på natten, och för många går vägen till en mer radikal politisk teori och praxis genom aktivism.

pink panther

Tack Svart Katt, du gjorde det igen!

Staffan / Konst & Politik

Diskussionen om aktivismen och kritiken emot den är hur gammal som helst. Men det är nog viktigt att komma rätt in i den, så man vet vad man snackar om. Här är en möjlig ingång: https://krigsmaskinen.se/index.php/Aktivismkritiken

Ipranos

Tack för vad som ser ut att vara läsvärda texter, via länken krigsmaskinen, Ipranos! Det på riff-raff ser riktigt intressant ut.

Och kommentar/tankar om svartkatts kommentar.

Varken jag eller någon annan har väl gjort den kategoriskt svart-vita uppdelningen: antingen är (all) aktivism bra eller så är det (alltid) hopplöst/meningslöst/ett dike, och ingen här har väl påstått sig vilja förkasta aktivism eller vara "anti-aktivist".

Inlägget från direktaktion läste jag som en kommentar till och liten analys kring en specifik del av "kampen". "... den aktivistiska rörelsen kring denna fråga ", som det står i inlägget.

Ingen har påstått att dom grupper som var involverade, valde eller gjorde fel i sina aktioner, eller istället borde gjort något annat. Citera gärna isf antingen från min tidigare kommentar eller från direktaktions inlägg.

Jag instämmer i att ALL direkt aktion är aktivism! Därmed inte alltid så lyckad eller bra att ALLA enhälligt eller utan diskussion, kan instämma i varje specifik del, eller se insatserna som väl värda. Även sådana aktioner som sker "utanför" stora, väldokumenterade eller kända organisationer/grupper bör väl kallas aktivism, + allt annat som bidrar till gemensamma mål, t.ex. research, produktion av texter, media av olika slag(affischer, klistermärken, osv), spridning, distribution, administration, webbplatser, m.m.




the_fuckup

AKTIVISM-DEBATTEN.

Inom den frihetliga vänstern förs just nu en debatt för och emot aktivismen. https://gatorna.info/threads/preem-lysekil-och-aktivismens-kollaps-2752/ Vissa menar att aktivismen inte hotar systemet. Detta, menar andra, är främst en fråga om kvantiteten eftersom rätt skötta aktioner också har potentialen att utvecklas till omfattande samhällsförändrande uppror. Ett exempel är ”skandalen i Strasbourg” som inledde Majrevolten 1968 med världshistoriens första vilda generalstrejk, vilket förde landet till randen av en revolution. Att aktivismen behövs och kan ge konkreta och ibland långtgående resultat som inte är att förakta kan följande lista på små och stora framgångsrika aktivistkampanjer, i Sverige såväl som utomlands, ge exempel på.

  • 1957 var det meningen att Sverige skulle skaffa kärnvapen. Opinionen svängde bl.a. inför Aktionsgruppen mot Svensk Atombomb (AMSA) och omfattande fredsaktivism till ett nej till kärnvapen. Värnpliktsvägran var en utlöpare som slutade med att den allmänna värnplikten avskaffades. En fristående fortsättning blev opinionen mot Nato-medlemskap.
  • 1968. Av en mängd svenska aktioner detta år kan nämnas Kårhusockupationen i protest mot kapitalismen och UKAS och Båstadskravallerna som stoppade en tennismatch i Davis Cup den 3 maj 1968 mellan Sverige och apartheid-regimens Rhodesia. Antirasismen tog gestalt.
  • 1977. Hormoslyr var varunamnet på ett växtbekämpningsmedel som användes inom skogsbruket för att bekämpa lövsly samt mot ogräs längs banvallar. Bekämpningsmedlet förbjöds på 1970-talet efter en uppmärksammad debatt om miljögift. Miljöaktivister från bland annat Torsby, Falun och Gävle gjorde energiskt motstånd mot flygbesprutningarna. Man följde besprutningsplanen från marken, höll radiokontakt under spaningarna och man lokaliserade de kamouflerade flygplatserna/landningsbanorna i skogen och kedjade där fast sig i protest 1976. Strax därefter, 1977, förbjöds hormoslyrbesprutningarna (sv.wp.org).
  • 1980. Linje 3-kampanjen mot kärnkraft med dess omfattande aktivism nådde inte ända fram, men idag är kärnkraften inte längre det självklara alternativet – det finns förnyelsebara energikällor som visat sig bättre – och rent ekonomiskt är kärnkraften död.
  • 1989. Direkt Aktion Lönar Sig! Det mest kända exemplet i nutida brittisk historia är Poll Tax. När Margaret Thatcher försökte driva in den impopulära skatten 1989, vägrade upp till 17 miljoner människor ur arbetarklassen över hela landet att betala den. Neka-betalning-grupper spreds genom samhällen över hela Storbritannien och folk byggde upp lokala anti-vräkningsnätverk för att konfrontera fogdarna. År 1990 hade Margaret Thatcher och Poll Tax bägge blivit slagna. Hon filmades också senare när hon grät i teve (libcom).
  • 1991. En tydligt och viktig seger för den autonoma antirasismen är nedläggningen av det nazistiska fackeltåget för Karl XII 30/11 i Lund. 1991 stoppades tåget för första gången och 2008 för den sista. 135 års (!) kamp slutade med seger! (K&P).
  • 1993. Antifascismen i Europa har en ödesroll. De autonoma svenska antifascisterna i RF och AFA som startades upp 1993 har lokalt lyckats mycket bra med att reducera antalet aktiva nazister. På flera orter har nazistiska aktiviteter helt upphört (AFA).
  • 1996. Liknande utebliven-betalningskampanjer kunde framgångsrikt slå mot ökande vattenavgifter (1993-1996) och BIN (Business Identification Number)-skatter (2003-2004) i Irland (libcom).
  • 1999. The Battle of Seattle. Från morgon till kväll den 30 november 1999 lyckades tiotusentals människor stänga ner Världshandelsorganisationen möte trots National Guard-poliser som sköt tårgas och gummikulor och upphävde alla medborgerliga friheter. En oväntad historia inleddes från gatorna i Seattle, i vilken folkmakt skulle betyda lika mycket som företagens makt, där ekonomin var i centrum och folk började föreställa vem de skulle kunna vara och hur deras ekonomier och samhällen skulle kunna kan se ut. Det var också här som The Black Block, det effektiva Svarta Blocket, blev ett begrepp och talesätt (Rebecca Solnitt).
  • 2010. Salemmarschen var en årlig nazistdemonstration i Salem från år 2000. Genom åren har Info-14, Nationaldemokraterna, Sverigedemokraterna, Svenska motståndsrörelsen och Nordiska förbundet deltagit i demonstrationen. Varje år motdemonstrerade de autonoma och andra grupper, tills marschen lades ner år 2010 (sv.wp.org).
  • 2011 påbörjade arbetande människor i Grekland kampanjen ”Vi kommer inte att Betala” mot stigande priser, med folk som vägrar att betala motorvägsavgifter, biljetter till kollektivtrafiken och vissa läkare vägrar även att ta ut patientavgifter för sin behandling (libcom).
  • 2012. Ojnareskogen. I juli 2012 slog Fältbiologerna, fristående aktivister och engagerade privatpersoner läger i Ojnareskogen. Tillsammans med lokalbefolkningen protesterade lägret mot avverkningarna på plats och hindrade maskinerna att påbörja avverkning av Ojnareskogen. Under augusti 2012 hölls flertalet demonstrationer runt om i Sverige under devisen att Ojnareskogen ”inte bara är en fråga som är viktig för Gotlänningarna utan det berör alla i hela Sverige”. Den 26 augusti 2012 anlände en stor polisstyrka till Gotland, den 28 augusti började polisinsatsen. Lokalbefolkningen engagerades och blockerade polisen med traktorer. Den 1 september avbröts avverkningarna sedan Mellanskog dragit sig ur.(sv.wp.org).
  • 2012. Den autonoma gruppen Allt åt Alla som numera finns i hela Sverige gjorde sig kända genom en mycket lyckad ”Överklassafari” till Saltsjöbaden och andra överklassområden i Stockholm 2012. ”Det är grundläggande att vi själva är medansvariga subjekt för hur klasskampen utvecklas och att vi kollektivt är delaktiga i skapandet av nysammansättningen av klassen i alla samhällets sfärer. De självorganiserade kamper vi utkämpar idag är fröna till det framtida klasslösa samhället. Vi vill i slutändan att världen ska tillhöra alla, att vi ska leva på lika villkor. ”Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga”(AåA). En välbehövlig och långvarig diskussion i media om ”klass” blev ett av resultaten av aktionen.
  • 2015. I Malmö/Lund-området har många framgångsrika husockupationer (den längsta är Borgen) genomförts. Kampen för ett Allaktivitetshus 1969 fick en delseger i Kulturmejeriet 1985, och 2015 fick Lund äntligen sitt Allaktivitetshus Vilda Väster. 2008 tog vi huset Smultronstället, ett tiotal ockupationer till och både det året och nästa spred sig ockupationerna över hela Sverige, ett trettiotal om året. En annan ockupation som ledde till hus är Bergatrollens kamp i Nyköping, och huset lever än idag med många aktiviteter. Ungdomshuset i Köpenhamn vräktes men fick nya permanenta lokaler efter massiva demonstrationer. Den allra långvarigaste ockupationen är Christiania, också i Köpenhamn (K&P).
  • 2016. Copwatch. Polisen utgör ett allt större hot mot vanliga medborgares fri- och rättigheter och deras säkerhet. Rose City i Portland, USA, har parollen ”Don’t call a cop, call a friend!” Polisen bojkottas, vännerna anlitas. Copwatch är ett nätverk av aktivister som finns i hela USA och Canada och sedan 1 Maj 2015 också i Lund och nu senast på anarkism.info. Man dokumenterar polisvåld, bidrar med första hjälpen och löser konflikter. Bara det en seger över repressionen – som vi efter George Floyd-mordet säkert kommer att få höra mera av. https://rosecitycopwatch.files.wordpress.com/2010/03/alternatives-to-police-draft.pdf(Rose City Copwatch).
  • 2017. Greta Thunbergs ”Fridays for Future” utvecklas till en internationell massrörelse med målet att stoppa klimatförändringarna genom en omfattande omställning. Ett bra exempel på vad en enstaka aktivist kan åstadkomma.
  • 2018. Elin Ersson, 21, räddade en utvisad afghan och stoppade deportationen från Landvetters flygplats 2018 genom att vägra sätta sig ner i planet. Piloten får inte lyfta förrän alla passagerare sitter ner. Efter en viljornas kamp som Elin direktsände på Facebook fick mannen och Elin (med glädjetårar) lämna planet, under applåder. Aktionen blev en världsnyhet. Motstånd lönar sig! https://www.facebook.com/elin.k.ersson/videos/1015…
  • 2020. BLM. I Minneapolis efter George Floyd-mordet beslutade ledningen att avskaffa polisen i dess nuvarande form och utveckla en annan organisation för allmänhetens säkerhet.

Övrigt: Aktivismen finns i hela den utomparlamentariska vänstern och inbegriper många grupper och aktioner som inte nämnts i denna lista – som t.ex. radikalfeminismen, anarkafeminismen, djurrättsrörelsen och planka.nu. Även dessa aktivister har uppnått flera större och mindre samhällsförändringar. En seger som indirekt gav upphov till hela denna debatt var Preems nedläggning av sitt oljeraffinaderi i Lysekil till följd bl.a. av Greenpeace’s och miljörörelsens aktiviteter.


Staffan / Konst och Politik

the_fuckup, ursprungstexten här avslutas ju med orden "Det är hög tid att lämna aktivismen", och den "klassiska" moderna texten på temat heter "Give up activism", så i det avseendet är det rätt svartvitt. Sen tror jag att en del just hänger på definitionen av vad aktivism är. "Give up activism" lyfter en del bra poänger, även om det till viss del är att slå in öppna dörrar. Samtidigt är texten inte speciellt bra på andra punkter och målar in sig i ett hörn. Nästan bokstavligt, i vissa fall. Personen som skrev den sågs senare, enligt källor, delta i flera protester och typiska "aktivistiska" rörelser och aktioner, trots sin proklamation. Vilket visar på att anti-aktivismen kanske är lika delar nyttig som omöjlig. Det är i alla fall det jag tar med mig från sådana diskussioner.

Svartkatt

Folk i denna debatt använder nog olika definition av "aktivism". För mig är det inte synonymt med politisk handling, utan är något som odlar identiteten "aktivist" (ett ord som inte användes särskilt mycket så sen som i början på 00-talet). Om detta var det en artikel i förra Brand, baserad på boken Hegemony How-to av Matthew-Smuckers. Har ett utdrag ur brandartikeln här:

“Om den inte utmanas, kan en politisk grupps subkultur bli så utpräglad att den är oförståelig för utomstående - även för utomstående sympatisörer.”

En organisation som vill växa måste vara inbjudande. Inbjudningstexter, flygblad och sociala media-inlägg riktas tyvärr ofta till en snäv målgrupp - till oss som redan känner till koderna och symbolerna. Till oss som redan tänkt komma. Det måste formuleras ett vi som inte bara omfattar de som redan är engagerade, utan så många som möjligt. Occypyrörelsens 99% är ett tydligt exempel på bredast möjliga vi. Det handlar om att vara mainstream i formen, men det politiska innehållet ska inte anpassas.

Matthew-Smuckers beskriver vänsterorganisationer som desperata singlar. Vi dyker upp på första dejten med hela tyngden vår politiska analys, lägger allt på bordet och utbrister “Ta mig som jag är!”. Men precis som en dejt så måste kommunikationen gå åt båda håll. Om man vill uppvakta samhället för att skapa politiska relationer så kan det räcka med lite i taget: en aktion eller utspel i en fråga där vi vet att det redan finns beröringspunkter med målgruppen. Sen fråga om deras egna erfarenheter. Sen utifrån det ta nästa steg tillsammans.

Det sker när vi väljer estetiken, ord och resonemang utifrån oss själva snarare än i ett försök att nå nya grupper. För att nå bredare argumenterar Matthew-Smuckers för att möta folk där de är: inte förlita sig på individuell rekrytering utan att verka i församlingar, idrottsklubbar och andra sammanhang som redan finns. Vi behöver också börja ta makten över definitioner av populära ord, samt symboler. Att kalla sig för en “front” eller en “aktionsgrupp” fungerar bara som igenkänning för de som redan är engagerade. Om man istället använder exempelvis ortsnamn, positivt laddade ord som “frihet” eller börjar försöka claima symboler med större igenkänning kan det hjälpa till att nå ut.

Ett annat hinder är ordet “aktivist”. Det är ett ord som blivit alltmer vanligt. Från att ha omnämnts i svenska tidningar ett par hundra gånger om året under 00-talet så är det nu tusentals omnämningar. Och min upplevelse är att fler också kallar sig själva aktivister.

Till skillnad från exempel anarkist eller feminist så är ordet aktivist innehållslöst, det markerar bara att någon är annorlunda. Det är livsfarligt att göra politiskt engagemang till en speciell personlighetstyp, i stil med fågelskådare. Istället för att utnämna oss till aktivister så ska vi använda alla de roller vi redan har som arbetare, grannar, föräldrar, badhusbesökare eller vad det nu vara månde. Framgångsrika rörelser behöver långt fler än de som kan självidentifiera sig som aktivister.

Chris

Jag upplever att diskussionen och, framförallt, de som förespråkar någon slags av aktivism missar själva poängen med att ifrågasätta den. Ett tydligt exempel är den lista som Staffan lägger upp, där det lätt går att se ett mönster i att de kampanjer förde ur aktivismens avatar i sin faktiska påverkan av kapitalismen ju närmare vi kommer 2020. Det är detta som jag upplever är grunden i argumenten som framförs i artikeln från Direkt aktion, arbetarklassens och aktivismen har förlorat sin möjlighet till att på något sätt kunna påverka kapitalismens och dess ekonomi. Detta till följd av kapitalismens utveckling och mutation till den komplexa apparat det är idag.

Svar till Svartkatt sista kommentar: Det är väl ändå både ointressant och inte alls viktigt om författaren deltar i "aktivistiska" aktiviteter eller inte. Detta just för att, antar jag, personen måste vara medlem i suf för att kunna publicera artiklar på Direkt aktion. Om hen är med i suf så är det antagligen lika möjligt att undvika aktivismen som det är att undvika kapitalismen när man lever i den.

Börje

Tack Svartkatt för din kommentar! Kanske förstår jag dig bättre nu, eller senare.

Utifrån kontexten för direktaktions inlägg, så ser jag det som skrivs i slutet som att det handlar specifikt om den delen av aktivismen som rört aktivism riktad mot Preem och till viss del även bredare mot miljöaktivism, och alltså inte ALL aktivism. Att göra det till att handla om för eller emot aktivism, tänker jag, blir lite av en illvillig tolkning, även om flera här påmint om att frågeställningen (för/emot) förekommit tidigare. Texten "give up activism" nämndes väl inte av direktaktion? Jag ska dock läsa den.

Instämmer självklart INTE i det sista ur inlägget (om det tas ur sin kontext, vilket jag inte gjort) om att lämna ALL aktivism och har aldrig gjort det. Det handlar väl också om vilka eller vilken del av aktivismen som en tycker känns viktigast, mest värd/nyttig att lägga tid och energi på, m.m? Att vara med i för många delar blir ibland inte så lyckat, tänker jag. Tyckte, när jag läste inlägget, från direktaktion, att det var en berättigad och tänkvärd kommentar/analys. Det är bra att gatorna publicerar brett och det blir oftast mer av diskussion om inte alla bara nickar och håller med varandra. Jag uppskattar länkar, texter, förklaringar, kommentarer, osv. Jag kan inte se något problem i att avstå från vissa aktioner eller delar av aktivismen, och att delta eller driva på i andra, utan att därför genast petas in i något slags anti-aktivist-kategori. Gör inte många så? Dvs. Lägger mer eller mindre ganska mycket tid inom ett område, men kanske nästan inget inom ett annat? Ex. förhindra utvisningar eller agera mot högerextremister, riva ner jakttorn, och inte så mycket eller något inom andra delar, t.ex. miljöaktivism-området. Skälen för att avstå kan ju också ligga i linje eller nära det som direktaktion skrev.


--

Staffan, tack för en intressant sammanställning! Kände till lite över hälften av dom(vissa bättre, andra inte mer än ytligt) och ingen av dom har jag (eller har haft) någon invändning emot. Att det kan gå och diskutera om en (eller flera delar) av aktivismen utgör ett (verkligt) hot mot systemet, vissa kampanjer/aktioners effektivitet, ser jag inte något som med nödvändighet leder till den mycket mer ospecifika frågeställningen "Hotar aktivism systemet eller inte?" Som jag svarade Svartkatt, så tolkar jag uppmaningen(ge upp aktivismen) på slutet av direktaktions inlägg som främst kopplad till det om Preem och till viss del något bredare miljöaktivism, och väldigt lite (om någon alls) annan aktivism nämns ju i direktaktions inlägg.

--

Börje, din kommentar var läsvärd. Håller med om "kapitalismens utveckling och mutation till den komplexa apparat det är idag", men kan bara inte bli så pessmistisk att jag helt förlorat hoppet om att det "på något sätt" går att påverka kapitalismen och dess ekonomi.

--


fuckup

Börje, jag pratade om Andrew X som skrev "Give up activism", inte den/de personer som skrev texten i DA. Sen är ju aktivism, vad det verkar på "anti-aktivisterna", ett (dåligt) sätt att bedriva politiska kamper, inte ett världssystem, varför det borde vara något lättare att undvika det än att undvika kapitalismen.

Svartkatt

Sida 1 Nästa

Kommentera

captcha

Kommande Händelser

Senaste Media

  • Komintern - Högre veckopeng, billigare godis
  • Armenians and Azeris fighting side by side in Northern Syria call for internationalism against the war of states.
  • S04E01 I Hayeks hjärna

Senaste kommentarerna