Inlägg

2019-10-31

Organisering kring arbetsfrihet

Tillväxten dödar vår planet och håller oss förslavade vid en profit-över-behov logik. Vi har teknologi som skulle kunna resultera i att vi bara jobbar en handfull timmar i veckan, om den istället användes för att tillfredsställa våra behov. Men vi lever i något som exempelvis Roland Paulsen träffsäkert beskriver som ett “arbetssamhälle” – både strukturellt och ideologiskt är vi helt fast i tanken på att jobba, jobba, jobba tills vi dör.

Samtidigt som vi närmar oss en klimatkatastrof, fortsätter nyliberalismen med sina dödsryckningar i form av strukturell arbetslöshet, privatisering, gentrifiering och nedmontering av olika välfärdssystem. De flesta löften, som klingade falskt redan från början, är brutna. I detta verkar nu även bland annat arbetsförmedlingen dragits in. En myndighet som redan innan mest agerat som en byråkratisk kontrollinstitution har nu tvingats lägga ner kontor och tappat personal till en grad där de inte ens kan göra av med sina egna ekonomiska anslag.

Men precis som dessa gamla socialdemokratiska system var ett tveeggat svärd när de infördes som en klasskompromiss, så finns det både faror och möjligheter när de nu sakta dräneras. En av de tidigaste syndikalistiska fackföreningarna, franska CGT, kom till när fackföreningar slogs ihop med så kallade arbetarbörser – en slags blandning mellan sociala center eller institutioner för ömsesidig hjälp och arbetardrivna arbetsförmedlingar.

Är det inte dags, då, att på allvar försöka organisera kring icke-arbete specifikt? Dels just i form av självorganiserade börser, som kan jobba i mycket bredare bemärkelse än arbetsförmedlingen, som exempelvis tidsbank, informellt arbetsutbyte osv, dels för att från gräsrotsnivå pressa på för kortare arbetstider, typ 4-dagars veckan som ett pyttelitet och i grunden helt realistiskt första steg.

Detta kan kombineras med att gradvis utveckla självhushållning , lokal matodling, skillshares, utarbeta metoder för att undvika skatter och avgifter, osv, som alternativ till beroende på lönearbete och staten. Det hela kan liknas vid ett koncept som Planka.nu fast med arbetsfrihet som mål och direkt aktion som huvudsakligt medel för att under tiden flytta fram positionerna och förbättra vardagen.

Sådana klubbar som organiserar för arbetsfrihet skulle kunna startas helt fristående, eller exempelvis jobbas med som kommittéer inom lokala syndikalistiska samorganisationer. Varför inte försöka starta sådana initiativ, istället för att envist backa in i framtiden genom att vara nostalgisk över en lika överspelad som hopplös socialdemokrati?

anarkism.info

Länk: https://anarkism.info/2019/10/31/organisering-kring-arbetsfrihet/

Kommentarer

Fast är inte detta en rätt "shelterd" syn på hur världen fungerar? En socialist förstår att det är enbart genom att arbetarklassen kämpar för sin befrielse som den kan befria hela mänskligheten, inte genom att man infekteras med en medelklass utopism om att isolera sig från de stora massorna. I slutändan är det alltid någon som lönarbetat för att du ska få det du har. Jag säger lycka till med att bygga "självförsörjande" kommun utan att förlita sig på arbetare i Sverige, och till större del i globala södern.

bella

Det där var en konstig tolkning. Ingenstans står det om "självförsörjande kommuner" mitt i kapitalismen. Det handlar istället om att utifrån observationer av skeenden som redan pågår (automatisering, strukturell arbetslöshet, välfärdsstatens tillbakadragande, statens disciplinering av människor, osv) främja organisering på en ny punkt inom systemet (och alltså inte ersätta utan komplettera andra former av organisering).

Det står också uttryckligen att det rör sig om en metod att "gradvis" utveckla sjävlhushållning - något som jag ser som lite av en förutsättning om en autonom rörelse på riktigt ska kunna bygga alternativa strukturer och kunna reproducera sig själv i olika sociala kamper mot stat och kapital. Se exempelvis begrepp som social strejk, eller hur sådana strukturer passar in i en större helhet i här.

Sen är det ju en märklig syn att arbetslösa, sjuk/utförsäkrade och andra som står näst intill permanent utanför arbetsmarknaden eller de som inte vill jobba ihjäl sig automatiskt skulle vara någon slags "medelklass", eller att en kritik och aktivt underminerande av lönearbete, för dess minskande och långsiktiga avskaffande, skulle vara medelklass och isolera folk från "de stora massorna".

svartkatt

Hon blev bara provocerad av den arbetsfientliga linjen i den här texten och kände sig därför tvungen att slänga ur sig någonting om ”medelklass”, ”verklighetsfrånvänd och ”utopisk”

@

Jag kan erkänna att jag tog i lite väl hårt i min första kommentar. Det är klart inte meningen att säga att arbetslösa, sjuk/utförsäkrade och andra som står näst intill permanent utanför arbetsmarknaden tillhör medelklassen. Mitt problem var mer att artikeln går emot "klassisk" arbetarorganiseringen när med formuleringar "nostalgisk över en lika överspelad som hopplös socialdemokrati". Även om CGT gjorde en bra sak var deras "arbetsfrihet" grundat på väldigt bred organisering, inte så annorlunda från hur socialdemokratin såg ut i Tyskland och Sverige vid samma period. Den "arbetsfrihet" jag har sett i den moderna rörelsen har inte riktigt liknat detta vilket som gör mig skeptisk, det jag stött på i verkligheten har mer handlat om väldigt individuella handlingar och handlingar som bara sker i liksom slutet av produktionsprocessen i distributionen. Speciellt tron att man skulle kunna komma undan lönearbete genom saker som lokal matodling för i min mening är det mer att man bara förskjuter vart lönearbetet sker.

bella

Ok, då förstår jag bättre hur du menar.

Men jag ser inte att det finns något som är emot "klassisk" arbetarorganisering i texten eller dess andemening. Den är ju skriven från ett anarkistiskt perspektiv, som förstås är kritiskt mot socialdemokratin - vilket varit anarkisters inställning ända sedan 1800-talet.

Kritiken kan delas in i två delar.

Den första är en kritik av den roll socialdemokratin spelat historiskt (vilket många förutspådde att den skulle göra redan när den kom till), som en kraft som hela tiden leder om sociala rörelser och organisering till en reformism som aldrig kan nå bortom sig själv. Och här menar jag socialdemokrati på ett brett sett, det vill säga det som också skulle kunna kallas för parlamentarisk socialism, och idag inkludera partier till vänster om de som kallas för socialdemokratiska. Det är det här som betecknas som "hopplös[t]" i ursprungstexten.

Den andra delen handlar om att många idag längtansfullt blickar tillbaka på tiden då välfärdsstaten nådde sitt klimax runtom i världen, och vill se samma politik återvända, trots att den ekonomiska situationen och hur produktionen är organiserad ser helt annorlunda ut idag. Vi ser det här i idéer om en grön ny giv och liknande "nykeynesianska" strömningar. Det är i denna bemärkelse som socialdemokratin i texten beskrivs som "överspelad" och dess förespråkare som "nostalgiska".

Men inget av detta avfärdar bred organisering. Tvärtom var ju många tidiga kritiker av socialdemokratin djupt involverade i att bygga proto-syndikalistiska organisationer redan på 1800-talet.

Ur ett mer dagsaktuellt socialt, ekonomiskt och politiskt perspektiv skulle jag också vilja tillägga att jag ser reproduktionen av de maktdynamiker som styr våra liv (bl. a. staten och kapitalet) som mer än bara bihang till produktionsförhållanden. Reproduktionen av våra liv under nuvarande system - och därför också möjligheten till motstånd - sker tvärtom överallt, på arbetsplatser såväl som i bostadskvarter, i form av arbete såväl som logistiska flöden, i form av platser liksom processer som subverterar systemets logik, genom ideologi och våldsmonopol, osv.

Och återigen, poängen är inte att bygga bubblor fria från dessa maktdynamiker, utan att peka på en process som leder mot att vi på kort sikt underminerar dem och på lång sikt kan avskaffa dem. Att i teori och praktik visa hur gradvist frigörande från en sådan logik kan användas som både mål och medel, som ett sätt att kämpa mot och inom systemet, samtidigt som en bygger på en slags "utsida" i form av sociala relationer som i allt högre grad frigörs från statens eller kapitalets logik.

För att landa i något mer konkret: Idén är alltså inte att en exempelvis ska fly till en stuga ute i skogen och odla mat, fri från vardagens bekymmer, utan till exempel fundera på hur syndikalister på tidigt 1900-tal i norrland kunde överleva fleråriga lockouter för att de kunde se om sin egen försörjning. Hur skulle liknande strukturer av socialt omhändertagande kunna se ut och byggas idag, för att göra kamper i samhällets alla sfärer starkare? Där tycker jag att organisering kring arbetsfrihet har en plats, speciellt eftersom en såpass betydande del av befolkningen strukturellt befinner sig i denna situation nuförtiden, och får det allt kärvare.


svartkatt

Kommentera

captcha