Ögonvittnesskildring från Göteborg 7/6

Ögonvittnesskildring från Göteborg 7/6

Den här texten är inte skriven av Black Livet Matter. Den är inte ens skriven av en afrosvensk. Den är skriven av ett enda skäl: I mina sociala medier delar antirasister en kontraproduktiv och farlig bild av vad som hände i söndags. Jag kan inte låta den stå oemotsagd.

Jag mötte några kamrater vid Heden och vi gick tillsammans den sista biten till manifestationen. Efter några ganska tama tal avslutas evenemanget officiellt av arrangörerna som uppmanade folkmassan att i tystnad upplösa sig och lämna platsen. Det höll i fem minuter. Massan vällde ut på avenyn men redan innan dess hade slagord börjat skanderas och smällare kastats. Demon höll högt tempo och var oerhört energirik. Talkörerna gick i ett, de avbröts endast för spontant jubel och glädjetjut. Vi skjölde över gatorna, tog alla filer, alla gångvägar. Vi kändes oss mäktiga, självsäkra, ostoppbara.

Jag vet inte om det fanns en bestämd demorutt (det verkar sannolikt) men när vi drog genom centrala Göteborg stängde vi ner all trafik i vår väg. Jag har ingen aning om hur många vi var. Någon tidning hävdade 3000 men jag tror många fler. Kanske 5000? Från min plats gick det varken att se början eller slut på tåget. Det enda jag kan likna det vid var antifademon mot NMR september 2017. Då var vi 12000.

Tåget bestod till största del av ungdomar. Svarta, bruna och vita ungdomar. Jag var omgiven av entusiatiska och högljudda 17, 18, 20 åringar.

Vi gick i en cirkel genom stan och återvände till Heden. Där verkade demon upplösa sig. Trötta men nöjda med en bra demo med god uppslutning, gick vi för att äta. Trots arrangörernas ivriga försök att dämpa stämningen och upplösa samlingen hade den visat framfötterna och tagit plats i staden.

Vi hade knappt satt oss ner med våra burgare innan vi insåg att vi begått ett misstag. Massan var så stor att det vi tagit för en upplöst demo bara var en stor mängd människor som satt sig för att vila. Kamrater började höra av sig. Det var stökigt i Bältespännarparken. Vi bestämde oss för att äta upp och sen gå dit och kolla.

Väl där var situationen spänd. En poliskedja spärrar av avenyn så att folkmassan inte kunde fortsätta mot Brunnsparken, vilket den uppenbarligen ville. Någon talade om en fotograf som skrikit rasistiska förlämpningar, blivit skyddad av snuten. De fick lägga benen på ryggen, fotografen fick stryk och polisbussarna rullade ut från sina gömställen.

Polisen försöker pressa tillbaka folkmassan (som är svår att uppskatta i det här läget, mellan 1 och 2000 pers) ömsom långsamt, ömsom genom chocker med bussarna. Detta har begränsad effekt och de vinner bara några tiotals meter. En beslutsam kärna av deltagare vägrar flytta sig.

Här etableras en intressant dynamik som kommer att fortsätta så länge jag är kvar i demon.

Jag förstår det inte omedelbart men två grupper med olika aktionsmetoder sammarbetar för att hålla och vinna mark. En grupp på 2-500 personer agerar ankare och håller blockader av gator eller binder upp polislinjer. Den är beslutsam, modig, och tydligt "politisk" i den bemärkelse borgerlig media skulle använda ordet, med slagord och plakat. Den ömsom sittblockerar, ömsom står upp. Ibland rör den sig, ibland står den still.

Runt, in och ut igenom denna rör sig ytterligare en grupp på 100 till 200 pers som har en mer konfrontativ strategi. Den angriper polisbussarna när de försöker köra igenom folkmassan, gör utfall mot poliskedjor, slår sönder skyltfönster och försöker med de minimala materialet som erbjuds bygga barrikader. Dessa två grupper rör sig hela tiden i en många gånger större folkmassa som ibland sluter sig samman med någon av grupperna, och ibland låter grupperna upplösa sig i den.

Sammantaget skapas en svärm som rör sig koordinerat utan att koordineras och är rationell utan att någon fattar beslut åt den. Den begår misstag, tar ett steg tillbaka, rättar till, försöker igen.

Det är vackert att se och underbart att vara en del av.

Något händer framme vid poliskedjorna och plötsligt börjar bussarna backa undan. Vägen till Brunnsparken ligger öppen och massan väller fram. Känslan av glädje och makt är påtagbar. Man kan se det i alla ansikten man tittar på. Det här är vår stad nu. Jag är vitare än Sunes farsa så jag kan bara ana känslan. Brunnsparken, en plats väktare och snutar gör allt för att den ska vara så ogästvänlig och farlig som möjligt för fattiga var tillfälligt i våra händer.

Våra offentliga ytor är konsumtionscentran, exkluderande för den som saknar (eller antas sakna baserat på pigment, klädsel eller språk) pengarna som krävs. Tro fan att deras upplysta skyltfönster betyder noll för många människor. Krossa dem, det här handlar om liv och död.

Ljudet av krossat glas blandas med musik från en bil som har anslutit sig, skratt, rop och tillrop. Vi fyller hela avenyn på väg till Brunnsparken och snuten kör agressivt genom folkmassan i hög fart med tutande sirener. Ingen bryr sig. Syftet är oklart.

Nere i brunnsparken börjar en komplicerad dans. Massan är nöjd med att blockera samtliga spårvagnslinjer och dra en ruta eller två när andan faller på. Det spelas boll och lyssnas på musik. Polisen gör till synes sporadiska busschocker in i massan som bemöts med kastade sparkcyklar, hoppsparkar och lite blandat bråte. Vi delar på oss och sluter oss samman igen bakom dem. Vid några tillfällen uppstår panik i massan, hundratals människor springer i hög fart bort från polisen, för att sedan stanna upp, samla sig och hitta en ny plats att stå på.

Polisens instats framstår som ofokuserad och osäker. De verkade inte veta riktigt vad de ska göra. Några saker gjorde de dock inte. De drog inte batong och pepparsprej. De höll hästarna utom synhåll. Och de släppte inte loss civvarna för att plocka folk i massan. Sannolikt bedömde de att dessa ingrepp skulle leda till mediareaktioner, och att otäcka bilder skulle spridas.

Efter att ha befunnit mig i Bunnsparken ett antal timmar beslutade jag mig för att sticka hem. De verkar som om polisen väntade tills tillräckligt många gått hem och sedan säckat de som dröjde sig kvar.

Det finns mycket att säga efter en sådan kväll. Om rasismen i samhället och vad den gör med oss, om rätten till staden, om liberala propagandister både till höger och vänster som fantiserar ihop kategorier som "politisk aktivist", "förortsungdom", "icke-våldsam" och "våldsam" och sätter dem emot varandra.

Men den här texten varken kan eller vill vara en uttömande analys. Den som förstår, förstår.

För en kväll tog vi staden. Vi gjorde det med all rätt, och jag hoppas innerligt att vi kommer få göra det igen.

Göteborgare

Göteborgare