Kriget i Ukraina genom Nestor Makhnos ögon.

Av Mira Oklobdzija. Övers. S. Jacobson 2023, med skriftligt tillstånd av B. Grant / Counterpunch. Finns också på https://theanarchistlibrary.org/library/mira-oklob...

Rysslands president Vladimir Putin har sagt att ryssar och ukrainare är bröder men att ukrainare har blivit hjärntvättade. Efter detta resonemang skickar Kreml påstådda klarsynta och välinformerade ryska soldater för att bekämpa sina fattiga, hjärnskadade bröder och systrar. Det är inte en särskilt trevlig bild – och det är inte heller något nytt. På många sätt upprepar den nuvarande konflikten en tidigare tragedi som involverade en av Ukrainas viktigaste anarkister.

Nestor Ivanovych Makhno föddes i Huliaipole, som ligger i samma provins som kärnkraftverket Zaporizhzhia. Fram till 1921 deltog Makhno i många av striderna i den regionen. Först mötte han Tyskland och dess allierade i första världskriget, följt av den reaktionära ryska vita armén. Sedan bekämpade han regeringen i Kiev innan, till sist, Röda armén besegrade Makhnovshchina och tvingade Makhno i permanent exil.

I de första stadierna av den ryska revolutionen sågs Makhno emellertid som en "bror" som ärligt omfamnade sovjeternas idéer, nämligen de lokala organisationerna av bönder, arbetare och soldater. Problemen började när han avvisade kommissarierna i Moskva och det ryska kommunistpartiets styre. Det partiet sparade ingen möda genom att stämpla honom som en bandit och anklaga honom för antisemitism och militarism.

Makhnos berömmelse fortsatte i decennier efter hans död. Några försökte tillägna sig honom. Som Colin Darch har skrivit, sedan Sovjetunionens kollaps har delar av den ukrainska högern försökt återkarakterisera Makhno som en ukrainsk nationalist, samtidigt som de tonat ner hans anarkistiska politik. Mer nyligen utropade Makhnos hemstad honom till en lokal hjälte och reste en staty av honom på ett av stadens torg 2009. 2019 avslöjade Oleksandr Ishchenko att Huliaipoles kommunfullmäktige var beredd att begära återlämnande av Makhnos aska från Père Lachaise-kyrkogården i Paris, som en del av en kampanj för att locka turister till staden, som om Makhno hade blivit inlemmad i stadens personliga varumärke!

Adam Lent ställer frågan "vad skulle Nestor Makhno göra" i den aktuella konflikten. Även om han utan tvekan skulle ha kämpat rasande tillsammans med den ukrainska armén för att fördriva Putin, skulle han inte ha gjort sig några illusioner om den koncentrerade makten som representeras av väst. Oändligt att föredra framför Putins autokrati, naturligtvis, men fortfarande full av kärnvapen, fortfarande centrerade på enormt mäktiga stater, som fortfarande tjänar enormt rika företags intressen som snabbt förstör planeten.

Det är viktigt att komma ihåg Makhnos skepsis när man utvärderar reaktionerna på kriget i Ukraina från världsledare som tidigare anslutit sig till Putin. Donald Trump har växlat mellan att kalla Putin "ganska smart" och senare tala om urskillningslösa attacker av den ryska armén. I Europa fördömde den holländska PVV-ledaren Geert Wilders den ryska invasionen medan andra högerfans av Putin som franska Marine Le Pen, italienaren Matteo Salvini och den ungerske ledaren Viktor Orbán tog avstånd från den ryska militära aktionen förra veckan.

Vissa har dock varit konsekventa i sina åsikter. Thierry Baudet, den högerextrema politiska dandyn och opportunisten i det holländska parlamentet, sa att alla som inte uppskattar Putin bor i "Disney World". Ukraina, fortsatte han, är "inte en nationalstat, inte ett land alls, utan snarare ett konglomerat av minst två olika folk, ett ryskt och ett antiryskt", och hävdade att Nato provocerade allt detta. För honom är Putin "ledaren för det konservativa Europa", som konfronterades med "EU:s absurda krigförande".

Serbiens president Aleksandar Vucic, samtidigt som han motvilligt fördömde den ryska invasionen, skickade också signaler till Putin att han gjorde det på grund av västerländska påtryckningar och inte från djupet av hans hjärta. I Belgrad proklamerar tusentals människor sin solidaritet med Ukraina, men de följs tätt av andra, som öppet stödjer sina "ryska bröder". Sorglig är den värld där även ett enkelt ord som "bror" blir en så politiskt laddad etikett.

Makhnos anda kan kanske bäst hittas i den ståndpunkt som ryska anarkister släppte om kriget:

”Vi, kollektivet Anarchist Fighter, är inte på något sätt fans av den ukrainska staten. Vi har upprepade gånger kritiserat det och stött motstånd mot det tidigare, och vi har också varit mål för storskaligt förtryck... av den ukrainska säkerhetstjänsten... Och vi kommer att återkomma till denna politik i framtiden när hotet om rysk erövring drog sig tillbaka. Alla stater är koncentrationsläger. Men det som händer nu i Ukraina går bortom denna enkla formel och principen att varje anarkist ska kämpa för att besegra sitt land i krig. För detta är inte bara ett krig mellan två ungefär lika stora makter om omfördelningen av kapitalets inflytandesfärer... Vad som händer i Ukraina nu är en imperialistisk aggression: en aggression som, om den lyckas, kommer att leda till en nedgång i frihet överallt…”

Ukrainska anarkister har intagit en liknande ståndpunkt, enligt Keith Preston: "I Ukraina självt verkar det finnas ett enhälligt stöd för krigsinsatsen bland lokala anarkister, även om det har varit en del inledningsvisa oenigheter om frågor om kommandostruktur och större lojaliteter. Den anarkistiska militära insatsen på marken har organiserats under motståndskommitténs fana, som själva står under kommando och kontroll av Ukrainas territoriella försvarsstyrkor.”

Samtidigt skriver den ukrainske aktivisten och historikern Taras Bilous i ett öppet brev till västvänstern från Kiev publicerat av Dissent Magazine:

”De senaste åren har jag skrivit om fredsprocessen och om civila offer på båda sidor av Donbasskriget. Jag försökte främja dialog. Men allt detta har gått upp i rök nu. Det blir ingen kompromiss. Putin kan planera vad han vill, men även om Ryssland erövrar Kiev och installerar sin yrkesregering kommer vi att motstå det. Kampen kommer att pågå tills Ryssland kommer ut ur Ukraina och betalar för alla offer och all förstörelse”.

Här är min uppfattning om den breda konsensus som har vuxit fram bland dem som sympatiserar med ukrainarnas svåra situation idag:

+ Ryssland ingriper aggressivt i en självständig stat;

+ Den mänskliga katastrofen i enorm skala ökar för varje timme;

+ Västländer är enade som aldrig förr;

+ Rädsla för framtiden hopar sig som det inte finns några enkla lösningar på;

+ Andra viktiga ämnen, till exempel klimatförändringar, ligger till stor del på is;

+ Dominoeffekten av detta krig är oundviklig på en mycket bredare skala;

+ På den nivå som är synlig för den genomsnittliga allmänheten misslyckas diplomatin med att formulera lösningar;

+ Propaganda är, tyvärr och förutsägbart, allestädes närvarande (och inte bara i Moskva);

+ Maktkampen för de viktigaste världsspelarna kommer att fortsätta under mycket, mycket lång tid, även när detta krig är över när det gäller aktiv användning av vapen. Resultatet är osäkert...

1999 blev jag inbjuden av det holländska partiet D66 till diskussionen om Natos bombardemang under krigets sista skede i Jugoslavien. Jag sa till dem att jag inte håller med om Nato-attackerna. De frågade mig vad mer som kunde ha gjorts. Jag sa till dem att de, som politiker, skulle veta bättre än jag, men visst kunde de ta till utpressning, manipulation, lögn, bluff och hot, för att bara nämna några, för att uppnå sina mål. Det kom som en överraskning för publiken när jag sa att jag inte var från Serbien utan från Kroatien.

Jag är inte heller ukrainare, men jag avskyr djupt Putins agerande på samma sätt som ryska och ukrainska anarkister (och inte bara de) motsätter sig detta krig. Politiken misslyckades storligen och som alltid är det civila som får betala priset. Andra politiska krafter måste omgruppera, agera och knyta nya broderskapsband. Under tiden kommer Ukraina att finnas kvar, för att använda Kenneth Surins metafor, ”en mus instängd mellan två stora katter”. Vi kan bara hoppas att musen tar avstånd från Azovbataljonen och liknande också.

(Denna uppsats publicerades först på FPIF.)

Mira Oklobdzija är en oberoende forskare, aktivist, sociolog och antropolog. Under de senaste 12 åren var hon forskare i expertgruppen som arbetade för åklagarkontoret vid FN:s ICTY. Hennes böcker inkluderar ”Revolution mellan frihet och diktatur” och, med Slobodan Drakulic och Claudio Venza, ”Urban Guerilla i Italien”, samt ett antal artiklar som handlar om mänskliga rättigheter, politiskt våld, krigsförbrytelser, försoning, migrationer, mänsklig natur, främlingsfientlighet, marginalisering grupper och utomstående. Hon bor i Haag, Nederländerna.

Porträtt av Makhno på en vägg i Luhansk, 2013.

Vidare läsning

• https://en.wikipedia.org/wiki/Nestor_Makhno

• Voline. (1954). Nineteen-seventeen: the Russian Revolution betrayed. Ed. Rudolf Rocker. Holley Cantine. London: Freedom Press
• Voline. (1974). The Unknown Revolution. Ed. Rudolf Rocker. New York: Free Life Editions.

Staffan / Konst och Politik.