Det här är en översättning av Von der Kriegskunst des Kapitals av TOP Berlin. Den engelska versionen finns här. Läs vår kommentar här.
G20-mötet är en utmaning för den radikala vänstern. Vi – liksom många andra – har frågat oss själva om det är vettigt att delta i en mobilisering för att protestera mot sådana här toppmöten. Anti- och alterglobaliseringsrörelsen har haft sin storhetstid. Den nuvarande ekonomiska och politiska krisen är tyvärr också en kris för den radikala vänstern och dess form av politik. Faktum är att situationen inte har förbättrats alls. Snarare tvärtom. Nyliberalismen har överlevt sin egen död och fortsätter med sitt värv, medan det globala högerskiftet intar gatorna och parlamenten: allt det här formar toppmötets karaktär. Despoter som Trump, Erdogan och Putin kommer fatta hand med välkända nyliberala administratörer. Valet att hålla mötet i en stadskärna snarare än långt ut på landet visar att härskarna känner sig i kontroll. För att konfrontera detta spektakel av ett möte mellan de två dåliga alternativen auktoritär nyliberalism och en nationalistisk strömning som i slutändan kommer att komma överrens som vanligt så är det nödvändigt att bestämt stå emot för att komma bortom denna falska opposition. Under G20-mötet kommer vi att rikta den radikala vänsterns uppmärksamhet mot kapitalets logistik. I den följande texten kommer vi att ge en skiss av varför det inte är en så konstig idé utan snarare riktar sig mot hjärtat av den nuvarande situationen.
Under den tyska antinationella “ums Ganze!”-alliansens fjärde kongress, som organiserades i Hamburg under titeln “reproduce(future)” så frågade vi oss vad relationen är mellan tekniska och sociala revolutioner. Tillsammans med den tyska journalisten Tomasz Konicz och den italienska sociologen Sandro Mezzadra diskuterade vi logistikens roll för den globala kapitalismen och för ett möjligt kommunistiskt samhälle. Trots dess centrala betydelse för globalt kapital har logistik knappt spelat någon roll i den tyska vänstern. Dock har de italienska aktivisterna så tidigt som på 1970-talet börjat samla värdefulla erfarenheter under början av containeriseringen av hamnstäder såsom Genoa.
Men logistik är inte en produkt av det förra århundradet. Logistik, vilket började som ett sätt att hushålla arméer under deras kampanjer, refererar idag till kunskapen, teknikerna och företagen som befattar sig med transporten av varor och mer och mer också med produktionsmedlen. Sedan kapitalismens skapelse, alltså produktionen och säljandet av varor som är central för dess reproduktion, har det varit ett problem hur distributionen kan organiseras på ett snabbt, effektivt och vinstgivande sätt. De första stora europeiska handelsföretagen, det så kallade köpmannakapitalet, skapade redan de, de tidiga formerna för logistik. Samtidigt expanderade denna tidiga logistikrörelsen av människor och varor in i ett globalt nätverk. Denna process möjliggjorde vad som senare skulle kallas ‘globalisering.’
Logistik tillhör varken produktionen, cirkulationen eller distributionen av kapital, det är kopplingen mellan dem. Utöver detta knyter den ihop de spatiala och temporala dimensionerna som kapitalet har. Slutligen så sätter den samman dess ekonomiska, politiska, militära och territoriella makter. Logistiken mäter slagfältet och ger, som en materiell motpart till internet, dess interna kommunikation och informationsbehandling. Om vi måste tänka på det kapitalistiska produktionssättet från perspektivet av dess reproduktion (materiellt, biopolitiskt, ideologiskt, socialt, etc) så är logistiken infrastrukturen för denna reproduktion. Varför ska den radikala vänstern vara intresserad av detta? Det finns, i alla fall i teorin, ett enkelt, tvådelat svar på denna fråga: å ena sidan skapar logistisk infrastruktur självt svaga punkter i det kapitalistiska produktionssättet vilket kan användas för antagonistiska motståndsrörelser för att göra motstånd. Å andra sidan kan det vara en bas eller i alla fall en startpunkt för att överkomma begränsningarna i det lokala och göra fri association möjligt på en global skala.
Uppfinningen av containern på 1950-talet ändrade transporter på ett radikalt sätt. Denna “revolution i logistik“ och dess påföljande standardisering gav upphov till ett nytt mobilitetsparadigm, vilket konstituerar kapitalismen i dess moderna, globala form. För att få en vara för lägst kostnad på rätt tid till rätt plats i rätt kvantitetet så måste inte bara logistikkedjorna reorganiseras utan hela förutsättningen för produktionen självt måste ändras. Just-in-time produktion, vilket först introducerades av Toyota på 1980-talet, ledde till en harmonisering mellan produktion och försäljning på grund av rationaliseringen i transporter. Effektiv organisering av transporter har möjliggjort en produktionsmodell för transnationella företag vilka plockar isär hela processen spatialt och organisatoriskt.
Istället för att producera majoriteten av varorna i en fordistisk fabrik på en enskild plats så tillåter logistiken att distribuera produktionsstegen ut till en rad underleverantörer på alla sidor av planeten, vilket gör vinst av lokala fördelar såsom låga skatter eller låg styckostnad. Standardisering möjliggör en enorm utbyggnad av automatiseringen av produktionen. Inte minst så har denna utveckling möjliggjort en attack på (organiserad) arbetarmakt vilket utvecklades under 1960-talet i de stora fabrikerna. Logistik är kapitalets krigskonst.
Produktionsmaterial är idag i ett konstant flöde. I grund och botten så är de “varuhusade” mellan producenter och mottagare Genom rationalisering är det meningen att de ska vara tillgängliga när som helst medan deras lagerkostnader (är reducerade) reduceras. Digitalisering koncentrerar dessa kedjor enormt mycket och accelerar varornas överslagstakt radikalt. Produktionsprocessen underställs cirkulationens krav genom att förändringar i behoven omedelbart skickas genom datanätverk till produktionen. Flexibla distributionskedjor optimiserar sig själva kontinuerligt.
För att förenkla lite så kan vi säga att i kontrast till efterkrigstidens kapitalism så kontrolleras produktionsprocessen mer och mer av distributionskedjor. Detta är särskilt uppenbart med företag som Amazon eller Wal-Mart vilka vi mer eller mindre kan förstå som logistikföretag som är förklädda till stormarknader. Särskilt Wal-Mart sätter ny standard på ett globalt plan i logistikbranschen, till exempel genom att introducera streckkoder. I USA är det detta företag som importerar betydligt flest varor och distribuerar dem till sina 9000 filialer och förlitar sig på det största civila satellitnätverket i världen för att övervaka och administrera sina transportrutter. Wal-Mart har mer än två miljoner anställda. 2000 av dem arbetar ständigt med att försöka förutse kundernas köpbeteende. För att de ska kunna sköta detta gigantiska nätverk smidigt och effektivt så måste produktionen helt anpassas till distributionskedjor.
Konsekvenserna är digra, särskilt för de anställda. Företaget är också en trendsättare när det kommer till prekära arbetsformer och deras uppdeling längs könade och rasifierade dimensioner. Särskilt i servicesektorn så leder användandet av logistik till nya, osäkra och prekära arbeten som till exempel i budföretag som Foodora och Movinga.
Som vi kan se så är förutsättningarna av distribution påtvingade på produktionen. Men detta leder inte i sin tur till en standardisering av produktionsförhållanden. Istället kommer denna process med en multiplicering i bemärkelsen av den fortsatta separationen och spatiala reorganiseringen av arbetsmomenten. Detta går bortom det som tills nu beskrivits som den internationella arbetsdelningen eftersom det inte är bara om internationellt agerande företag som flyttar sin produktion till billigare länder. (Istället så är arbetskraften förhandlad) Istället så blir arbetskraften själv förhandlad och uppdelad transnationellt under valoriseringskedjornas kommando. De lönearbetandes klass fragmenteras ännu mer, individualiseras och isoleras. Fragmenteringen av produktionsprocessen till många företag och distributionskedjornas krav på flexibilitet som såväl expansionen av automatisering, vilket har gjorts möjligt av standardiseringen av containerisering och logistik bland annat, eskalerar tävlingen mellan olika arbetare och delar upp arbetsstyrkan På detta sätt neutraliserar kapitalet arbetarnas förhandlingsposition, särskilt i produktionen. Detta banar väg för lägre säkerhetsföreskrifter och hårdare exploatering.
Efter en period av klasskamp begränsad inom välfärdsstaten, åtminstånde i de kapitalistiska centrumen, så påminner kapitalismen oss överallt om dess blodiga födsel: I de kritiska debatterna i Latinamerika där dessa former är exceptionellt brutala kallas dessa nygamla ackumulationsformer för neo-extraktivism. Enligt Sandro Mezzadra så är denna ”extraktiva verkning” urtypen för själva kapitalismens utveckling. Därför tar han sambandet mellan logistik, extraherandet av resurser och finansifiering som centrala för att förstå kapitalets nuvarande sammansättning, av valoriseringsprocesserna och herrskapet över mänsklig arbetskraft. Nya regleringar av arbetskraften, av att härska och kontrollera dyker upp, liksom nya former av motstånd och för arbetarnas självförståelse vilket går tvärs över gränserna för det globala, det nationella och det lokala.
Här är ett exempel för att illustrera detta: Australien har lyckas vara hyfsat oberörda av de värsta konsekvenserna av den globala ekonomiska krisen genom sin skatte- och krispolitik liksom exporten av material för produktion. På grund av de försämrade ekonomiska situationerna i länderna som är köpare kunde inte grundläggande varor säljas med den nödvändiga vinsten. Ett alternativ behövdes. Det fanns i de så kallade sällsynta jordartsmetallerna: särskilda metaller som behövdes för att produceras smartphones, laptops och plasma-TV:s. Behovet av sällsynta jordarter har multiplicerats med digitaliseringens utveckling. Ett slut på detta är ännu inte inom sikte. Men sällsynta jordartsmetaller finns inte ”fritt” i jorden. De är del av särskilda mineral och bergarter och finns bara sällan enskilt i ekonomiskt användbara kvantiteter. Detta är varför de måste filtreras i komplicerade processer. Det senare leder till förödande långsiktiga konsekvenser för miljön och för människor – inte minst eftersom filtreringsprocesserna lämnar radioaktiva spår.
På grund av ett ökat behöv för de själva och en serie prismanipuleringar så har Kina, som 2011 var den huvudsakliga exportören av sällsynta jordartsmetaller, minskat sin export betydligt. En brist dök upp i distributionskedjorna för respektive elektroniska prylar. Den australiensiska gruvbolaget Lynas ville använda detta till sin fördel. Under deras ledning så byggdes den största och modernaste fabriken för att processera mineralerna nära Kuantanhamnen i närliggande Malaysia. För närvarande försöker det etablera sig själv som ett logistikcenter för att garantera den effektiva distributionen av de extraherade materialet. På detta sätt utvecklas det till en plats i det världsomspännande logistiska nätverket och positionerar sig själv i den globala konkurrensen. Detta visar hur nära dessa sektorer hänger samman och vilka avhängigheter som följer på detta. Idag är logistik och dess rationalisering vitalt för kapitalets valorisering. Via denna centrala roll formar och strukturerar den inte bara kontinuerligt utan också mer och mer extensivt vårt vardagliga liv och vår synsätt.
Om logistik är centralt för att det kapitalistiska produktionssättet och den nuvarande ackumulationsregimen, vad är då framgågsrika motståndsformer i denna kontext? Uppenbarligen är en möjlig punkt att angripa den väl avstämda handlingen av varor. På grund av det centrala behovet av just-in-time produktion så finns det inga marginaler som gör att det går att kompensera för brister. Kedjorna som lyckade krossa arbetarnas makt i fabriken har faktiskt själv blivit känsliga för störningar. Dessa sker, till exempel, på grund av jordbävningar och tekniska defekter, i korthet: olyckor. Detta är ironin i kapitalets logistiska öde: bara nu senast så har det gigantiska fraktfartyget ”Cape Leonidas” blockerat godstrafiken på floden Elbe i Hamburg på grund av ett motorproblem.
Logistik kan också störas medvetet, exempelvis genom blockader av leveranser. Det kan till och med störas av de, de som de flesta av oss, inte vanligtvis arbetar i logistik men som direkt påverkas av det. Det finns några sådana exempel på intervention som vi kan lära oss av: Argentiska piqueteros som blockerar viktiga gator, NoTav-rörelsen som kämpar mot förstörelsen av den italienska Val di Susa (Susadalen) genom ett massiv höghastighetstågsprojekt, eller de senaste kamperna vid Foodora, Avis eller GSL i Storbrittanien och Italien. Utöver dessa fall så är blockaden av hamnen som Occupy i Oakland genomförde 2011 särskilt inspirerande.
Lika mycket som kapitalets restrukturering har inneburit ett minskande av arbetarnas produktionsmakt att agera i fabriker och företag, så har (tidskritiska) tidskänsliga transporter gett nya öppningar för de sociala rörelserna utanför företagen att attackera valoriseringen.
Men en effektiv antikapitalistisk rörelse behöver mer än enstaka direkta aktioner. Eftersom kapitalet är organiserat globalt, eller för att säga det på ett annat sätt, eftersom logistik är kapitalets globala organisation så måste också våra kamper vara transnationella. Mer än någonsin så är det tydligt att kapitalismen inte kan överkommas eller ens reformeras i ett enskilt land. Detta visades tydligast i Grekland där det socialdemokratiska partiet SYRIZA anträdde för att kämpa mot nedskärningsdiktaten och har idag degraderads till en administratör av det.
Istället så måste vi ”följa logistiken” och koppla samman våra kamper över nationsgränser. Försök att göra detta är, till exempel, Transnational Social Strike-nätverket, the International Tradeworkers Federation (ITF) eller Women Help Women-grupperna i reproduktionsområdet. Dock är endast blockaden eller sabotaget av logistik inte nog, eftersom “[…] särskilt som kommunister måste vi ställa i förgrunden problemet med den konstituerande makten, den kollektiva approprieringen av det ‘gemensamma‘ som basen för radikalt nya sociala relationer, fria från exploatering, rasism och sexism.” (Mezzadra). Diskussionen kring ”kontralogistik”-konceptet ger ofta prioritet åt sabotage. Notera, till exempel, lusten till förstörelse i texterna av den Osynliga Kommittén. Dock är denna fixering på sabotage och uppror något som hotar att förväxla kollapsen av kapitalismen med att överkomma denna. Detta leder till att blotta systemets svagheter och brytställen och provocerar samtidigt dess restaurering, optimisering och skyddande. Att patcha, övervaka och förebygga har blivit vinstgivande arbete inom logistiken för säkerhetsbranschen och försäkringsindustrin.
En central fråga på vår kongress var: kan vi appropriera existerande teknologi för emancipatoriska mål?? Inom denna kontext så har logistik samma problematiska status som produktionsmedlen och teknik. Liksom produktionsmedel och teknik så är logistik bestämt av kapitalismen. Det kan inte bara bli skilt från eller abstraherat från dess kapitalistiska mål och användas för att approprieras för ett annat slags samhälle. Dock så är ingen storskalig socialisering tänkbar utan logistik, men vi vet ännu inte vad en kontralogistik skulle se ut som och inte överhuvudtaget om det kan finnas en logistik inom kommunismen. Vi ser detta som vår utmaning: teknisk framgång tillåter oss att tänka på att avskaffa mänskligt arbete och en global redistribution av varor som är nog för att möta allas behov. Dock kan det inte tas över eller approprieras direkt. Snarare måste vi ”föreställa oss teknik och logistik på ett helt nytt sätt” (Konicz). Vad finns då kvar av de nuvarande logistiknätverken? Kanske inte så mycket, vi får se.
Dock behöver våra kamper sin egen logistik, men en som är radikalt annorlunda än den kapitalistiska. Dess sociala karaktärer utmärker den som grundläggande annorlunda än valoriseringens behov. För att nå våra mål måste vi oundvikligen använda, appropriera, bygga och expandera, det som vi – som ett motkoncept mot kapitalistisk logistik – här föreslår att kalla för social infrastruktur eller solidarisk infrastruktur. Med detta koncept förstår vi olika saker som sociala center, stödnätverk mot vräkningar eller repression, självorganiserade sport- och språkkurser, kommunikationskanaler, solidaritetssjukhus i Grekland eller den enkla frågan hur kommer folkkök till nästa demonstration. På detta dubbla sätt, som en punkt för att anfalla och som utgångspunkt, så har logistik blivit för antikapitalistiska kamper vad arbetsbänken, det rullande bandet och fabriksporten var för arbetarrörelsen på 1970-talet. Här är en möjlighet att binda samman och expandera sociala kamper som har marginaliserats på grund av centralitet som getts ”arbetaren” och dennes förmodade revolutionära betydelse: Vårdarbetare med rörelserna och kamperna hos flyktingar, med de som hotas av gentrifiering, med hamnarbetarna som strejkar, och alla dessa i sin tur ihop med klimataktivisterna och så vidare. När vi pratar om ”kontralogistik” är det inte nog att trycka p<s>å</s> skillnaden och autonomin i sociala kamper. Kamper mot och runt logistik måste föra samman dessa utan att hirakisera dem och genom det ta deras autonomi. Det är detta, vad vi ställeremot business-as-usual hos det nyliberala blocket och de blodiga fantasierna hos de nationella: Arbetare och ickearbetare i alla länder – förenen eder i kontralogistik.
Autonom Organisering
Länk: https://autonomorganisering.noblogs.org/post/2017/05/11/kapitalets-krigskonst/
Feed