Identitetsbränder: att skriva med eld i klassamhället

Starka reaktioner väcktes nyligen över vågen av bilbränder i olika delar av Sverige. Folk häpnade över att det som brukar vara en sporadisk och impulsiv handling kunde ske på en så välorganiserad och storskalig nivå. Spekulationer kring vilka förövarnas identiteter var växte snabbt fram, samt frågan om deras motiv skulle betraktas som politiskt eller ej. Jag vill försöka svara på den senare frågan här och illustrera vilka konsekvenser den har inom identitetspolitiken.

Nu när det har fastställts vilka (klasstillhörigheter/etniciteter) som låg bakom händelsen har många människor på högerkanten svarat på den frågan med ett entydigt nej; att förortsbarn med invandrarbakgrund är endast drivna av destruktiva, irrationella impulser som saknar politiska mål förutom allmänt kaos, som kräver hårdare tag från polisen, etc. Den analysen är intressant på flera sätt:

• Den avpolitiserar en hel demografi genom att förneka kategorin “förortsbarn” som legitima politiska subjekt, samtidigt som den politiserar händelsen i sig genom att bekräfta högerns världsbild…”Vi sa ju att det skulle bli så,” osv.

• Den ignorerar att ursinne och förbittring på gruppnivå är fundamentala underklasskänslor och således ett politiskt fenomen per definition
• Den förbiser det sociohistoriska sammanhanget i vilket dessa händelser uppstod, dvs i ett ekonomiskt, etniskt och fysiskt segregerat land som Sverige

Å andra sidan skulle en standard vänstertolkning av bilbränderna lyda ungefär så här: att dessa ungdomars handlingar representerar en vägran att acceptera deras tilldelade position längst ner på samhällets rangordning, en vägran att acceptera tystnaden och maktlösheten som underklassmedborgare, ett missriktat men förståeligt sätt att be om hjälp och inklusivitet osv. Denna analys, om än ytlig, kommer snäppet närmare någon sanning eftersom den åtminstone erkänner någon form av politisk substans.

Men tänk om det är motsatsen; att bränderna inte är ett uttryck för en vägran utan accepterandet och internaliseringen av ungdomarnas egen underkastelse och utanförskap, som agerar nästan utifrån ett manus skrivet av samhället som har producerat det. Kan det vara så att det enda (eller åtminstone mest tillgängliga) sättet som finns till hands för sådana ungdomar att konstruera och hävda sina egna identiteter är att göra det utifrån det de inte kan eller får vara? Identiteter konstrueras aldrig i ett vakuum, utan som reaktioner mot andra identiteter.

Om vi ser det på det sättet ger inte längre bilbränderna bara ett uttryck för kollektiv ilska utan för ett konstituerande genom ett närmande mellan två motsatta grupper vars roll och påtagliga effekt är att kristallisera gruppidentiteter (“förortsbarn” och “riktiga svenskar” upplever sina självbilder som skarpast just när sådana dramatiska händelser äger rum.) Att bränna bilar är med andra ord ett sätt att skapa avstånd och därigenom etablera gruppidentitet. Det är ett fosterstadie av politisk subjektivitet i den bemärkelse att all subjektivitet skapas genom mänsklig kontakt.

Behovet att etablera, artikulera och förstärka identitet, tillhör främst den underkastade, den förtryckta, den andra. Detta är en process som har en inbyggd spiraleffekt där varje handling som den ena gruppen utför förstärker och avlöser fientligheter åt båda riktningarna. Det är när den avpolitiserade underklassen slår tillbaka och uttalar sitt eget namn högt som den dominanta klassen förs in i leken. Därför är svenskar inte heller undantagna denna form av självkonstruktion: uppkomsten av SD och AFS är svar och symtom av samma process.

Låt oss skingra kritiken innan den hinner formuleras: “Men svenskar behöver ju inte förstöra och vandalisera för att veta vilka de är.” Det resonemanget bortser från faktumet att svenskar är den dominanta klassen i denna ekvation och således den som skriver spelreglerna. Våld är främst ett verktyg för den utan egentlig makt, eller en sista utväg för makt som börjar upplösas (1). Att nationalisterna (oftast) jagar röster istället för brännbart material är knappast ett bevis på att de inte upplever samma identitetskris.

Vi ser spår av denna identitetskris i fascinationen kring definitionen av vad som är “svenskt,” vilket har nått en snarast patologisk nivå. Vad “svenskt” betyder är fullkomligt irrelevant; det som är intressant är vilka som är så ivriga att få svar på den frågan och vilka drivkrafter ligger bakom den ivern.

Det är ofta samma människor som helst använder “parallellt samhälle” för att beskriva det politiska läget. Att detta är en bristfällig metafor är inte svårt att lista ut: linjer som går parallellt med varandra har per definition inga träffpunkter. Sveriges förorter och invandrarbefolkning är intimt kopplade till det svenska samhället även om de inte är jämställda dess övriga parter. Bilbränder och nationalismens återkomst är bara de mest synliga av en lång rad träffpunkter.

Om allt detta låter långsökt kan vi snabbt hitta andra exempel på samma fenomen: punkare skulle aldrig existera om inte det fanns ett borgerligt samhälle att stå emot och urskilja sig från. Till och med kristendomen skulle inte vara vad den är utan att ha sett sin egna, vridna spegelbild i judendomen (2). I samma veva är vithet en relativt nyfödd idé, som en reaktion mot pluralistiska samhällsformer (med koloniseringen av Afrika som utgångspunkt.) Det första exemplet med punken visar hur den underkastade föraktar och kritiserar den rådande ordningen för att sedan kunna etablera sin egen kultur och självbild. De senare exempel är båda fall av den andra sidan av myntet: centraliserad makt som “upptäckte” sig själv genom att förslava och begå massmord mot “den andra”.

Behovet att konstituera en meningsfull identitet kanske blev mest akut vid modernitetens uppkomst, där människors fasta roller i det feodala, religiösa samhället sattes ur spel av de nya samhällsformer som kapitalismen och borgerligheten förde med sig. Påföljden av denna utveckling “är en historisk symboliseringskris i vilken dagens ungdom genomlider sin desorientering (3)” Fascismens förföriska svar på detta är att fetischera de premoderna samhällsformerna med syftet att återställa våra fasta, gudgivna identiteter.

Att fortsätta dyrka hierarkiska samhällsformer överhuvudtaget, oavsett om det uttrycker sig genom att hålla sig fast vid kapitalismen, eller genom att längta tillbaka till “traditionella”, konservativa ideologier som fascismen kommer aldrig befria oss från denna kris. Kan vi bana en annan väg som inte präglas av samma maktförhållanden, utan av horisontella, egalitära relationer?

Att fråga huruvida bilbränder och dylikt ska betraktas som barbariska, djuriska handlingar eller ej leder i vilket fall ingenstans. Om vi istället inser att de fyller grundläggande sociala och psykologiska behov i ett samhälle som kännetecknas av strukturella maktobalanser kan vi kanske närma oss en lösning. Kanske då kan vi fortsätta skapa oss själva och varandra, denna gång utan medföljande kaos.

1, Arrendt, Hannah. On revolution, Penguin Classics, 2006

2, Bauman, Zygmund. Auschwitz och det moderna samhället, Bokförlaget Daidalos, 1994

3, Badiou, Alain. Det sanna livet, s. 47, Tankekraft Förlag, 2016

NoSetFuture

Länk: https://nosetfuture.org/