Idag inskränks strejkrätten i Sverige. Ett projekt som socialdemokraterna drivit fram och LO-pampar följsamt deltagit i under resans väg, under olika falskklingande svepskäl som skulle legitimera reträtten.
I grunden handlar det om att, som i så många andra frågor, vika sig för - eller snarare bli en del av - de högervindar och bruna tendenser som runtom i världen satt sina avtryck på politiken de denaste åren.
Utredningen om inskränkningar tillsattes opportunistiskt i samband med en hamnkonflikt i Göteborg där APM terminals, en del av rovkoncernen MAERSK, gjorde sitt bästa för att underminera arbetarna, som till största del organiserades i det fristående och stridbara facket Hamnarbetarförbundet. Detta var en pinsamt tydligt falsk förevändning, en fabricerad rädsla för strejker, i en tid då vi strejkar mindre än någonsin.
Men den förevändningen tjänade ändå som ett perfekt verktyg för att försöka manövrera ut självständiga och demokratiska fackföreningar som inte är en del av LO och inte har samma centraliserade och toppstyrda struktur, och som typiskt har en bred repertoar där fredsplikt och kollektivavtal inte är heliga kor.
Inte nog med att S och LO alltså kapitulerade inför kapitalet, de använde högergiren på ett sätt som de hoppades skulle skada fristående organisering och stärka det egna monopolet på arbetsplatser. Ett toppstyrt fackligt kollektiv i nävarna på ett gäng pampar är förstås inte speciellt bra för arbetarna på golvet, och därför måste eventuella "konkurrenter" bestående av arbetarnas egen organisering motas bort.
Det finns all anledning att tro att den här manövern ändå kommer sluta i ett självmål, och att S och LO sågar av den gren de själva sitter på genom att göra dessa eftergifter. Exakt hur det går kommer framtiden att utvisa. Men bara för att nya lagar stiftats, betyder det inte att kampen är över. På många platser i många tider har en livskraftig arbetarrörelse kunnat gå på offensiven under förhållanden långt mer repressiva än de vi har i Sverige idag.
Inskränkningen är ofrånkomligen ett bakslag, men den blir bara ett nederlag om vi låter staten och parlamentarismen definiera vår kamp, och om vi tappar förmågan att se en värld bortom kapitalismen.
Vi måste hitta nya sätt att organisera oss och bygga gräsrotsbaserad motmakt. Sätt att komma runt eller bryta mot lagar om det passar oss och flyttar fram våra positioner, eller helt nya taktiker som tar politiker, pampar och kapitalet på sängen.
De idéerna och praktikerna kommer aldrig att komma från parlament, eftersom parlamenten är en del av tvångströjan som undergräver vår potentiella styrka och vårt handlingsutrymme.
De måste istället komma från gatorna, från våra bostadskvarter och från golven på våra arbetsplatser, i fria oberoende och militanta sociala rörelser och organisationer.
Så ut med er nu, and make that shit happen.
anarkism.info
Feed