En revolutionär infoportal
2019-09-16

Frihet för de tre på parkbänken

Under natten mellan den åttonde och nionde juli 2019 greps tre av våra kamrater och vänner. Under samma natt genomfördes flera husrannsakan i olika stadsdelar i Hamburg, där de boende i vissa fall slets upp ur sängen under pistolhot. Misstanken som ligger till grund för dessa repressiva handlingar är enligt åklagarmyndigheten förberedelse till mordbrand. Den nionde juli hölls häktningsförhandlingar och två av de tre häktades medan den tredje släpptes under villkoren att den en gång i veckan anmäler sig på en polisstation och inte lämnar landet. Den häktningsförhandling som yrkades av försvaret och som skulle hållas två veckor senare drogs tillbaka av strategiska skäl. Datum för ytterligare häktningsförhandlingar är för närvarande inte möjligt att sia om.


De båda fångarna har tvingats lämna ifrån sig DNA men den som befinner sig på fri fot har sluppit det, då det tydligen bara ska röra sig om ”manligt” DNA som spårsäkrats.


De båda fångarna har det under omständigheterna ganska bra. Snutarna måste vara med på besöken, så de en timme långa besöken som tillåts två gånger i månaden följer deras luckor i kalendern. Telefonsamtal, som tillåts totalt en timme i månaden, och brev övervakas och granskas av snuten, häktespersonal och åklagarkammaren. Med andra ord finns det ingen möjlighet till privata samtal mellan fångarna och deras vänner och familj. De har båda klart för sig vad denna plats förväntas göra med dem men de håller trots det huvudet högt och har solidarisk kontakt med de andra fångarna.


Den tredje från parkbänken mår också okej under omständigheterna. Alla solidaritetshälsningar och -aktioner från när och fjärran ger kraft och styrka att ta sig igenom den jävla skiten.


Även om den inte befinner sig i fängelse, så befinner den sig i en annan form av frihetsberövande. Särskilt skyldigheten att anmäla sig till en snutstation är ett maktutövande över en persons kropp. Alla tvångsåtgärder, oavsett om det handlar om fotboja, husarrest eller anmälningsplikt, är statliga instrument för att säkerställa att en inte kan fly detta system och att en till synes är utlämnad åt dess makt.


Från medias och snutens sida görs återkommande kopplingar mellan anklagelsen mot de tre och G20-toppmötet [i Hamburg 2017]. Här måste det dock sägas klart och tydligt: det är repressionsapparatens påhitt. Samtidigt går det inte att betrakta gripandet och häktningen av kamraterna utan den speciella situation och stämning som uppstått och fortfarande härskar i Hamburg efter G20-mötet. Efter det praktiska nederlaget på gatorna under julidagarna 2017 följde en medial och officiell motoffensiv från politiken och snuten i form av flera offentliga efterlysningar med bilder på personer som ska ha deltagit i kravallerna, inrättandet av specialkommissionen ”Svarta Blocket [Soko Schwarzer Block] ” m.m. som beredde väg för den politiska och juridiska hetsen. Bland annat för att möjliggöra och framkalla de ”hårda straff” som politiken krävt av domstolarna, skapades mycket välriktat ett klimat av splittring, avpolitisering och avståndstagande.


Säkerhetspolisen och andra myndigheter får fortsatt såväl medel som fria händer för att angripa och vända upp och ner på stadens radikala strukturer. Span, videoövervakning, mjukvara för ansiktsigenkänning… denna lista kan göras mycket längre. Vi måste även utgå från att dessa metoder används i detta nu.


Denna situation ska inte missförstås som en klagosång. När våra kamper är framgångsrika kommer staten alltid att reagera. Trots denna insikt är statens hämndlystnad fortsatt aktuell och det handlar inte om dessa påstådda handlingar, inte bara, utan det handlar om att staten försöker utforska och söndra varje antagonistisk rörelse; den försöker kriminalisera frihetliga idéer. Vi får alltså inte glömma andra processer och fångar i samma statliga ärende, som de i ”Elbchausee-processen” eller i storprocessen ”Rondenbarg-komplexet” som ska inledas mot slutet av året. Visa också dem er solidaritet och lämna inte de åtalade ensamma!


Denna post-G20-situation ramas in av en auktoritär utveckling och en högervåg i Europa. Taggarna utåt och repressionen inåt, det ständigt stegrande ropet efter lag och ordning, speciallagar som bundesländernas nya polislagar och läger för internerande av flyende människor, samhällets militarisering… alla dessa saker gör våra kamper mer akuta. Låt oss alltså inte tappa modet. Vi kommer att finna varandra på platser där motståndet växer och utmana den härskande ordningen.


Kampen mot fängelser och fängelsesystem kan inte frånkopplas den sociala frågan. Inte heller från den samhälleliga logik som bygger på auktoritet och härskande, på diskriminering, konkurrens, utnyttjande och orättvisor. Fängelser är ett av många, vart och ett mer eller mindre tydligt och kännbart, element i härskarstrukturens helhet. Element som ömsesidigt stöttar, förutsätter och legitimerar varandra. Så följer alltså även faktumet att majoriteten av fångarna är fattiga och People of Color denna logik.


Lagar och regler som bestäms av ett fåtal för resten av jordens befolkningen avgör vad som är rätt och fel, vem och vad som ska skyddas och vem som ska bestraffas. Dessa normer, som innefattar den statliga logiken, är något vi förväntas underkasta oss.


Det är kvittar för oss om de tre kamraterna eller andra fångar i de statliga hantlangarnas våld anses vara ”skyldiga.” Vi vet att makthavare runtom i världen i alla tider har spärrat in folk för deras idéer. Folk som misshagar, som uppfattas som missanpassade eller antagonistiska, de som motsätter sig detta system och som avslöjar dess maktkåthet.


Fängelser fungerar därför på flera nivåer. Å ena sidan ska de tjäna som avskräckande exempel mot utsidan och samtidigt ska de presentera statens ”framgångar” i kampen mot dess fiender. Å andra sidan (muren) ska fängelset bryta ner individen, gör den lydig och foglig eller i värsta fall begrava den levande. I denna process normaliseras fångenskapen. Cellen kallas för bostadsrum och gårdspromenaden för fristund. De försöker dölja att det är ett direkt maktutövande, denna tjugotre timmar om dygnet-cell, denna fria timme av cirkelgång. Vid sidan av dessa strukturskyddande funktioner så tjänar fängelserna även i lika stor grad kapitalistiska vinstintressen. Fångarna utnyttjas som billig arbetskraft och utnyttjandet marknadsförs som ”rehabilitering.” Som en fortsättning på ovan nämnda logik legitimerar det hastigt ökande antalet anstalter ett ökat antal fångar. För att nämna några lokala exempel: utbyggnaden av den så kallade ”utvisningsarresten” på Hamburgs flygplats, det planterade förvaret i Glücksstadt eller det nya ungdomsfängelset som byggs till den redan existerande anstalten Billwerder. Dessa bidrar alltså inte bara till maximering av vinst och maktutövande utan går också hand i hand med expansionen av social kontroll, som i första hand drivs framåt av den teknologiska utvecklingen.


Fängelser förbättrar inte människor. De bidrar inte till lösningar på konflikter och samhälleliga problem. Vi är mycket väl medvetna om att en förstörelse och ett icke-existerande [av fängelserna] inte betyder att de sociala konflikterna automatiskt upphör. Vi kommer att tvingas möta varandra, också i de svåra och hårda samtalen. Men just detta att möta varandra är en del av ett liv och en värld som bygger på frihet och solidaritet istället för pengar och vinstintresse.


Därför behövs självorganisering istället för parlamentarism och gränssystem. För att försöka kämpa för ett liv utan härskare, för självbestämmande med målet att alla ska leva i frihet. För att göra detta behöver vi nya sätt att relatera till varandra, fria från tvång och logiken som styr den härskande och den behärskade. Självklart gör vi fel när vi försöker och nej, vi har ingen masterplan. För oss handlar det om det gemensamma utvecklandet av våra idéer och vi utgår från att det är inte är någon enkel process. Trots det måste vi fråga oss själva, vilka förväntningar vill vi egentligen motsvara och sedan kämpa oss till ett utrymme. Denna väg är svår och kräver mod men den för kanske med sig upptäckten av nya gemenskaper.


Det som hjälper oss på denna väg är solidaritet och ömsesidigt stöd istället för konkurrens och utanförskap. Målet är en värld där det inte längre spelar någon roll vilken hudfärg vi har, vilket kön vi har eller vart vi kommer ifrån eller vad vi äger. Ja, vi drömmer om och kämpar för den andra världen, för vi ser inget annan väg och vi märker redan nu, i det lilla, vilken styrka vi kan utveckla med våra hjärtan och vår kärlek till frihet, som är starkare än deras repression.


Repression försöker alltid skapa rädsla, isolera, förlama och splittra. Vi vill inte låtsas som att vi inte är rädda, som om våra liv inte påverkas. Men vi vill inte fastna där, för det som faktiskt står ansikte mot ansikte med all den här skiten är stunder av sammanhållning och stöd. Ur dessa stunder, och det är myntets andra sida, växer en styrka fram som vi aldrig har tidigare upplevt. Vi kommer närmre varandra, vi stöttar varandra när vi är rädda, vi skrattar, vi får stöd från tusentals platser och vi låter inte vanmakten ta över. Vi fortsätter vara rasande och fyllda av kamplust. Även om vi saknar två personer från vår sida otroligt mycket ibland, så är de alltid med oss. I besluten vi fattar och i kamperna som vi fortsätter att kämpa. Att inte ha dem hos oss river upp ett stort hål i våra hjärtan, att veta att de sitter i häktet gör oss rasande. Rasande blir vi också av snutjävlarna som hänger efter en som spyflugor i röven, som försöker göra sina fattiga, långtråkiga och livegna liv spännande när de spanar på och observerar oss. Vad är det då de ser när de spanar? Kanske en otrolig solidaritet som vi får ta del av eller alla människor som på så många olika sätt uttrycker och erbjuder stöd.


Meddelandena, hälsningarna och solidaritetshandlingarna som har nått oss på de mest skilda vägar, har ofta varit överväldigande och alltid stöttande. Denna solidaritet hjälpte oss igenom de första, ofta kaotiska, veckorna och visade att vi inte är ensamma i våra kamper.


Solidaritet har många betydelser men den är alltid ett angrepp på den existerande ordningen och en framåtdrivande kraft för de egna kamperna och projekten.


Vi hälsar till de kamrater som för tillfället inte kan stå vid vår sida och försäkrar dem, att de alltid är med oss. Vi är inte ensamma. Ni tre är inte ensamma.


Ytterligare en hälsning till alla de som befinner sig i liknande situationer runtom i världen, var ni än är!


Ni kan röva bort våra vänner men inte våra idéer.


Eld till alla fängelser – frihet för de tre från parkbänken och alla andra fångar!


Solidaritets-sammanhanget runt ”De tre från parkbänken.”

Solidaritets-sammanhanget runt "de tre från parkbänken"

Länk: https://pbsolidaritet.blackblogs.org/2019/09/16/frihet-for-de-tre-pa-barkbanken/

Kommentera

captcha

Senaste Media

Komintern - Dansk skalle, finskt ryck, fransk vändning by Komintern
Komintern - En skallig jävla glasögonorm
SAC:s senaste strejker
Hands off Exarchia: New Democracy's War on Anarchists
PARIS 18/1/2020 • GRÈVE & GILETS JAUNES : ENCERCLÉS PAR LA POLICE ET NOYÉS SOUS LES GAZS