Förbjudna ord#3, Antimilitarism

Att ogilla krig har inte alltid varit problemfritt i det här landet. När Henrik Menander översatte Internationalen till svenska utelämnade han vers fem, den med ”vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång”. Det är lite oklart varför versen egentligen utelämnades, men då sången först publicerades i en specialtidning inför första maj 1895 är det högst troligt att ansvarig utgivare hade ställts inför rätta om de subversiva orden hade förekommit i tryck.

1895 var unionskrisens år. Norge ville bli fira från den sedan 1814 påtvingade unionen med Sverige, som svarade med vapenskrammel och chauvinistiska tongångar i högerpressen.
För socialdemokratin – i Sverige liksom i resten av världen vid denna tid – var det en självklar principsak, rentav en grundpelare i hela ideologin, att man motsatte sig krig.

Norges folk har rätt att bestämma sitt eget öde, detta bör Sveriges arbetare solidarisera sig med. I händelse av krig bör socialister därför vägra delta och organisera en mobiliseringsstrejk. Om inte rent av, som i sången, skjuta våra generaler och göra revolution istället för att slakta våra arbetarbröder i andra länder. Socialismen predikade världsfred.

Hjalmar Branting, en i vanliga fall försiktig karl på partiet högerflank, skrev i detta upphetsade läge följande i tidningen Socialdemokraten:

”Skulle det förfärliga verkligen
bli allvar, att man ville låta de
svenska gevären marschera
västerut, så må den, som bär
ansvaret, också kunna säga sig,
att måhända nere i samhällets
breda lager någon kan falla på
den tanken att upphäva sig själv
till domare och med en kula utan
order söka förebygga att tiotusen
kulor på order avfyras för att
lemlästa och slakta vänner och
bröder.”

För detta blev Branting åtalad och dömd till 500 kronors böter för ”uppmaning till våld”. Böterna betalades genom att man anordnade en insamling i både Sverige och Norge.

Tio år senare var det unionskris igen och på många sätt liknade krisen den förra. Men samtidigt hade mycket hänt. Nu var arbetarrörelsen större, bättre organiserad och dessutom radikalare, åtminstone på sina håll.
I slutet av 1800-talet hade en landsomfattande ungdomsrörelse bildats och 1903 hade den splittrats i en mer revolutionär antiparlamentarisk gren, Ungsocialisterna, och den försiktigare Ungdemokraterna*. Men även Ungdemokraterna var radikalare än moderpartiet och den fråga där de två rivaliserande falangerna stod varandra närmast var i just försvarsfrågan.

Att just de unga engagerade sig för frågan var inte konstigt. Några år tidigare hade allmän värnplikt införts, vilket inte var populärt. Varför ska vi döda och dö för ett land där vi saknar grundläggande rättigheter? undrade många.

Samma överhet som högljutt skrek på invasion av Norge var lika högljutt motståndare till allmän rösträtt eller andra utjämnande reformer.

Den antimilitaristiska agitationen skedde inte bara genom utspel i tidningar och på möten. Nu smugglade man även in subversiva flygblad direkt till kasernerna och skickade agitatorer till förläggningarna vid gränsen, där mobilisering skedde. 1905 dömdes Zeth ’Zäta’ Höglund, ledare för Ungdemokraterna, och Albert Jensen, en av de ledande inom Ungsocialisterna, för var sin antimilitaristisk broschyr.

Albert Jensen

Zäta fick sex månaders fängelse, Jensen fick ett år då han även fick straffpålägg för sin muntliga agitation vid svensk-norska gränsen. Hinke Bergegren fick samma år 50 kronors böter för sina antimilitaristiska synder. Säkerligen blev fler dömda för mindre saker och för att ha distribuerat de olagliga bladen, till detta kom att många vägrade göra värnplikten, vilket ledde till fängelsestraff.

Och det hela gick bra. Sverige anföll aldrig och Norge blev fritt. I hur hög grad detta berodde på agitationen och vad som hade hänt annars får vi så klart aldrig veta.

Man hade kunnat tänka sig att det hela borde lugnat ner sig efter unionskrisens lösning. Istället blev det tvärt om. Upprördheten var stor inom etablissemanget – den socialistiska rörelsen hade visat sig vara en kraft som ständigt växte, det var dags att sätta ner foten. Igen.

På 1880-talet dammade man av gamla lagar och åtalade socialister för bland annat religionsbrott. Det hjälpte inte, så kungen beordrade att en skärpning skulle tillkomma med inspiration från den tyska socialistlagen. Det hjälpte inte heller. Som det förresten inte heller hade gjort i Tyskland. 1899 kom den så kallade Åkarpslagen som förbjöd agitation mot strejkbrytare och strejkbryteri. Men likt förbannat gick rörelsen framåt.

Nyss, 1903, hade man genomfört en generalstrejk för allmän rösträtt och nu, 1905, alltså förhindrat ett krig. Så kunde man inte ha det. Resultatet blev de så kallade Staaflagarna 1906 – ytterligare en begränsning av yttrandefriheten.** Det var inte bara antimilitarism man vände sig mot i Staaflagarna, det var lite allt möjligt som preciserades och skärptes. Enligt Karl Fernström kom effekten av lagarna direkt.

”Verkningarna av Staaflagarnas antagande kom blixtsnabbt. Det blev en formlig razzia på lägerplatserna efter socialistisk litteratur och på flera ställen portförbjöds även den socialdemokratiska pressen.”

Och värre skulle det bli. Helsingborgs ungsocialistiska klubbs fana med texten ”Krig är brodermord” som använts i flera år blev nu beslagtagen av polisen i samband med en demonstration, vilket ledde till upplopp. Tidningar beslagtogs på löpande band*** och även affischer kunde förbjudas. Det som i socialdemokratisk historieskrivning brukar kallas ”åtalsraseriet” i slutet av 1880-talet var ingenting mot vad som kom nu.

Domarna haglade – dock var det inte längre Branting eller Socialdemokraten som drabbades utan främst Ungsocialisterna, i mindre grad Ungdemokraterna även om en och annan sosse och till och med enstaka borgerliga radikaler åkte dit ibland.

Att denna inskränkning kom då Sverige fått sin första ”vänsterregering” – den liberala Staafregeringen som (förgäves) försökte utvidga rösträtten och talat så varmt om det fria ordet – blev för många inom arbetarrörelsen det yttersta beviset för att samarbete med liberalerna var en återvändsgränd.

Ungsocialisternas svar på repressionen var bland annat att ge ut hemliga broschyrer utan avsändare. En annan var att uppge en kamrat som bestämt sig för att emigrera till Amerika som ansvarig utgivare. När åtalet kom lämnade han snabbt landet. Man utarbetade också en praktik för hemlig försäljning av förbjudna och beslagtagna tidningar och broschyrer. En tidning som förbjudits var i själva verket lättsåld då folk blev nyfikna på vad det kunde vara som var så farligt.

Det gällde bara att gömma undan upplagan innan polisen hann beslagta den. Allt tyder på att Ungsocialisterna hade väl etablerade rutiner för detta, även om det med förklarliga själ inte nämns i mötesprotokoll och officiella handlingar.

Bland de mer bisarra åtalen för antimilitaristisk propaganda kan nämnas åtalet för Lev Tolstojs broschyr ”Tänk först- handla sen!”. Den världsberömde romanförfattaren och kristne pacifisten vars text ungefär samtidigt inspirerade en ung Mahatma Gandhi betraktades som kriminell propaganda i Sverige. Ansvarig utgivare Birger Swahn fick fem månaders straffarbete.

Tidningar, tal, broschyrer, affischer och – begravningskransar – kunde åtalas för antimilitaristisk propaganda.

På tvåårsdagen av värnpliktsvägraren Richard Almskougs död lades en gravkrans med inskriptionen ”Du ville icke lära dig mörda, därför dödades du.” Bakgrunden var att Almskoug på våren 1909 hade dött i fängelset, något hans kamrater i Kalmar ansåg suspekt och därför krävde en oberoende utredning om. Någon utredning kom inte till och Almskougs begravning blev till en stor manifestation med tusentals deltagare.

Talare på begravningen var C. J. Björklund. Han fick fyra månaders fängelse för detta, och ytterligare sex kamrater fick 200 kronors böter – vilka de satt av med 21 dagars fängelse – i samband med det tumult som uppstod då, enligt Björklund, högerkristna och organiserade strejkbrytare försökte störa begravningen.

Och två senare blev alltså även en gravkrans olagligförklarad. Rätten fick först bedöma huruvida kransen skulle anses som trycksak eller ej, (det var den inte, kom de fram till) och därefter förklarades Rudolv Erlandsson skyldig till brottet. Han dömdes i samma veva som ansvarig för broschyren ”Värnpliktsvägran” samt en extra åtalspunkt för att medvetet ha sålt broschyren efter att den blivit konfiskerad.

C. J Björklund flydde landet istället för att ta sitt straff – ett förfarande han delade med många andra. Otaliga är de unga radikaler som dyker upp i källorna, döms för yttrandefrihetsbrott och sen försvinner till Amerika – de flesta utan att vi har en aning om vad som hände dem sen.

Björklund åkte istället till Wien, varifrån han blev utvisad i samband med första världskrigets utbrott. Hemma i Sverige blev han gripen och fick till sist ta sitt fängelsestraff.

Detta ledde till visst bekymmer för organisationen då Björklund för stunden var tillförordnad redaktör för Ungsocialisternas tidning Brand. Han hade ersatt Ivan Oljelund som satt i fängelse för antimilitaristisk propaganda. Ivan var i sin tur tillförordnad redaktör för Hinke Bergegren – som satt i fängelse för antimilitaristisk propaganda.

Bakgrunden till Oljelunds fängslande var att han deltagit i en fredskongress. Under första världskriget ställde sig Sverige neutralt – en hållning man haft sedan början av 1800-talet vilket skonat landet från krig i över 100 år. Men nu höjdes röster för bryta denna neutralitet – världsläget hade ändrats, löd argumentet.

Sveriges överhet var av tradition tyskvänligt och röster för deltagande i kriget på kejsarens sida ökade. Då det avslöjades att det även fanns tyskvänner inom det socialdemokratiska partiet gick vänsterflygeln till aktion.

Fredskongressen anordnades i mars 1916 av Ungdemokraterna. Även Ungsocialisterna deltog. Moderpartiet och LO ville inte vara med och SAC Syndikalisterna var märkligt nog inte inbjudna. På kongressen talade man bland annat om att genomföra en generalstrejk i händelse av krigsutbrott. Statens svar blev den så kallade förräderiprocessen.

Tre personer – Zäta Höglund, Ivan Oljelund och Erik Hedén – dömdes i tingsrätten till i tur och ordning tre, ett och ett halvt respektive ett års straffarbete för förräderi. Fallet blev vida uppmärksammat och ledde till en landsomfattande agitation med massmöten och flygblad till de dömdas försvar. Denna rörelse ledde i sin tur till ännu fler domar, men gav också resultat. När högsta domstolen tog upp fallet avskrev den förräderi från åtalspunkten och Höglund och Oljelund dömdes ”bara” efter Staaflagarna och fick sina straff sänkta till ett års respektive åtta månaders fängelse. Hedén blev frikänd.****

Hur många som under 1900-talet hamnade fängelse för att ha uttryckt olika antimilitaristiska åsikter är okänt för mig. Klart är i alla fall att det lugnade ner sig rejält efter första världskriget och det demokratiska genombrottet.

Världskriget blev precis som unionskrisen 1905 ett krig som Sverige aldrig gick in i. Frankrikes och Tysklands socialister svek sina ideal 1914 och misslyckades med att förhindra världskrigets utbrott.
Men Sveriges socialister lyckades i alla fall hålla det egna landet utanför krig och därefter bibehålla landets neutralitet i ytterligare drygt 100 år. Trots den drakoniska repressionen.

* Vilket egentligen var smeknamn för att skilja på de snarlika ’Socialistiska ungdomsförbundet’ och ’Socialdemokratiska ungdomsförbundet’. Ungsocialisterna kallades också ”Unghinkarna” efter förgrundsgestalten Hinke Bergegren.
** Och ja, som vi sett tidigare i den här serien så begränsade man yttrandefriheten en gång till 1910. Även det riktat mot socialister. Som även det misslyckades.
*** I Karl Fernströms ’Ungsocialismen – en krönika’ förstår man hur vanligt detta var då han vid ett tillfälle skriver att ”Det underliga inträffade att Brand inte fick något beslag eller åtal under 1917”.
**** Det är värt att notera att skillnaden mellan fängelse och straffarbete som fanns vid denna tid var mycket stor. Fängelsedömda socialister kunde skriva böcker och fortsätta redigera sina tidningar från cellen – straffarbete var av allt att döma en helvetisk tillvaro.

Tidigare publicerad på Detgladatjugotalet.se

DGTT

Länk: http://detgladatjugotalet.se/