Idag skall vi prata om polisen och rättstaten. För att undvika svinglång text har du nu framför dig första delen i en miniserie: ”Ett feministiskt A.C.A.B”. All Cops Are Bastards som fyra bokstäver för den misstro varje feminist, klass- och kvinnokämpe oundvikligen måste nära mot (rätts)staten och dess våldsapprat.
Jaha, #MeToo såklart. Go grej, men är någon förvånad? Rimligtvis inte, men vad hashtagen gjorde var att den gav kvinnor en chans att berätta. Vi fick uppleva att någon efterfrågade våra berättelser. Första gången en vuxen man rörde mig på ett sexuellt sätt var jag nio år. Vem fan vill veta det? Vem ska jag säga det till utan att det blir värsta grejen? Att ”komma ut” med sin berättelse i ett hav av andras ger en känsla av normalitet och det dövar ensamhetskänslan. Kvinnor pratar sällan om vad de utsatts för just för att ingen vill veta. Men när någon frågar så kommer det. Ofta blir jag förvånad över hur snabbt, om man bara frågar rakt ut. Kanske skulle du testa att fråga henne som du bryr dig om, om hon har något hon vill berätta för dig? ”Har någon gjort dig illa?”
När #MeToo började gå runt dök det rätt snabbt upp hashtags för män som erkände övergrepp de begått. Till min stora förvåning började då en massa feminister gapa att: ”anmäl dig själv!”
Men alltså för vems skull ska han göra det? Vet du svaret på den frågan? Inte är det för offrets iaf.
Varför är vi så in i helvete snabba med att göra mäns våld till ett polisiärt och statligt problem? När det egentligen är ett så mycket närmare, kollektivt socialt problem emellan alla oss som har relationer till varandra.
Kanske känner vi att vi måste plocka in en instans med våldsmonopol, just för att det är våld det handlar om. Rimligt ändå, nån måste utöva lite våld tillbaka liksom, och eftersom de är straffbart om vi gör det själva (se ex här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2017/05/om-self-preservation-e-nummer-och.html) så får vi la lämna över. Ring snuten så vips har vi kvinnofrid! OMG att vi inte tänkt på detta tidigare wifeys! I verkligheten visar rättsstaten sin oförmåga att hantera mäns våld mot kvinnor dagligen, igen och igen, rätt upp i såväl ansikte som underliv!
Samtidigt ökar anmälningarna ändå. I den nyfascistiska tiden tolkas detta som att brotten i sig ökar. ”Invandring” är den stora förklaringsmodellen och den gapas inte bara ut av råttape-fascister utan av stora delar av den offentliga debatten (mer om råttape-fascister i Pt 2). En rimligare förklaring är att fler saker omfattas av dagens lagstiftning samt att kvinnor helt enkelt i högre grad anmäler. Men vad har vi fått för det? Ingenting alls faktiskt (surprise!). Andelen anmälningar som leder till åtal och fällande dom minskar, andelen beviljade kontakförbud minskar och utväderingar av lagen om grov kvinnofridskränkning visar att den inte tillämpas alls som det var tänkt.
Jag träffade L länge. Vi samtalade och gjorde tillsammans en samlad, systematisk förståelse av allt det hennes ex utsatt henne för under deras tretton år långa äktenskap. Det sexuella våldet tog längst tid och hon var inte riktigt framme än, hon uttryckte det fortfarande: ”Det var som att bli våldtagen”. Självklart blev hon våldtagen, men vi hade inte landat den förståelsen än. Vi hade inte tagit bort ”som” i hennes meningsbyggnad. Vi var mitt uppe i ett viktigt och för henne otroligt krävande arbete när L plötsligt en dag hade gjort en polisanmälan. Hon fick ångestattacker av att ens tänka på de kommande förhören.
Kommer detta ifrån dig? Frågade jag henne. Jag har aldrig uppfattat att du ville anmäla?
Nej, istället hade hennes släktingar äntligen insett vad som hänt och krävde en rättprocess för att orka leva med sig själva. Kanske för att de inte visste något annat. De pressade på och tyckte att nu skulle hon väl iaf stå på sig. Hon som ännu inte kunde formulera allt som hänt henne.
För vems skull skulle L anmäla? För alla andra.
När utredningen lades ner syntes lättnaden i hela hennes hållning.
Jamen om kvinnor inte polisanmäler så kommer vi aldrig kunna visa på vidden av problemet! Det behövs för statistiken!
Vet ni, att det gör det inte alls. Är det ens vår uppgift mitt i vår överlevnadskamp? Kvinnojoursrörelsen har alltid samlat in statistik på hur många vi möter och vad de utsatts för. Kampanjer som #MeToo och #PrataOmDet har haft otroligt genomslag. Varför just polis-siffror skulle vara viktigare än andra kan bara förstås med att de anses ”trovärdiga”. Trovärdiga när kvinnorörelsen precis som kvinnor och barn misstänkliggörs. VARFÖR KAN NI INTE BARA TRO OSS NÄR VI SJÄLVA BERÄTTAR? Och hur går det när snuten samlar ”uppgifter”? Hallåååå minns ni kvinnoregistret eller?
För många kvinnor spelar det noll roll om han döms i domstol eller inte. Det som har skett har skett och det kan inte göras ogjort av en dom. Jag ska vara så jävla självgod här att jag citerar mig själv: ”Lagtext kan aldrig ersätta kvinnors upplevelser, psyken och känslor. En domstol kan avgöra om det som hänt anses ha hänt och om det faller inom ramen för lagen. Men, det kan aldrig fånga hennes upplevelse, eller ta bort det som hänt. Jag har träffat många traumatiserade, brukade, utnyttjade wifeys som kommit att bygga livet runt ”den stora upprättelsen”. Den som innebär att han skall dömas i domstol. Oftast blir det aldrig så, och även om det händer så fixar det inte livet. Hålet i hjärtat läker inte av ett domslut. ” (läs mer om samtyckesregleringen här:http://ensammammaroker.blogspot.se/2017/04/om-att-ha-is-i-magen-samtycke-och.html).
Det är naturligtvis upp vill varje enskild kvinna hur hon vill göra, och hon ska backas upp oavsett val. Jag hyser den största respekt för alla som vill och vågar vända sig till polisen efter att de utsatts för övergrepp. Det där att säga åt kvinnor vad de ska göra som hela jävla världen ägnar sig åt är inte bara otroligt tröttsamt utan också helt ineffektivt. Kvinnor gör väl vad fan de vill! Kanske läser de en text om vad just jag råkar tycka och kan sen väga, vända och vrida som hon vill på den.
Polismakten har inte nåra som helst problem med att säga åt andra vad de ska göra. Deras kampanj ”Kom till oss!” syftar till att öka anmälningsbenägenheten hos kvinnor utsatta för mäns våld i nära relationer. Men varför då? Igen, för vems skull? De vet själva att de inte kan hantera det. Det är ett känt faktum att mörkertalet kring kvinnofridsbrotten är enormt. Vi talar om det som att kvinnor inte vågar anmäla eller att de inte tror att det kommer att leda någonstans. Det är givetvis sant för väldigt många. Grundantagandet i båda fallen är att alla ändå i grunden vill ha kontakt med polisen. Men tänk om kvinnor egentligen inte är så intresserade av rättslig back-up oavsett hur det hela går till och hanteras? Kanske vill de flesta inte utsätta sig för en rättsprocess? Kanske är det inte frånvaron av statlig kontroll och polisinkompetens som krossar våra hjärtan?
Många av de kvinnor som trots allt vänder sig till polisen gör det som en sista utväg för att få hjälp att stoppa våldet hon utsätts för. De flesta går alltså inte till polisen förrän hon uttömt alla andra sätt att bli fri och det hon söker är skydd för sig och sina barn, inte påföljd för honom. Men staten har sitt eget syfte. Den behöver henne för att själv kunna utöva kontroll. Det gör att om hennes ärende inte leder till åtal, hon inte vill medverka i utredningen eller om hon inte beter sig som en traumatiserad kvinna bör kommer systemet att dumpa henne. Och dumpas gör de flesta. Är det då så konstigt att kvinnor inte är så taggade på att serva staten med sig själva som insats? En polisanmälan som inte ”går vägen” kan öka risken för våld och utsätta henne (och ev barn) för ytterligare fara. Rättsprocessen handlar inte om skydd och hjälp, den handlar om brottsbekämpning och i bästa fall verkställande/utdömande av straff. Ett strålande exempel på detta är att det idag i princip är omöjligt att få en ansökan om kontaktförbud (förr: besöksförbud) beviljad om man inte vill medverka i brottsutredning. Bängen ba: vi skyddar dig inte om du inte servar oss! Det blir nån sorts ge-och-ta situation med livet som insats.
Staten är inte god och gränsen för hur långt vi kan komma inom dess ramar är redan ritad. Så länge staten är styrd av män kommer det som betraktas som mänskligt eller ”neutralt” att ha manlig utgångpunkt. Låt mig lägga det med McKinnon:
”The state is male in the feminist sense: the law sees and treats women the way men see and treat women.”
Enskilda poliser kan gå hur många jävla bemötandekurser de vill, när det sen ska processas igenom är ett trevligt bemötande såklart basic gött, men det gör varken till eller från i det långa loppet. Ingen kan dra upp ett schysst förhör som sköld när han anfaller.
Mari brännvall har visat det som kvinnorörelsen redan visste. Som Mari såklart redan visste. Rättprocessens utfall funkar som signal om vad som är tillåtet. Det är hela dess poäng. Men vad händer då när rättsstaten inte fungerar? Den slutar nämligen inte sända ut sina rättesnören trots att ingenting blev som det skulle. Alla nedlagda utredningar, friande domar, oupptagna anmälningar och nekade kontaktförbud talar klarspråk: det är helt ok att trakassera, förfölja och förgripa sig på kvinnor som man har en relation till.
De ba: ”Kom till oss med dina bekymmer! Men den där våldtäkten, eller den där gången han försökte strypa dig, eller när han höll dig över balkongräcket, det var inte så allvarligt. Men kom till oss för all del!”
Det finns massor av invändningar som man kan ha här, rättsäkerhet vid ord mot ord, bla bla, men det är en annan dikussion, det gör inte signalen mindre tydlig. Systemets oförmåga/ovilja att ta mäns våld mot kvinnor på allvar kan bero på vad fan det vill, faktum kvarstår: det får inga konsekvenser i de allra flesta fall.
Kvittot på ansvarsfriheten ger inte bara mannen ökat självfötroende och kvinnan lägre, det gör också att det är fritt fram för honom att straffa henne för att hon berätttat. Rättsprocessens utfall och det polisiära tillkortakommandet blir en förstärkning av det manliga våldsmonopolet. Polisen antas vara de med monopolet, men i de nära relationerna är det män som besitter det. Kvinnor vet det och det skrämmer livet ur många av oss. Så är också en av kvinnors främsta förklaringar till att inte anmäla att de är rädda för gärningsmannens hämnd. Vi vet om att polisen inte skyddar oss. Merparten av de kvinnor som mördas av sina män har tidigare haft upprepade kontakter med polisen. Låt oss aldrig glömma Helen Pearson som offentligt vägrade ta emot den brittiska polismaktens ”personliga ursäkt” efter att hon överlevt ett mordförsök. Ett mordförsök utfört av en man som hon polisanmält 125 gånger... Vilken jävla queen! Ba ta eran ursäkt och svälj den själva, snutsvin!
I domstolsprocessen tas det i beaktande om mannen och kvinnan haft ”konflikter”. I ROKS uppföljning ”Grov kvinnofridskränkning – vad vet vi efter tio år?” skriver de om flera sånna fall. Det handlar ofta om vårdnadstvister, bodelning och olika saker som uppstår vid separation. Domstolarna resonerar om hur mäns ”besvikelse” över skilsmässa orsakat våld. Kvinnor görs medskyldiga till de brott de usatts för och resonemanget återkommer ständigt även i andra sammanhang när mäns våld är på tapeten. Mari B citerar ”Lovisa” såhär:
”Han kunde göra precis vad som helst, därför att om jag ringde till polisen och nämnde att det var en vårdnadsprocess så sa de att ”Jaha, det är en vårdnadsprocess”. Då tas ingenting på allvar. Jag kände att han verkligen hade kunnat slå ihjäl oss då...”
Detta att anmälningar överhuvudtaget inte tas upp när det pågår en vårdnadstvist är sant, för jävligt och visat av många. Både vittnesmål och forskning visar att systemet antar att kvinnor och barn hittar på våld (särskilt) i tvister. Ändå kan ju en traumatiserad tre-åring räkna ut att det inte är läge att berätta förrän hen ska flytta ifrån pappa. Det är väl klart att de berättar vid separation! Jezuz liksom. En liten pikant detalj är att vägran att ta upp anmälan är tjänstefel (som är ett brott), men hur det står till med polisens ”internutredningar” kan ni ju googla.
2009 gjorde DN en granksning som visade att ”kvinnomisshandel” alltså våld mot en kvinnlig partner är det absolut vanligaste brottet som svenska poliser åtalas för. Det har länge gjorts en feministisk poäng av att poängtera att ALLA olika grupper av män gör sig skyldiga till våld mot ALLA grupper av kvinnor. Och visst är det så. MEN, det finns en viktigt poäng som går förlorad i det resonemanget: Att män med makt alltid är de farligaste. Det är fakta att män från andra länder, män med arbetarbakgrund, missbruk, psykiska sjukdomar etc är de som döms för brott. Om man nu ska chilla med nån så ska man göra det med nån riktigt rättslös, fattig jävel, för då kan man få hjälp om han ballar ur. Chansen att bli trodd och att kunna ta figthen emot en våldsam man minskar i takt med hans sociala status. Därför är män på maktpositioner alltid farligare, de har mer spelrum och de kommer att gå fria. Minns ni Göran Lindberg? Just sayin... Som feminister måste vi alltid ifrågasätta män med makt och när det kommer till just våld särskilt dem med lagliga vapen och uniform.
Jag ifrågasätter inte lagändringar. Fuck me jag älskar både sexköpslagen och kvinnofridslagen. Samtyckesregleringen ska vinnas. Låt oss bara inte sänka garden, för det är som måste göra detta tillsammans wifeys, inte är det nån gammel konstapel. Hör kvinnokören skråla, ett feministiskt A.C.A.B sjunger de, för ett samhälle där vi inte reduceras till statistiska uppgifter och statliga slagträn. Rättsstaten, den är inte till för oss.
Vänta spänt på pt 2 om polisens antifeministiska intressen, övervåld och militärpolis <3!
Ensam Mamma Röker
Länk: https://ensammammaroker.blogspot.se/2017/11/ett-feministiskt-acab-pt-1-om.html
Feed