Science fictionklassikern De obesuttna (The Dissposessed) av Ursula K. Le Guin kom nyligen ut på svenska i en snygg nyutgåva. Intressant nog är det Federativs, SAC Syndikalisternas förlag, som står för utgivningen, vilket känns lite udda då de dels sällan ger ut någonting alls och då sällan skönlitteratur och mig veterligen aldrig tidigare gett ut någon gammal science fictionroman av en superkändis i Le Guins klass.*
Men roligt i alla fall, för De obesuttna är verkligen skitbra och ett anarkosyndikalistiskt förlag passar också utmärkt som utgivare då handlingen kretsar kring ett anarkistiskt samhälle – Anarres.
Anarres är planeten Urras måne dit ett gäng visionärer begav sig för nära tvåhundra år sedan för att bygga sin utopi. Vi får inte veta alla detaljer, men det tycks röra sig om en kompromiss efter åratal av blodig klasskamp inom de kapitalistiska staterna på Urras då ”odonisterna”, som anarkisterna kallar sig, fick bosätta sig på den karga Anarres. Sen dess har man fört en strikt isoleringspolitik där ingen förflyttning av människor skett värdarna emellan även om ett begränsat handelsutbyte pågår.
Den briljanta fysikern Shevek blir den första att bryta isoleringen genom att åka till Urras, där han vunnit motsvarigheten till nobelpriset för sin banbrytande teori som man tror kan revolutionera rymdfarten.
En rad förvecklingar sker då han blir indragen i diplomatiska stridigheter mellan Urras motsvarigheter till kapitalist- och kommunistländer. Parallellt sker återblickar då vartannat kapitel handlar om Sheveks uppväxt på Anarres och tiden fram tills han åkte därifrån. Och det är just skildringen av Anarres anarkistutopi i kontrast till det mer välbekanta Urras som är så fantastisk.
Snarare än science fiction så kan De obesuttna ses som en sentida variant på den utopiska romanen, en genre som var väldigt populär på 1800-talet men som idag är närmast bortglömd, och det av förklarliga skäl då den i regel är dödstråkig.
I den utopiska romanen hamnar hjälten i en värld, (han förliser med
sitt skepp eller störtar med sitt plan eller vaknar upp i framtiden) där
allt är annorlunda mot hans hemvärld. Därefter går större delen av
handlingen ut på att han/vi får förklarat för sig/oss hur det kan vara
på det här viset
”Men va!? Säger ni att ni inte har några
pengar/sexism/krig/…/? Det kan väl aldrig fungera?” Varpå hans vänliga
guide som visar honom runt skrockar åt hjältens naiva frågor och
faderligt förklarar hur det funkar och varför detta är så mycket bättre.
Hjälten är först skeptisk men blir med tiden övertygad om att denna nya
plats borde vara en framtid att sträva mot även för hans hemvärld. Typ
så.
Den utopiska romanen tvärdog i princip med ryska revolutionen varpå dystopin tog över som genre, en genre som ju verkligen blomstrar idag.
De obesuttna är från 1974 och anknyter helt klart till den utopiska romanen, dock med några viktiga skillnader – vilka samtliga är förbättringar. Man har till exempel gjort vändningen att det istället är mannen från anarkistplaneten som med sitt besök på Urras får förklarat för sig vad könsroller, shopping och slaskjournalistik är för något.
På Anarres är tillvaron ganska tuff. Även om det inte finns några
pengar och allt ägs gemensamt så är det ofta en kamp för överlevnad med
knappa resurser. Samhällets solidariska sammanhållning verkar ofta
avundsvärd men kan ibland förväxlas med socialt tvång och starka normer –
de arbetsskygga åker till exempel på stryk ibland, även om något
formellt arbetstvång inte finns. Man blygs sällan inför varandra och
frågar artigt om man vill ”kopulera”, alla experimenterar i regel med
sex med båda könen från tiden då de blir könsmogna, därefter tycks det
inte vara en särskilt stor grej.
Man har ofta naturliga band till
sina föräldrar men då ens namn bestäms slumpartat av en dator och det
inte finns några släktnamn är familjen i princip upplöst. Individen
väljer själv vilket eller vilka kollektiv och gemenskaper han eller hon
vill tillhöra.
Anarres betraktas med en kritisk blick, det är i en bemärkelse en utopi, men ännu mer en skildring av vad ett så fundamentalt annorlunda samhälles konsekvenser skulle kunna bli om man drog dem till sin spets – på gott och ont. För alla är inte lyckliga som i 1800-talsböckerna, det finns en hel del skavanker. Läsaren får ingen paradisskildring utan tvingas tänka efter.
Men viktigast av allt så är De obesuttna framförallt en bra berättelse, den är skriven av en författare och inte som i fallet med den utopiska romanen av en politisk propagandist. Den har en riktig handling, den har karaktärer med ett psykologiskt djup och det är via deras livsskildringar vi får en filosofisk och politisk (och antropologisk och psykologisk) diskussion, inte via platta slagord.
Med den här utgåvan följer även novellen Dagen före revolutionen med, en prequel som utspelar sig 200 år tidigare där man får träffa rörelsens grundare, den vid det här laget sjuttiotvååriga kvinnan Odo. Tycker väl inte den tillförde så jättemycket, dock fastnar jag för författarens korta förord där hon säger att De obesuttna var ett försök att skriva om anarkism.
”Inte bomben-i-fickan-varianten, som är terrorism vad den än försöker kalla sig för att förbättra sin status: utan anarkism av det slag som förebådades i det tidiga taoistiska tänkandet, och som utvecklades av Shelley och Kropotikin, Goldman och Goodman […] Det är den mest idealistiska och för mig den mest fängslande av alla politiska teorier.”
*Eller snarare – inte på flera årtionden i alla fall, en gång i tiden gav de faktiskt ut en massa böcker, liksom syndikalismen en gång i tiden var en stor rörelse i det här landet.
Det Glada Tjugotalet
Janina
Janina: Riktigt så skulle jag inte sammanfatta boken, rekommenderar att du läser den så att du får uppleva den själv. Riktigt välskriven bok.
Marcus
Science fiction-romanen "De obesuttna" av den legendariska författaren Ursula K. Le Guin finns nu i en fint illustrerad nyutgåva från Federativs förlag. Boken har beskrivits både som en tung politisk science fiction-klassiker och som en anarkistisk utopi.
Stadsbibliotekets ungdomsbibliotekarie - tillika science fiction-älskaren - Anders Olsson samtalar med bokens illustratör Jens Reuterberg och förläggare Andreas Skyman om nyutgivningen, Le Guins författarskap och om de nya illustrationerna.
Shevek
Janina: Jag tycker boken är lysande. Både stilistiskt (Ursula har ett vackert språk) och till det revolutionära innehållet. Som försök att konkretisera anarkismen är den också intressant; ett Barcelona, Chiapas eller Rojava i rymden. IMO.
Staffan / Konst & Politik