Inlägg

2021-07-25

ANARKISMEN PÅ KUBA.

Detta är sista stycket i del 4 i Skriftserien Anarkism på anarkism.nu som jag tar mig friheten att återge här. En gång var anarkiströrelsen på Kuba den största i Latinamerika och Durruti kunde hålla tal i Havanna men först efter Sovjetunionens fall och i våra dagar börjar den återhämta sig. Anarkismens ställning på Kuba har länge varit upphov till förvirring, men jag tycker denna text är upplysande och trots den tidigare långa statliga repressionen uppmuntrande.

Kollektivet Taller Libertario Alfredo López.


<hr>

Anarkismen på Cuba får nytt liv.

I samband med studentrevolten i Frankrike 1968 fick anarkism, och andra socialistiska men marxist-kritiska strömningar, ett uppsving runtom i världen. Mellan 30 augusti och 9 september samma år hölls den största internationella anarkistkongressen på över ett halvt sekel i Carrara i Italien där flera olika anarkist- och syndikalistfederationer från världen över (bland annat SAC från Sverige) deltog. Kubanska exilorganisationen MLCE hade inte råd att skicka en egen representant och bad därför en kamrat från Mexiko att representera dem.

På kongressen diskuterades relationen mellan anarkism och marxism i både ryska, spanska och kubanska revolutionen. Kongressen var överens i sitt fördömande av Lenins och Stalins förräderi i samband med revolutionerna i Ryssland och Spanien men var väldigt tveksamma och försiktiga när det gällde situationen på Kuba. Kuba var förvisso Sovjetunionens satellitstat, men utan att riktigt förklara hur och varför så ansågs situationen vara annorlunda och man hoppades därför att anarkismens idéer skulle genomtränga regimen inifrån och förändra den.

Nästan 50 år senare vet vi att det inte stämde. Den här inställningen gjorde att anarkiströrelsens stöd för Castros regim ökade med tiden medan Kubas anarkister lämnades åt sitt öde. Än i dag hänger vissa anarkister fast vid den romantiserade bilden av Kuba som en socialistisk förebild.

Sovjetunionens fall och anarkister på Kuba i dag.

Sovjetunionens fall innebar bland annat att den kubanska statens kontroll över kulturlivet lättade något, vilket gjorde att punken kunde blomma upp på Kuba. Den anarkistiska symbolen, ett inringat A, började synas bland graffitimålningar. Den förstods av kubanerna som en symbol för frihet och väckte ett nytt intresse för anarkism som ideologi hos vissa. Det var främst anarkismens antiauktoritära essens och humana karaktär, samt kritiken av byråkrati, idéerna om självstyrande organisering och social rättvisa, som tilltalade.

Den nya generationen anarkister var inte många till antalet och behövde fortfarande verka i hemlighet. Deras grupper studerade anarkism och försökte väva in anarkism i olika protester och projekt. Anarkisterna samarbetade med andra autonoma vänstergrupper som också var antiauktoritära men inte nödvändigtvis anarkistiska. Tillsammans med sådana vänstergrupper startades olika antikapitalistiska projekt där de fritt kunde diskutera situationen på Kuba och landets framtid.

Under början av 2000-talet startades ett informellt stödnätverk för frihetliga fackföreningsaktivister och sympatisörer, GALSIC (Grupo de Apoyo a los Libertarios y Sindicalistas Independientes en Cuba). Nätverket har utsatts för repression men sprider bland annat bulletinen CUBA libertaria.

År 2010 kände anarkisterna ett behov att organisera sig i ett separat anarkistiskt kollektiv och grundade TLAL, Taller Libertario Alfredo López (Alfredo López frihetliga verkstad). Namnet kommer från anarkosyndikalisten och CNOC-grundaren Alfredo López som år 1925 fängslades efter falska anklagelser om bombattentat (efter att han frigivits 1926 ”försvann” han, kroppen hittades sju år senare).

Kollektivet började studera Kubas anarkistiska historia och blev stärkta och motiverade av det de fann. Den nya generationen anarkister insåg att den socialism som existerat på Kuba sedan Castro tog makten inte främjat en utveckling av självorganiserad kollektiv solidaritet, utan tvärtom bidragit till en ohygglig individualism, utan känsla för kollektivt agerande och utbyte av kunskaper. Kubanerna hade vant sig vid representativ organisering från ovan. För att nå ut med information om anarkism i allmänhet till vanliga kubaner utan tillgång till internet har kollektivet startat en papperstidning, ¡Tierra Nueva! (En ny värld). Via kontakter med anarkistgrupper i bland annat Spanien, Frankrike och USA har gruppen influerats av kritik av industrialism och avancerad teknik, men också tagit till sig anti-sexism och hbtq-rättigheter. En Regnbågsaktivist-grupp har startats. I dagsläget har kollektivet planer på ett aktivitetshus, ett anarkistiskt bibliotek med mera.

År 2015 var anarkister på Kuba även med om att grunda en ny organisation för anarkister i Centralamerika och på Karibiska öarna, Federación Anarquista de Centroamérica y el Caribe. Federationen hoppas kunna stärka anarkiströrelsen i regionen och sprida anarkismens idéer.

År 2016 dog Fidel Castro och i samband med ”landssorgen” gav CUBA libertaria ut ett specialnummer om frihetlig socialism och det kubanska folkets framtid. Det sista kapitlet om Kubas anarkister verkar inte vara skrivet än.

……………..

Källor


Staffan / Konst och Politik

Länk: https://anarchyisorder.wordpress.com/2018/03/03/anarkismen-pa-cuba/

Kommentera

captcha