Aktivisten som halmgubbe - andra (och sista) svaret om G20

Det stora problemet i Ultravänsterns kritik av aktivism här och här är den oerhört onyanserade synen på vad en aktion innebär, och hur den förhåller sig till andra delar av samhället och därmed andra kamper. Då är det lätt hänt att en målar in sig i ett hörn och ”stöttar” aktioner som en samtidigt dömer ut som meningslösa, eller kritiserar aktioner för att de sker ”utanför arbetsplatserna” men samtidigt förklarar sig inte vara arbetarist.

Bilden av aktivismen och aktivisterna är felaktig på minst tre sätt.

För det första för att de alla på ett eller annat sätt själva redan är direkta subjekt i kampen mot stat, kapital och andra förtryckshierarkier i vårt samhälle. De agerar redan för att störa reproduktionen utifrån sin upplevelse av förtryck, och sin vilja att överkomma detta. En kamp som behöver föras på arbetsplatser, i bostadsområden och i alla andra delar av samhället.

För det andra för att de inte nödvändigtvis substituerar sig för specifika kamper när de stöttar dem, utan kan fungera som oljan som får kamperna att gå smidigare. Sociala center, radikala fackföreningar, bokcaféer, permanenta eller ad-hoc grupper kan alla göra detta, och alla vinner på det i längden när vi gemensamt kan flytta fram positionerna och dra lärdomar.

För det tredje för att aktioner som den i Hamburg inte sker i ett vakuum, utan hänger ihop med andra aspekter av samhället och ger konkreta effekter som förs vidare – till nya aktioner, men också till kamp i bostadsområden såväl som på arbetsplatser. Vad som händer där påverkar oss här, och det vi upplever och skapar där, tar vi med oss in i fortsatt kamp.

Tittar vi till exempel på alla de aktioner som omgärdat hamnkonflikten i Göteborg blir allt detta ännu tydligare. Hamnarbetarna har själva sagt hur mycket de uppskattar all den hjälp de får från människor runtomkring. Det är inte fråga om några ”aktivister” som ”står utanför” med en banderoll, utan kamrater som stärker banden av solidaritet och inbördes hjälp. Det som ena gången är en lärare eller sjuksköterska som delar flygblad och samlar in pengar för hamnarbetarnas räkning, kan nästa gång vara en hamnarbetare som engagerar sig i konflikter inom skola eller sjukvård.

Av de jag personligen känner som åkte till Hamburg är alla inblandade i långsiktig organisering kring mycket konkreta frågor både på arbetsplats och på andra håll. Det är förstås ingen garanti att så är fallet, men om så är fallet, vad är då problemet med att också demonstrera mot G20 på plats? Hela kritiken tycks rikta sig mot en viss typ av aktivism – en ytlig och inte särskilt representativ sådan för många av oss – men gör anspråk på att kritisera aktivism i allmänhet.

Och där kommer vi till pudelns kärna. Det viktigaste i det hela är inte huruvida vi står ”mitt inne i”, med ena foten i, eller ”utanför” en enskild kamp – vi måste sträva efter att täcka hela det spektrumet och stötta varandra som både individuella och kollektiva subjekt. Det viktigaste är istället att å ena sidan inse att alla kamperna är sammankopplade och se till så att de också i praktiken blir ömsesidigt förstärkande, och å andra sidan jobba hårt för att vår organisering i så stor utsträckning det är möjligt föregår det samhälle vi vill skapa; ett samhälle fritt från hierarkier och förtryck.

anarkist