Aktivismens Icke-dilemma - Ett svar

Det genomgående temat för text är att sådana här aktioner utvecklar "rörelsen" genom att det bildas nya nätverk och det utvecklas ny teori och praktik. Ingen har sagt att det inte är så, det är inget som går att förneka. Poängen med texten var att peka ut att det inte finns någon större poäng i den här utvecklingen.

Grund pelaren för aktivismen är att överskatta den subjektiva faktorn i klasskamp. Att man som en politisk sekt av aktivister ingriper vid speciella tillfällen har ingen riktig påverkan. Att stoppa en nerhuggning av en skog, gå emot dåliga arbetsförhållanden och att stoppa en utvisning är goda aktioner, ingen tvekan, men om det görs "utifrån" av aktivister kommer aldrig att ha någon större, långvarig påverkan.

Sen måste jag starkt gå emot satsen att "aktioner, stora som små, lokala som internationella, har alltid haft en viktig roll i kampen mot staten, kapitalet och andra former av förtryckshierarkier". Om man kollar till exempel på den ryska revolutionen så skedde inte den sista kampen mot staten och kapitalet av under fanan av de partier som var kända för aktivism, det skedde av proletärerna med bolsjevikerna. Tvärtom gick de gamla aktivisterna med i reaktionen och ställde sig på kapitalet sida. Så klart föll de också in i kontrarevolutionen med Stalin senare men ändå.

Den spanska revolutionen brukar oftast av anarkister upprätthållas som ett exempel på anarkism som stoppats av stalinister men faktumet är att CNT-FAI var lika goda kålsupare. De tvingade arbetare till att arbeta, tystade folk som protesterade under fackmöten, byggde fängelse för att ha sina gamla POUM kamrater i och sa till beväpnade proletärer att sluta bekämpa de stalinistiska snutarna.

Maj 1968 såg samma problem, det största hotet var inte snutarna, De Gaulle eller nazister, det var aktivisterna i de trotskyistska, maoistiska och marxist-leninistiska partier, smågrupper och till och med arbetarfack som försökte ta makt positioner inom rörelsen och antingen de-radikalisera eller dra åt sitt håll.

Rörelsen i Italien på 1970-talet led också av liknande problem där massorna var i rörelse och kämpade medan meta-byråkrater som Antonio Negri och andra aktivister såg till att utesluta och vända folk mot de radikala och beväpnade elementen bland arbetarna.

Att storma planen är så klart något man måste men man måste ju få med sig en av publiken också, det går inte att bara springa ut och bli nerslagen av snutar. Tvåhundratusen aktivister låter väldigt maffigt men med tanke på att Hamburgs population är cirka nästa tvåmiljoner så får man lite perspektiv. Om man bara kollar på livestreams och bilder får man en bild av att hela Hamburg brinner, att vi segrat, men faktumet är att om du frågar Hamburgianer som inte deltar kommer dem säga att de flesta striderna är isolerade till "vänsterområden", fina områden och att alla i princip fortsätter med sitt liv som vanligt.

Makten ligger inte hos oss, det finns inget vi kan göra för att påverka på riktigt. Den riktiga makten ligger i proletariatet. Potentialen för den kommunistiska rörelsen ligger inte i att politiska sekter stormar planen, den ligger i själva kapitalismen. Aktivismen är en väldigt vulgär form av avantgardism.

Uppskattar rättelsen, borde gjort min research istället för att förmoda till mig argument.

Ta mig inte fel, jag stöttar väl också sådana här aktioner, de är inte "fel" i den bemärkelse att de är kontraproduktiva eller något. Felet uppstår när man tror att sådana här aktioner har någon påverkan.

Ultravänster