Innan författaren James Baldwin utsatte kalla krigets rasistiska USA för sitt förstoringsglas under solen, försökte han, redan i 14 års ålder följa styvfadern i rollen som predikant i Harlem. Efterklokt klagar han sen i novellen Down at the Cross på att han förrått hela bostadsområdet:
When I watched all the children, their copper, brown, and beige faces staring up at me as I taught Sunday school, I felt that I was committing a crime in talking about the gentle Jesus, in telling them to reconcile themselves to their misery on earth in order to gain the crown of eternal life. […] When I faced a congregation, it began to take all the strength I had not to stammer, not to curse, not to tell them to throw away their bibles and get off their knees and go home and organize, for example, rent strike.
När jag själv hade privilegiet att stryka omkring på Malcolm X Boulevard i Harlem, såg jag en snubbe närma sig med en ranglig vagn och ett rätt fett ihoptejpat högtalarsystem. Musiken jag väntade mig var istället en röst. Bara en röst, som förkunnade något evangelium eller? Det var inte så heller. Men den var uppskruvad och ursinnig, rösten. Helt säkert hans egen men kroppen som gick omkring hade inget av den energin. Inspelningen sa Fuck Airbnb, fuck you for forcing us out of our homes. Den upptrissade konkurrensen om turisterna som fintar alla eventuella hyresregleringar. Markvärdet höjs till skyskraporna. Hela staden är en kuliss.
Sommaren 2016 stod vi på en riktigt sliten betongtrappa som inte använts på mer än ett decennium och höll ilskna tal för varandra, grannar från området. Trappan leder till två grönmålade ståldörrar och i en ynka vecka lyckades vi hålla dem öppna – sen stormade polisen. Avprivatisera Hagsätra på klistermärken i hela området. Varje dag ett nytt försök att affischera i centrum om nytt grannmöte i aulan. En övergiven aula som ett abstrakt betongmonument på skolgårdens utkant. Nu ockuperad. I en vecka, tills polisen täppte igen vår samlingslokal. Varje dag revs våra affischer ner av centrumägarna (Ikano). Men under en klibbig vecka i juli kom grannarna ändå. Alla åldrar. TV och radio och tidningar också. Antingen var det nyhetstorka eller så var det verkligen uppseendeväckande. Journalisterna hade nog inte räknat med att vi hade en så tydlig agenda. Äntligen fanns en plats att mötas och diskutera försvarsmetoder mot hyresvärdarnas utrensning av låginkomsttagare i området. Många hade redan tvingats flytta på grund av kraftigt höjda hyror och tre äldre personer i Hagsätra hade i desperation tagit sina liv.
Ockupationen av aulan gav alla ny energi. Ilskan kunde förvaltas och planer kunde smidas. Det bildades så kallade bikupor. På varje bord högar med pennor och Post it-buntar i varsin självlysande färg per grupp. Sen limmades lapparna med gruppernas förslag upp på en tavla.
HYRESSTREJK stod det på flera lappar i olika färger. Men när metoden diskuterades protesterade några omedelbart. Inte för att någon ogillade tanken. Inte för att någon trodde att hyresstrejk var ett ineffektivt redskap. Tanken slopades av rädsla. Ingen ville vräkas från sina hem.
Dagen vi vräktes från aulan satt jag hemma förbannad, i ett oheligt stök av saker som bara dagen innan verkat så nödvändiga: sovsäckar, plakatmaterial, en meterhög rulle disktrasa som arbetare på ett lager för städartiklar donerat. Nu var allt smutsigt. Jag såg en bild av mig själv i tidningen och mitt ansikte såg ut som en tunn plastpåse. Jag ringde telefonsamtal och letade efter en fungerande penna och ett kollegieblock. Länsstyrelsen. Det är hos Länsstyrelsen man kan deponera sin hyra om man befinner sig i en tvist med sin hyresvärd. De erbjuder ett kvitto (mot en kostnad) på att hyran betalats men att pengarna kommer ”frysas in” tills tvisten är löst. Ok? Det är väl så en hyresstrejk fungerar Ungefär? Det kan vi väl använda utan att riskera vräkning? Svaret från Länsstyrelsen var nej. Kvinnan jag pratade med varnade: om det framkom att deponering gjordes av ”politiska skäl” skulle den bli ogiltig och vi skulle bli betalningsskyldiga.
På vissa platser i Stockholm, särskilt i bostadshus nära tunnelbanestationer, höjs hyrorna med upp till 100 %. Kolla med någon du känner om de fått hundraprocentig löneförhöjning nyligen. 63 % löneförhöjning? 46 %? 22 %? Det är provocerande nog att det är lagligt, även om man bortser från vad som händer med alla som saknar pengarna fastighetsägarna ska bli rikare av. Situationen tillåter inget annat än att vi strejkar. Värdarna är trots allt beroende av att få in hyror och det finns inga lagar som förbjuder oss att deponera våra hyror hos valfri förening. Vi skulle tekniskt sett kunna bilda en enbart med det syftet.
I arbetarklasstadsdelen Parkdale i Toronto (Kanada) bildades Parkdale Organize med precis den tanken och hyresgäster höll igång en hyresstrejk i två månader. Innan jag avslöjar vad de strejkade emot vill jag bara berätta att de vann. Men för att perspektivet ska få sjunka in och kännas väntar jag till nästa mening med att berätta vad de tog strid mot. De strejkade mot ägarens plan att höja hyrorna med 3.4 %.
Sedan dess har det runtom Toronto uppstått ett antal föreningar som mobiliserar för samma sak. I grannstaden bildades Hamilton Tenants Solidarity Union, som i maj tidigare detta år lyckades komma överens med 100 grannar i ett bostadsområde om att deponera hyrorna, för att hindra en fastighetsägare från att höja hyrorna med 9.6 %. Deras hyresstrejk har nu pågått i fem månader. Ägaren har dragit flertalet hyresgäster inför rätten i ett försök att få dem vräkta. Men rättegångarna går dåligt för fastighetsbolaget. För bara några dagar sedan friades 20 hyresgäster från vräkning och strejken har fått ett uppsving. En artikel i The Hamilton Spectator (5/9 – 18) berättar att det råder stor oro i fastighetsbranschen i och med ”det stora antalet hyresstrejker vi börjat se”.
Efter Occupy Wall Street, 2011 – dvs efter att Zuccotti Park tömdes på ockupanter och nedre Manhattan kunde återgå till det sömnlösa, odöda affärsmonster det alltid är – fortsatte något annat. Ordet ’Occupy’ gick i inflation, började urvattnas och jag minns känslan av nederlag som kom med det. Men under ytan var det riktiga kamper som kom i dess vak.
Occupy the Hood blev en rörelse i sig. Efter vräkningen av parken på Manhattan vände många ockupanter hem till sina bostadsområden och fortsatte där. Till Brooklyn återvände Sarah Lopez och Dennis Flores och med ett gäng grannar där blev Occupy Sunset Park snabbt en framgångsrik rörelse för hyresstrejk. I en intervju på den autonoma TV-kanalen Democracy Now! Får de frågan: varför bytte ni Zuccotti Park mot hyreshusen i förorten? Dennis svarar att han är född och uppvuxen i området och att han redan under de allmänna mötena på Wall Street visste att bostadskatastroferna för låginkomsttagare behövde vara en del av hela samtalet om finanssystemet. Det, kan man säga, var vi medvetna om här i Sverige också.
När krisen slog till runt decennieskiftet var det inte längre möjligt för politikerna i Stockholm att hetsa fram så värst många fler ombildningar av hyresfastigheter till bostadsrätter. Då sålde man hela områden till kapitalister istället. Plötsligt var det läge att renovera och bygga om. Att fastigheterna behöver rustas upp vet vi alla. Inte minst vi som bor i dem. För ägarna har renoveringsbehovet också varit angeläget. Det är själva anledningen till att de kan tjäna i många fall dubbelt så mycket per kvadratmeter. Som Alykhan Pabani från Parkdale Organize berättar, angående läget där, så innebär hyreshöjningarna inte bara en vräkning från själva hemmet och området, det betyder i praktiken att man blir förvisad från hela Toronto. Det finns inga bostäder kvar inom staden som en vanlig arbetare har råd med. Den här betraktelsen är som en stencil på Stockholm.
Skillnaden ligger i vad vi gör åt saken. Vi kan skapa kontrovers och få uppmärksamhet, vilket i sin tur kan få fastighetsägarna att oroa sig för sina rykten. Vi har sett exempel på att de backar en aning när det greppet lyckas. Men så fort uppmärksamheten tryter snurrar hjulet igen och ingen orkar längre bry sig. Vi behöver ett redskap som ger oss ett materiellt övertag.
Hyresgästföreningen då? Det vanligaste är att de går in i förhandlingar med hyresvärdarna och lyckas tvinga tillbaka hyreshöjningarna med några promille. De går in i förhandlingsrummet för att konfrontera en föreslagen hyreshöjning på, säg, 63 % och kommer ut som segrare med en överenskommelse som landar på 62. Men jag vill helst inte skriva om alla bekymmer vi haft med och fått berättat för oss om Hyresgästföreningen i den här artikeln. Jag vill inte slösa viktig tid just här och nu på att ogiltigförklara den organisation som gör det lilla de gör. Den här artikeln skriver jag för att det är uppenbart att vi behöver göra mer, vilja mer och utnyttja ett helt annat vapen. Vi behöver skapa en pandemi av hyresstrejker.
Ställer du ifrån dig den här lilla artikeln och kollar upp andra på ämnet bostadskris i Sverige får du utan ansträngning en hyfsad bild av hur allvarligt det är. Du får även länkar där hårt arbetande politiker visar sina mest medlidande ansikten och förslag på lösningar. Jag ska inte slösa bort din dyrbara läsuppmärksamhet på att återge deras lösningar. Det behövs sägas någon annanstans att subventionerna till byggbolagen ger dem precis det kapital de ber om. Och byggen av hyreshus som ett parti lägger gemensamma skattemedel på säljs ut vid nästa maktskifte i stadshuset, det vet vi. Samma miljonprogram som en gång kallades allmännyttigt visade sig ju sällan tillhöra allmänheten när det kunde reas bort på en vecka. Och till ekot av kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen kan vi smälla på än tjockare reverb i hörselgångarna på samtliga välfärdsförslag tills bara tinnitus kvarstår. Det är kanske inte konstigt att en regering hellre ger några rabattcheckar än sanktionerar de redskap vi kan använda för att öka vår makt. Med hyresstrejk som lag – att utan rädsla för repressalier kunna förvägra ägarna hyrespengarna – kan vi bit för bit krympa ägarnas möjligheter att utnyttja behovet av bostad, som källa till vinstmaximering.
Steven Cuzner är aktiv i Ort till Ort.
Hyresgäst
Länk: https://tidningenbrand.se/brand/nummer-3-2018-hemmet/var-ar-var-hyresstrejkforening/
Feed