Reformism är en politisk och materiell tendens som uppstår i socialistiska rörelser. Den politiska tendensen är den som vi oftast tänker på när vi hör ordet reformism. Detta är idén om att det går att komma till socialismen genom gradvisa (oftast genom statliga) steg. Denna tendens har historiskt sett förts fram av socialdemokratin. Den materiella tendensen är en tendens som har att göra med konkreta inriktningar och strategier i kamper. I varje kamp finns det de som försöker sluta fred och därmed också begränsa kampen. Till exempel en strejk som bara fortsätter vara en enskild strejk med ett antal krav som inte utvecklas vidare. Revolutionärer vill istället spränga gränser och uppdelningar i kampen för att den ska börja handla om makten över arbetet. En strejk kan då sluta handla om ett konkret lönekrav, generaliseras och kan sprida sig till andra arbetsplatser och sektorer.
De båda tendenserna är separata men inbegriper ofta varandra. Det är inte ovanligt att den ena leder till den andra tendensen. Reformism är någonting den revolutionära rörelsen idag diskuterar i väldigt liten grad trots att det varit en mycket viktig diskussion för historiska rörelser och individer. Vår text handlar om reformismen som existerar i den revolutionära rörelsen i Sverige i nutid som framförallt materiell men också som allt starkare strategisk tendens. Vi har valt att skriva denna text för att lyfta debatten till en ideologisk och organisatorisk nivå, bort från ryktesspridning, krogsnack och informella diskussioner på sociala medier. Texten handlar också om vad det måste innebära att vara revolutionär idag.
Det finns vissa typexempel på vad som kännetecknar reformismen idag. Inte alla reformister delar dessa drag men som tendens så utgör de en familj av negativ politisk kultur, ideologiska felslut och – om vi ska använda ett något föråldrat ord – avvikelser.
Låt oss alltså göra skiljelinjerna klara.
Reformisterna strävar efter hegemoni i rörelsen. De försöker kontrollera rörelsens image för att bli respektabla. Hela deras politik bygger på behovet av respektabilitet, att framstå som några som kan bli inbjudna till morgonsoffor, till kultursidor och paneler. Revolutionär verksamhet stör den respektabla image reformisterna vill bygga. Om strävan efter hegemoni inte existerat skulle det vara lättare att länka samman grupper och projekt med större, revolutionära strävanden. Då hade vi kunnat upplösa den falska dikotomin mellan “folklighet” och militans och alla hade kunnat arbeta med sina egna projekt utan att stå i vägen för varandra.
Vi behöver bygga våra egna medier, vår egen motoffentlighet. Våra politiska mål kan inte vara att bli omskrivna i Aftonbladet Kultur. Tyvärr ser vi allt fler opportunister dyka upp i rörelsen eftersom länkarna till den borgerliga offentligheten öppnar karriärvägar som journalist, doktorand eller kulturpersonlighet. Dessa karriärister är inte revolutionärer som vill omdana samhället utan alltsom oftast allmänvänster som stannar så länge de kan få en fot in i borgerligheten och susar sedan snabbt vidare. Skadan dessa redan har gjort eftersom de saknat en förståelse av den borgerliga staten som repressionsmekanism är tydlig.
Vilket slags samhälle är egentligen det klasslösa samhället? För många aktivister så är frågan förvirrad och blandas ihop med statssocialism. Statssocialismen, vare sig i socialdemokratisk eller stalinistisk form, upprätthåller en mängd kapitalistiska kategorier: nationer, pengar, uppdelningen mellan arbete och fritid, stater, genusordningen och rasifiering – för att inte tala om alla mord, allt våld och allt förtryck. Dessa kategorier visar att de fortsätter vara klassamhällen vilka upprätthåller utsugningen. Förståelsen för statens klasskaraktär och nödvändigheten av att krossa denna samt att upphäva kapitalismen på ett globalt plan är grundläggande för all revolutionär verksamhet. Att detta är vårt mål är alldeles för otydligt idag och många aktivister lutar sig istället mot statssocialistiska uppfattningar på ren slentrian. Reformisterna tänker på sig själva inte som en del av en världsrörelse som kommer omkullkasta alla stater, patriarkatet, den globala kapitalismen och skapa en utopi utan som några som ska hissa den röda flaggan på kommunförvaltningen och införa sex timmars arbetsdag men låta allt annat vara kvar!
Denna ideologi kommer ofta genom välfärdismen som infekterar den svenska vänstern, alltså uppfattningen att statligt ägande är odelat positivt och bra. Snarare innehåller statlig makt alltid kapitalistiska, patriarkala och rasistiska maktordningar som gör att de inte går att använda för djupare samhällsförändring även om det finns situationer då driftsformen i en viss situation är viktig för arbetarklassens makt.
Förvirringen kring det klasslösa samhället har en mängd praktiska politiska implikationer. Det är denna som gör att aktivister automatiskt tänker på sig själva som en del av en stor, glad vänsterfamilj som alla kämpar mot nedskärningar, det är detta som gör att vissa försöker mäta arbetarklassens inflytande genom hur mycket makt USA råkar ha och det är detta som gör att vissa glatt associerar sig med stalinismens värsta härjningar.
Den autonoma rörelsen har tyvärr sällan visat att våra alternativ inte bara är bättre, mer egalitära och sant socialistiska utan även de enda som är historiskt möjliga i kapitalismens nuvarande utveckling. Vi vill inte ha ett nytt Kuba eller en ny Sovjetunion, vi vill ha ett klasslöst samhälle. De två punkterna är i grunden motsatta varandra.
Detta innebär att försöka att skapa en “socialistisk stat” – vare sig genom att försöka utöka välfärdsstaten till ett hundra procent statligt ägande eller genomföra en revolution för att ta över det statliga maskineriet – är kontrarevolutionärt. För de leninister som vill luta sig mot de gamla idéerna om ett ”övergångsstadium” så måste även dessa svälja sina egna beska ideologiska piller: även Lenin menade att den borgerliga staten måste krossas i grunden, inte reformeras. Bortom dessa gamla diskussioner som vi tröttsamt måste påminna ortodoxins förkämpar om så måste vi på allvar fundera på vad en revolutionär situation skulle vara idag.
Idag är vi närmare möjligheten att skapa ett klass- och statslöst samhälle än vi har varit tidigare eftersom världen är globaliserad. Informationsteknologi och kapitalistisk logistik binder samman hela världen och med detta så är också kapitalismen global på ett kvalitativt nytt sätt. Statssocialismen kan inte fungera i en sådan situation, vilket såväl Venezuelas som Kubas kriser, våld och förtryck såväl som de nordiska välfärdsstaternas liberalisering visar. De storskaliga upproren de senaste åren har alla karakteriserats av storskaliga gräsrotsrörelser som i början vänts mot parlamenten och som angripit staten.
Morgondagens revolutioner kommer inte vara som Spanien 1936 eller Ryssland 1917. Snarare måste vi se till de revolter som brutit ut sedan finanskrisen 2008 och försöka tänka på dessa på en mycket större skala. Märk väl hur de schatteringar, i såväl den arabiska våren som i de europeiska krisprotesterna, som har försökt ställa krav för att integreras i staten såsom Syriza varit en del av kontrarevolutionen i lika hög grad som arméns stridsvagnar i Kairo eller som jihadisterna i Syrien.
Vi tror inte att vi lätt kan vandra in i ett klasslöst samhälle utan att bli utsatta för kontrarevolutionärt våld och behovet av att svara på det. Dock borde omöjligheten av att arbeta inom staten bli tydlig för alla som ser den sorgliga vägen som den parlamentariska (hur ”autonom” och ”demokratiskt konstituerande” den än saluförts som) vägen ser ut. Vi måste förbereda oss för att bekämpa kontrarevolutionen och fortsätta revolutionen till slutet vare sig kontrarevolutionärerna är vänsterpolitiker, islamister, fascister, imperialistmakter eller förborgerligade revolutionära fraktioner och vare sig bekämpa betyder ideologiskt, organisatoriskt eller på annat sätt. Idag innebär denna förberedelse framförallt en ideologisk kamp i de sociala rörelserna.
Ett annat ideologiskt missförstånd som plågar rörelsen är lokalismen: alltså idén om att vi måste verka i den minsta möjliga beståndsdelen i samhället, såsom vårt bostadsområde, och isolera detta från resten av samhället.
Dessa idéer har krupit in i rörelsen under parollen “kämpa i våra bostadsområden” varefter människor splittras upp från varandra för att de bor i olika områden snarare än förenas för att de bor i samma stad, samma typ av område eller tillhör samma klass. Vår erfarenhet är snarare att de utanför vänstern som kämpar i bostadsområden sällan är intresserade av vart deras nya allierade bor. Det är också möjligt att visa respekt för och agera på ett solidariskt sätt med dessa kamper utan att bli lokalist.
I varje given kamp så försöker kapitalister och reformister få kampen att vara isolerad och specifik medan revolutionärer försöker utveckla den mot det universella. I en konflikt med polisen i ett bostadsområde så försöker den borgerliga pressen göra det till en fråga om en enskild polis handlande snarare än om polisens agerande i sin helhet. På liknande sätt agerar reformistiska fackförbund och partipolitruker. Att dela upp människor är borgarklassens taktik, att förena människor och överkomma splittringar är revolutionärers värv.
Reformisterna har en kvantitativ idé om framgång: ju fler vi samlar på demonstrationen, i Facebook-gruppen eller i uppropet desto bättre. De menar att detta måste ske genom att inta reformistiska och, i vissa fall, populistiska positioner eftersom de tror att människorendast attraheras av denna förmenta folklighet. Vår erfarenhet talar emot även detta: det är när vi har försökt göra så breda och urvattnade protester som möjligt som vi blivit få, när vi har gjort konfrontativa massaktioner där vi ska göra konkret politik har vi blivit många. Det finns vissa undantag, men detta är den generella slutsatsen. Klassen är mer avancerad än vänstern.
Vänstern måste förstå att det är viktigare med maktmedel än att inte stöta sig med alla. Högern är experter på
detta, de har genomfört krig (som i Irak), nedskärningar (som den borgerliga regeringen) och hela systemskiften (de nordiska välfärdsstaterna) som varit enormt impopulära men högern har fortsatt sina reformer och förändrat det samhälle vi lever i. Ett par år senare är reformerna en del av verkligheten och även om protester finns kvar så mattas de på all kraft. På detta sätt vinner högern kampen om vår värld.
Vi är för att verka brett i klassen genom gräsrotsarbete. Det går dock inte att göra detta genom att nära reformistiska illusioner eller avväpna sig själv, det skapar bara cynism och utbrändhet hos det lilla fåtal som går att lura med reformistiska floskler.
Vi har tidigare angripit arbetarismen men den spelar även en roll i denna text. Arbetaristerna tror alltid att arbetarklassen är de reaktionära bakåtsträvande rasister som populärkultur och media framhåller. Arbetaren, för dem, är alltid en reaktionär vit man. Om denne arbetare alltid är genuint god och har rätt så innebär det att han också ogillar revolutionär politik och på sin höjd gillar någon form av socialdemokrati, de är ju i deras ögon den naturliga representanten för arbetarklassen även om den råkar vara perverterad av nyliberalism (men även av feminism och antirasism!).
På 1970-talet existerade en grupp som hette Förbundet Kommunist (FK) vilken på många sätt och vis var den mest intressanta grupperingen på den tiden. De var inspirerade av italiensk operaism och av arbetarklassens självaktivitet. De hade en autonom förståelse av klass och kamp och organiserade sig i fabriker och andra arbetsplatser underifrån och utanför fackförbund. Allteftersom de blev äldre så började deras organisation förändras; de började röra sig in i facken och deras verksamhet började handla om att pressa Vänsterpartiet Kommunisterna vänsterut.
Efter ett par år så blev det uppenbart att det skulle bli lättare att påverka Vänsterpartiet om de var en del av partiet snarare än att stå utanför det. De som idag vurmar för att flytta på olika cykelvägar eller rädda olika parker kommer också finna att det blir mycket lättare att göra detta inom Vänsterpartiet eller till och med Socialdemokraterna eller Feministiskt Initiativ. Vi har redan sett denna utveckling inom vissa delar av rörelsen i Lund. Trots att FK var mer ideologiskt renodlat revolutionära än många grupper idag som börjar visa denna materiella reformistiska tendens så drevs FK in i partipolitiken. Vi undrar hur andra grupper skulle kunna undvika detta?
Solidaritet är en nödvändighet för varje revolutionär rörelse: utan solidaritet kan stat och kapital vända oss mot varandra i arbetsplatser, fängelseceller och i samhället i stort. Repression är inte bara rena försök att förflytta hegemonin i samhället mot oss eller att få några aktivister dömda, det är också en politisk operation som splittrar människor. Repressionen får oss att beskylla de kamrater som utförde en viss aktion istället för poliserna som griper dem. Repression får oss att ta ställning mot vissa delar av den revolutionära rörelsen när borgerlig press angriper oss alla snarare än att hålla samman och visa solidaritet.
Solidaritet är inte bara ett fint ord. Solidaritet är också ett vapen mot repressionen, mot våra chefer, mot säkerhetspolisen, mot ledarsidor och extremistrapporter. Solidaritet innebär inte att vi måste hålla med varandra om allt eller blint stödja varje aktion, men det innebär att praktiskt visa varandra stöd i svåra tider och att på ett politiskt plan bekämpa repressionen. Tyvärr har vi sett att reformismen inneburit en förlust av denna förståelse och istället lett till splittring och missämja.
En tendens som är mindre öppet ideologisk, men som vi har förstått genom diskussioner med kamrater i hela landet såväl som från våra egna erfarenheter, är bristen på demokrati och disciplin hos reformisterna. Jobbiga handlingar, antingen på grund av att de innebär hårt arbete eller personliga risker, undviks eller ursäktas med politiska undanflykter och med hänvisning till den flora av politiska avvikelser vi redogjort för ovan. Kampanjer som på sociala medier framställs som enorma består egentligen av två-tre flygbladsutdelningar som utförs under ett par år. Gemensamma beslut utförs aldrig, planerade möten uteblir och gemensamma aktioner kommer det bara ett fåtal till trots alla löften. Just denna aktivism på sociala medier som gör politik till ett skådespel har blivit ett signum för reformismen vilket är rakt emot alla deras uttalade principer om gräsrotsarbete och en politik bortom skådespelet.
Demokrati kräver disciplin. Om inte gemensamma beslut faktiskt utförs
så är de inte värda någonting. Detta innebär inte att alla behöver vara
en kaderorganisation, snarare tror vi på en mångfald av
organisationsformer och aktivitetsnivåer för att passa olika människor,
men samma princip gäller änd
å.
Demokrati och disciplin är feministiskt. Allt oftare hör vi historier om grupper av män som bildar dessa interna
styrelser, ibland medvetet, som tar beslut innan möten och bestämmer vad som ska göras eller inte göras. Vår rörelse är emot strukturlöshetens tyranni och informella hierarkier. Det enda sättet att bekämpa dessa är genom just demokrati och disciplin samt en feministiskt medvetenhet och praxis.
Reformisterna fostrar människor till att sakna disciplin vilket är motsatsen till vad vi behöver göra. Tidigare så har den autonoma rörelsen fostrat militanter som gått vidare till kamp i olika sektorer. Idag så ser vi snarare hur bra människor kommer in och passiviseras snarare än utvecklas. De lär sig ingenting annat än reformisternas missförstånd och brist på seriositet.
En politisk organisation kan inte ”i hemlighet” vara en revolutionär och militant organisation och genom att dölja detta attrahera breda massor. Detta utarmar bara medlemsbasen, skapar opportunism, avsaknad av effektiva praktiker och sedan mer reformism – och snart kommer organisationen urarta än mer.
Vi har levt i ett antal år med en allt starkare reformistisk tendens. Idag är rörelsen svagare än på ett decennium på grund av detta. Vi måste istället verka för ett klasslöst samhälle och vi behöver vissa byggstenar för att göra det. Vi måste bygga rörelser underifrån och länka samman dessa, vi måste se till att dessa utvecklas bortom den omedelbara kampen och vi måste finna konkreta maktmedel i varje given situation. Vi måste socialisera egendom, angripa statliga och kapitalistiska kontrollmekanismer för att successivt skapa motmakt.
Denna rörelse måste vi ha förberett inför kapitalistiska kriser och revolter. Detta innebär bland annat att ha en tydlig konfliktlinje mellan oss och stat och kapital för att vi ska kunna bli ett alternativ och för att människor inte ska förblindas av populister och reformister. Det innebär också att skapa militanter som kan utveckla revolten och som skolas genom både teori och praktik. Det innebär att bedriva en politik för att förändra framtiden utan att vara rädd för nuet.
Autonom Organisering
Länk: https://autonomorganisering.noblogs.org/post/2017/02/09/vad-ar-reformismen-del-ett/
Feed