Utvärdering: Kampen för strejkrätten (del 2)

Kampen för strejkrätten (del 2)

Översikt

Vi har under det gånga året lagt mycket energi och tid i arbetet kring att försvara strejkrättslagstiftningen så som den såg ut innan den 18/ 6 då riksdagen röstade igenom en inskräkning av densamma. Vi kan alltså konstatera att vi i en mycket viktig bemärkelse har misslyckats. Inskränkningen stoppades inte. Arbetarklassens juridiska utrymme för kamp på arbetsplatsen har minskats. Nu krävs det att vi ställer en rad frågor, och att vi besvarar dessa så ärligt och tydligt vi kan. Varför misslyckades vi? Fanns det något vi lyckades med? Hur går vi vidare?

Varför misslyckades vi?

Vi måste börja med att konstatera att organisationen Framåt kamrater (hädanefter benämnt som FK) aldrig ensamt hade kunnat sätta stopp för lagförslaget. Knappast heller den lösa allians av grupper, fackföreningar, mikropartier eller individer vänster om vänsterpartiet som samlades runt till exempel Nätverket Försvara Strejkrätten eller nätverket Strike Back. FK kunde på sin höjd hoppas på att höja upp frågan till aktuell, och då kanske främst för den del av vänstern vi verkar inom. Vi skulle kunna driva den politiska linje och strategi som vi såg hade störst potential att transcendera vänstermiljön och mobilisera arbetarklassen. Denna analys delade vi med de flesta andra politiska grupperingar och tendenser vi samarbetade med, men två olika huvudstrategier kristalliserade sig under arbetets gång:

Den ena förespråkade en strategi som inskränkte sig till propagandistiskt arbete riktat mot de större fackföreningarna och att underblåsa den interna konflikten inom LO. Denna strategi förutsatte försiktighet. Det talades om att värna kontakter inom LO (då avsågs varken ledning eller medlemmen på golvet, utan mellanskiktet av förtroendevalda) och att inte alienera medlemmarna med hård retorik. Inte heller aktivitet på gatan uppmuntrades, och skälen kunde vara allt från att det visade hur litet motståndet var (en linje som motbevisades och tystnade efter Strike Back i augusti respektive december 2018) till att vi på gatan inte kunde kontrollera radikalare röster från att ta plats.

Förhoppningen var att ett LO-kollektiv i fullständig revolt skulle göra det politiskt omöjligt för Socialdemokraterna att fortsätta att driva frågan. Dessvärre uppstod inte denna fullständiga revolt och LO kunde genom de beprövade grepp och taktiker för tystandet av opposition som de effektivt finslipat i årtionden av att kväva all intern opposition. Politiskt maktspel behärskar de, pamparna. Ett antal uteslutningar och några mer eller mindre hotfulla telefonsamtal var vad som krävdes och den sista möjliga arenan för storskaligt och offentligt motstånd, Kommunals kongress i maj i år, förlöpte relativt odramatiskt. Den interna oppositionen inom LO förmådde inte att med endast det stöd delar av vänstermiljön kunde erbjuda ta sig an och vinna över den socialdemokratiska maktapparaten. Med detta inte sagt att fackliga kämpar inom LO-kollektivet inte gjorde sitt yttersta, tog risker, kämpade och slet. Det gjorde de. Men ensamma var de som vågade sätta sig emot ledning och regering inte starka nog. Varför var de då ensamma, både i sina förbund och i samhället i stort?

För att besvara dessa frågor tittar vi närmare på den andra strategiska positionen som fanns i nätverken och grupperingarna som arbetade med frågan och som även drevs av oss i FK. Denna andra strategi var mer intresserad av att bredda frågan utanför LO-kollektivet. Detta är inte detsamma som att säga att de arbetare som är anslutna till LO-förbund är oviktiga eller mindre viktiga i kampen för bevarad strejkrätt eller klasskampen i stort – men det framstod för oss i FK som orimligt att lägga alla våra resurser på endast detta skikt av klassen och därtill med ett väldigt snävt urval av praktiker för att mobilisera och nå detta skikt. Anledningen till detta snäva fokus tror vi att vi finner dels i en övertro på respektabilitetspolitik (idén om att det är den aktör i samhället som av ett oftast diffust och odefinierat ”samhälle” ses som den mest respektabla och moraliskt högstående som får mest stöd och vinner politiska strider) samt en slags arbetaristisk variant av tolkningsföreträde där en viss grupp arbetares erfarenheter lyfts upp av vänstern till lite mer betydelsefulla. Båda dessa impulser, mer eller mindre uttalade, mer eller mindre medvetna, tjänar till att snäva in vilka grupper man når ut till och tilltalar. Och det är viktigt att vara vaksam på tendensen, för när du är drivande i en fråga som har en växande skara anhängare och när uppmärksamhet riktas åt ditt håll, då är det lätt att gå i fällan, det är lätt att vilja framstå som respektabel.

Att istället lyfta frågan som en del i ett större angrepp på arbetarklassen, att lyfta fram situationer där den enskilde arbetaren förlorar på inskränkt strejkrätt, att bredda idén om vem som är arbetare och att ta strejkrättskampen ut från mötesrum och fackliga möten till gatan och kvarteret – där såg vi potential. Det fungerade ganska väl fram till våren 2019, för när vi verkligen slog på stora trumman, som en del i nätverket Strike Back, var uppslutningen mikroskopisk och frågan betraktades redan som så gott som avgjord/förlorad.

Fanns det något vi lyckades med?

Den stora vinsten för FK som grupp har varit dels de erfarenheter vi fått genom praktiskt arbete. Allt från att designa propagandamaterial, arrangera manifestationer, konfrontationer på gatan och textskrivande till juridiska kunskaper kring rörande arbetsrätt. Listan skulle kunna göras längre. Kunskaper som tidigare bara funnits hos ett fåtal medlemmar har spridits i organisationen, som därigenom har blivit starkare och mer demokratisk. Kampen har varit god jord för att växa som organisatör och revolutionär, och har fungerat som en bra rekryteringsyta för oss. Vi har hela tiden arbetat utan att skylta nämnvärt med vårt namn, men klassen är inte korkad. De märker vem som alltid dyker upp och vilka som drar i det praktiska.

Den andra stora vinsten har varit de kontakter vi knutit inom de samarbeten vi har verkat inom.

Vi har kommit närmare andra organisationer, både i Göteborg och nationellt. Det säger sig själv att goda relationer med, och förtroende för, andra vänsterorganisationer ger styrka och större möjligheter att agera i samhället.

Samtidigt har vi fått oss en ordentligt funderare över när ett nätverk egentligen är värt sitt arbete, och när det är dags att lämna ett sjunkande skepp. Timtal i mötesrum med hela den breda vänstern är utmattande. Du möter socialdemokrater i alla dess skepnader – riktiga socialdemokrater från SAP och åldrade självutnämnda kommunister med socialdemokratisk praktik. Det är den absolut tråkigaste delen av politisk praktik och inte en arena som sporrar till kamp.

Sist men inte minst vill vi nämna det arbete vi gjort för att synliggöra frågan ur perspektiv bortom de som vanligtvis hörs och syns i arbetsrättsliga sammanhang. Klassen är heterogen, och genom att erbjuda våra panelsamtal eller kunskapsutjämningar till tex kvinnoseparatistiska rum eller alternativa pridefestivaler har vi varit delaktiga i att skapa ett livsviktigt samarbete mellan den fackliga rörelsen och hbtq-rörelsen. När vi började arbeta med strejkrättsfrågan märkte vi snabbt att den, både inom FK och inom de nätverk vi verkade inom, attraherade framför allt män. Genom ett internt kunskapsutjämningsarbete och genom att lyfta frågan kontinuerligt lyckades vi till viss mån komma bort ifrån andra kategorier arbetares känsla av att inte veta tillräckligt eller att känna sig hemma i frågan.

Hur går vi vidare?

FK är ingen facklig organisation. De flesta av oss arbetar och de flesta av oss är fackligt anslutna, och om det renodlat fackliga motståndet mot inskränkt strejkrätt varit större så hade vår position som stöd varit enklare. Istället fick vi ta en drivande och aktiv part. Den delen av vårt arbete tog slut i och med att regeringen röstade igenom lagförslaget. Vi får säkert tillfälle att återvända till strejkrätten, och vi ser det som vår roll att delta i, understödja och skärpa de konflikter som oundvikligen uppstår och pågår hela tiden. Men det är inte den fråga som kommer att sluka FK:s huvudsakliga energi den kommande tiden.

Vi läser all historia som historien om kampen mellan klasser, men inte bara kampen mellan etablerade arbetarrörelseorganisationer och kapitalets intresseorganisationer. Klasskampen pågår överallt och hela tiden, och så även med minskat juridiskt utrymme för strejk. Klassen kommer att finna andra, nya och vilda vägar.

”Masstrejkens effektivitet, dess verkningskraft, betingelserna för dess uppkomst förändras hela tiden. Den öppnar plötsligt nya, vida perspektiv för revolutionen, där den tycktes befinna sig i en återvändsgränd, och den sviker där man säkert räknade med den. Stundtals väller den fram som en bred havsvåg över hela riket, stundtals delar den sig i ett väldigt nät av mindre strömmar; i ena ögonblicket porlar den fram ur underjorden som en frisk källa, i nästa ögonblick sipprar den ut i jorden och försvinner helt. Politiska och ekonomiska strejker, masstrejker och partiella strejker, demonstrationsstrejker och kampstrejker, generalstrejker i enskilda branscher eller städer, lugna lönestrider och gatustrider, barrikadstrider – allt går i vartannat eller löper parallellt, korsar varandra, flyter samman; det är ett hav av föränderliga fenomen, i evig rörelse” (Rosa Luxemburg, 1906)

Framåt kamrater

24/6 2019

Framåt Kamrater

Länk: https://framåtkamrater.se/?p=353