”Aldrig har något liknande uppnåtts i de civiliserade samhällenas historia”. — Gaston Leval
Spanien fick tidigt band till bakunisterna[1] och till den franska anarkosyndikalismen. Anarkismens idéer spreds genom italienaren Giuseppe Fanelli, som på Bakunins initiativ åker till Madrid i november 1868 för att bilda sektion för Internationalens bakunister. I de lantliga spanska bergsbyarna spreds idéerna genom kringvandrande, idealistiska agitatorer som fick ett entusiastiskt mottagande[2]. 1931 föll monarkin i Spanien. Andra Republiken utropades av en socialliberal vänsterkoalition, som påbörjade reformer. Men det fanns en orm i lustgården. Ett avgörande misstag hos republiken var att man inte gjorde sig av med Francisco Franco på ett tidigt stadium, trots att man länge anat oråd och därför placerat honom på Kanarieöarna där man menade att han kunde göra minst skada. I stället tog han sig till Marocko, fick kommando över trupperna där 18 juli 1936 och förklarade fascismens krig mot den folkvalda regeringen i en attack genom västra och norra delen av Spanien. Av helt avgörande betydelse för Francos militära framgångar var redan från början det massiva stöd med vapen, materiel, tungt bombflyg och soldater han fick från Salazar, Hitler och Mussolini. Bakom sig hade han skamligt nog också borgarklassen och prästerskapet. Antiklerikalismen i Spanien berodde på att prästerna allt för ofta aktivt stödde fascismen[3]. Katolska kyrkan och påven i Rom[4] har än i dag inte tagit avstånd från detta.
De som omedelbart och utan att tveka bjöd fascisterna motstånd var anarkisterna. CNT hade bildats redan 1910, FAI 1927. CNT och FAI hade nu 2.178 000 arbetare organiserade[5], och man satte snabbt ihop en arbetarmilis. Till skillnad från fienden hade man i stort sett inga vapen; det berättas till och med hur dödsföraktande anarkister angrep tungt beväpnade fascister med sina bara knytnävar. När fascisterna trots detta slagits tillbaka av den framstormande Durruti-kolonnen, gick anarkisterna omedelbart vidare med den totala sociala revolutionen[6]. 19/7 1936 befann sig Arbetaren-journalisten Axel Österberg i Barcelona, och han ger oss en intensiv ögonvittnesskildring av fascistkuppens krossande och revolutionens första dagar[7].
” Klockan fem på söndagsmorgonen bultade vår värdinna på dörren. Hon var i största upphetsning. –Det har börjat, det har börjat! /…/ De fascistiska kanonerna spelade redan inne i stadens centrum. /…/Kvickt hoppar vi i kläderna och skyndar in mot staden. /../ Våra kamrater har redan börjat kasta upp barrikader i förstäderna./../ Man måste gå försiktigt och välja gatorna med urskiljning, ty rätt vad det är visslar en förlupen kula förbi öronen, och rätt vad det är kan det komma en bredsalva från något näste där fascisterna ligger i bakhåll och skjuter på allt de kan se på gatorna. Då gäller det att tränga sig upp mot en vägg och vänta tills det värsta är över. Sedan kan man avancera ett kvarter igen. /…/ Kampen fortsätter hela dagen utan avbrott. Fascisterna hart vapen, men arbetarna har entusiasm och dödsförakt. Vid halvfyratiden på eftermiddagen nås kulmen. Nu har arbetarna fått vapen av fascisterna som trängts tillbaka, lämnande maskingevär och ammunition i sticket. Några FAI-medlemmar kommer dragande med den första erövrade kanonen. Kring mynningen hänger svarta och röda band, och dånande viva-rop för FAI höjs när kanonen släpas fram och riktas in mot fascisterna.
/…/ Arbetarna har fått övertaget, och med övertaget får de också vapen. Varje man är beväpnad, och nu börjar det sista hårda anloppet. Nu stormas kasernerna, nu vänder fascisternas soldater vapnen mot sina officerare. De svartröda fanorna börjar vaja över de offentliga byggnaderna. /…/ Hela natten rasar gerillakriget. När måndagsmorgonen bryter in har de flesta fascistiska maskingevär tystnat, men än dånar enstaka salvor från kyrkor och kloster./…/Den blodiga söndagens strider krävde ungefär femhundra människoliv, varav tvåhundra arbetare. Under måndagens gerillakrig dödades ytterligare något över hundra./…/ Barcelonas arbetare hade försvarat sig hjältemodigt och lämnat sitt offer till friheten.”
Axel Österberg skildrar Barcelona efter segern som ”en stad i rött och svart”. Till gatubilden på huvudstråket Ramblas hör alla barn som leker arbetare och fascister vid sina egna små barrikader och skanderar FAI FAI CNT, FAI FAI CNT, UGT POUM! –”utan tvivel världens mest ouppfostrade – men så blir det också något av dem när de blir stora”. Och han summerar slutligen: ” A las barricadas… På barrikaderna möter det kapitalistiska samhället sitt öde, på barrikaderna föds friheten, framtiden. Folket går vidare, och fronterna svetsas hårdare samman. Viva la FAI!”
Buenaventura Durruti [8]föddes i Leon i nordvästra Spanien 1896 och som ung järnvägsarbetare deltog han i den stora tågstrejken 1917. Med direkta aktioner och sabotage fick han arbetsgivarna på knä[9]. Hans liv var ett ständigt uppror mot överheten och en ständig flykt från fängelser till friheten, dömd till döden av fyra nationer.[10] Efter en tid i Paris – där han blev mycket god vän med den landsflyktige Nestor Makhno – startade han den berömda själförsvarsgruppen ”Los Solidarios”, som bekämpade den spanska monarkins pistoleros genom gerillakrig, attentat och bankexpropriationer[11]. Man hade till och med en egen vapenfabrik. En sådan Robin Hood-aktion finansierade en skola, en annan en anarkistisk bokhandel[12], och Durruti själv behöll aldrig så mycket som en peso; han försörjde sig livet igenom som mekaniker. Han uppträdde enkelt och med lugn beslutsamhet, alltid snar till ett vargleende.
Det måste vara riktigt att kalla Durruti för praktiserande feminist; han läxade upp de kamrater som talade om ”kvinnosysslor” och visade med sitt exempel att för en anarkist är jämställdheten självklar. När hustrun Emilienne arbetade bytte han blöjor på den lilla dottern Colette, lagade maten och diskade; sen tog han sin pistol och gick ut på gatan för att jaga fascister[13]. Efter en äventyrlig exil i Latinamerika – där han bland annat var folktalare på Cuba – återvände Durruti till Spanien och anslöt sig till CNT och FAI med ansvar för det beväpnade antifascistiska motståndet. Den 19 juli 1936 kom militärkuppen till Barcelona och den 20 hade han slagit ner den. Han försvarade framgångsrikt Barcelona och Madrid och ryckte fram mot Saragossa med sin berömda Columna Durruti. Denna 10.000 man starka arbetarmilis var varken byråkratiskt eller militärt organiserad utan byggde helt på vad han kallade ”frivillig självdisciplin” efter Makhnos effektiva mönster. Till Emma Goldman sa han om detta: ”Jag har varit anarkist i hela mitt liv och det hoppas jag förbli. Jag tror och har alltid trott på frihet, frihet som vilar på ansvar. Disciplin betraktar jag som ofrånkomligt, men det måste vara en inre disciplin som motiveras av ett gemensamt syfte och en stark känsla av kamratskap”. Durruti accepterade ingen särställning åt sig själv utan åt, sov och levde med soldaterna på fullständigt lika villkor. Inga generaler eller officerare förekom, endast delegater valda av soldatrådet, och detta fungerade fullt ändamålsenligt. När han befriat Aragon från Francos trupper i september, förklarade han i en berömd intervju sina avsikter på följande sätt.
Intervju med Durruti.
”För oss handlar det om att stoppa fascismen en gång för alla. Ja, och det även utan regeringens medverkan. Ingen regering i världen just nu vill bekämpa fascismen till slutet. När borgarna ser makten slinka dem ur händerna förlitar dom sig i sista hand på fascismen. Spaniens liberala regering kunde ha gjort de fascistiska elementen maktlösa för länge sedan. Istället tvekade och kompromissade man fram och tillbaka. Till och med i detta nu finns det vissa i regeringen som vill använda silkeshandskarna mot fascisterna. Vem vet, kanske man fortfarande kommer att behöva de här rebellstyrkorna för att krossa arbetarrörelsen…
Vi vet vad vi vill. För oss har det ingen betydelse att det finns ett Sovjet någonstans i världen, som för sin egen sinnesfrids skull låtit Tysklands och Kinas arbetare offras av Stalin åt de fascistiska barbarerna. Vi vill ha revolution här i Spanien, nu med detsamma, inte kanske sen någon gång efter nästa europeiska krig. Vi ger Hitler och Mussolini betydligt mer bekymmer med vår revolution än vad hela den ryska Röda Armén gör. Vi vill ge den tyska och italienska arbetarklassen ett exempel på hur man taritu med fascisterna. Jag förväntar mig inget bistånd åt den frihetliga revolutionen från någon regering i världen. Vi väntar oss ingen hjälp, inte ens från vår egen regering när det kommer till kritan.
Om vi kommer att få leva i ruiner? Vi har alltid lyckats överleva under omöjliga omständigheter. Vi kommer att klara oss ett bra tag. Glöm inte att vi är bra på att bygga upp också. Det är arbetarna som har byggt alla dessa städer och palats i Spanien och i Amerika och överallt. Vi, arbetarklassen, kan bygga nya hus att ersätta de gamla. Och bättre dessutom!
Vi är inte det minsta rädda för ruiner. Vi kommer att besitta jorden, det råder det inte den ringaste tvekan om. Borgarklassen må ruinera och förstöra sin värld innan den lämnar historiens arena. Vi bär en ny värld här i våra hjärtan, och den världen växer i varje minut.”[14]
Durruti dog i strid 20/11 1936[15], och en halv miljon människor följde honom till graven. Han var sinnebilden av den anarkistiske arbetarhjälten, osjälvisk, stark, modig, pålitlig och godhjärtad, och inte ens hans fiender har kunnat hitta något negativt att säga om honom. Han hade många vänner och han är fortfarande älskad. Över 500 svenskar kämpade som frivilliga för demokratin i Spanien. Var tredje stupade och de har fått sitt minnesmonument ”La Mano”[16] på Katarinavägen i Stockholm, där Spanienveteranerna hyllas varje 1:a Maj.
Som bröder och systrar.
Mitt under brinnande krig lyckades CNT och FAI kollektivisera hela jordbruket och hela industrin i sitt område, upprätta allmänna förråd och avskaffa penningsystemet, tillhandahålla skolundervisning, sjukvård, livsmedel och kommunikationer till alla – och allt detta under direktdemokratiska former. Arbetstidsförkortning och 15% allmän löneförhöjning, 100% sjukersättning, 8 veckors semester, 50% allmän hyressänkning infördes; kollektiven bytte varor med varandra, alla jordägandedokument förstördes, i kollektiviserade områden ökade jordbruksavkastningen med 30-50%[17], butiker blev till distributionscentra, kyrkorna brändes eller användes som spannmålsmagasin, 3-6 liter vin i veckan var gratis för alla.[18] Till och med skoputsarna var kollektiviserade och som George Orwell berättar hade de målat sina små lådor i rött och svart. Ingen tvingades in i kollektiven men den överväldigande majoriteten insåg fördelarna och anslöt sig. Tågen och spårvagnarna gick enligt tidtabellen i Barcelona under hela revolutionen – så mycket för anarkismens påstådda oordning, alltså. Ordningen var god; i ty det var en högre ordning! Kvinnornas ställning förändrades radikalt under revolutionen. Så här säger till exempel Margorita Balogar:
”Det var som att vara bröder och systrar. Det hade alltid stört mig tidigare att männen i det här landet inte betraktat kvinnor som varelser med fullständiga mänskliga rättigheter. Men nu var det en stor förändring. Jag tror att den uppstod spontant ur den revolutionära rörelsen.”[19]
Francos trupper avancerade med Hitlers, Mussolinis och Salazars understöd från nordväst och ner mot Katalonien, Barcelona och anarkisternas basområde vid Medelhavskusten. Nu hade fienden också hjälp av Stalins politik, som till varje pris vill undvika revolution för att inte stöta sig med sina mäktiga västallierade. Stalins manipulativa utrikespolitiska allianser var alltså det som motiverade Sovjetunionens engagemang, inte omtanke om Spaniens folk, och detta fick fruktansvärda konsekvenser[20]. Det obetydliga spanska kommunistpartiet fick plötsligt ett avgörande inflytande tack vare Kominterns vapenhjälp, och satte nu igång med att på känt manér utrota konkurrerande vänstergrupper, i synnerhet revolutionärer. I Pravda 17/12 1936 skryter Stalin med att ”i Katalonien har utrensningen av trotskister och anarkister redan inletts, och den kommer att genomföras lika energiskt som i Sovjetunionen”.[21] Kollektiven tvångsupplöstes med våld och varje tecken på revolution bekämpades. Detta underminerade den politiska motivationen i kampen vilket i sin tur ledde till militärt nederlag.
Det som slutligen satte stopp för den spanska revolutionen var alltså inte fascismen i sig, det var stalinisternas förräderi som krossade de revolutionära arbetarna, bönderna och milisen, och därmed gjorde Francos militära seger möjlig.[22] Den liberala republikens vacklande och tvehågsna hållning bidrog också till att kriget förlorades[23]; de enda som gick att lita på i kampen mot Franco – och därmed de enda som inte hade egen skuld i nederlaget – var anarkisterna[24]. Det finns revolutioner i andra länder och tider som har varit mer långvariga och haft en annan inriktning men ingen som ens tillnärmelsevis nått upp till Spanska revolutionens direkta resultat: ett ultrademokratiskt arbetarstyrt anarkistiskt samhälle utan stat och kapitalism. Här var det kvalitet och inte kvantitet som gällde.
26 april 1937 utplånades den lilla staden Guernica vid franska gränsen av tyskt bombflyg och Pablo Picasso förevigade detta bevis på fascismens barbari i sin berömda jättelika målning för att protestera och varna eftervärlden. En tysk officer som besökte Picassos ateljé i Paris frågade om det var han som hade gjort ”Guernica” och fick det korthuggna svaret: ”Nej, det är du”.
Efter 1939 slutförde Franco med garrottering den utrotning stalinisterna påbörjat, trots att enorma flyktingmassor lyckades ta sig över till Frankrike. De europeiska ”demokratierna” offrade Spaniens folk på det fegaste sätt för att slippa ta kampen mot fascismen; där var Durruti mycket klarsynt. Hade man ingripit på ett tidigt stadium till republikens hjälp hade fascismen kunnat krossas i sin linda och Andra Världskriget förhindrats. George Orwell säger att
”1936 stod det klart för var och en att om England ville hjälpa den spanska regeringen, om så bara med vapen för några miljoner pund, skulle Franco-sidan kollapsa och den tyska strategin få ett allvarligt bakslag”.[25]
Nu fick de europeiska grannländer som inte ställt upp när det gällde själva plågas av naziockupation i flera år. Efter 1945 (då de allierade missade ännu en chans att störta Franco) inleddes en bojkott mot Franco-Spanien, som tillfälligt saboterades 1955 av ett handelsfördrag med USA (som alltid reflexmässigt på fel sida) men som ändå pågick fram till Francos död 1975, ett frånfälle som hela världen jublade åt. Flera Spanienveteraner återfinns i revolutionen på Cuba 1959 som instruktörer i guerillakrigföring.
1977 firade exilspanjorerna en återförening i sitt hemland, och CNT/CGT finns i dag, trots diverse splittringar, fortfarande kvar som organisation med över 60 000 medlemmar. Något som med tanke på Francos mångåriga mördande terror är anmärkningsvärt i sig och trots allt hoppfullt. En rent anarkistisk frizon i form av ett antal landsbygdskollektiv finns också i denna dag.[26] Barcelona är fortfarande anarkismens huvudstad. Vad revolutionen i Spanien visade var trots omständigheterna att anarkismens samhällssystem fungerar, och fungerar bättre än något annat, även i ett större område och under en längre tid. Emma Goldman konstaterade 1938 att ”kollektiviseringen av industrierna och jorden uppvisar det största resultat någon revolutionär period lyckats uppnå”.[27] Det finns många lärdomar att dra av det spanska exemplet, både positiva och negativa, tills nästa gång[28].
För som Durruti så riktigt påpekade kommer vi förr eller senare att besitta jorden. Det råder det ingen som helst tvekan om.
Zapatisterna och Subcommandante Marcos.
De fattiga och jordlösa mexikanska indianerna fick tack vare sin och Zapatas kamp sin jordreform 1917. Men förtrycket och orättvisorna fortsatte, liksom kampen för Jord och Frihet. Subcommandante Marcos är zapatisternas talesman, men han tar order från och är underställd ”Indianrådet”. Motståndskampen är frihetligt socialistiskt organiserad, liksom jordbrukskollektiven i Chiapas indianbyar. Efter en mycket snabb och oblodig väpnad kamp 1994 inleddes förhandlingar med president Salinas i Mexico City. När dessa förhandlingar hotade att dra ut på tiden, marscherade Marcos indiangerilla ner från bergen och djungeln och in i huvudstaden med avsikten att stanna tills kraven var tillgodosedda. Dom kommer aldrig att ge sig. Chiapas har fått världsomfattande stöd och sympatier från alla håll i Sydamerika, och Marcos utnyttjar skickligt den uppmärksamheten. Huvudmotståndaren och måltavlan är nyliberalismen. Dessutom är han en mycket beläst författare som ledigt rör sig från Shakespeare till Umberto Eco via den latinamerikanska magiska realismen. Hans filosofiska berättelser från gerillalivet i djungeln ”Från sydöstra Mexicos underjordiska berg” har på kort tid blivit en revolutionär klassiker, och ur den citerar vi ”De sju budorden” från ett tal på EZLN:s födelsedag 17/11 1994.
”Något som gör zapatiströrelsen intressant är dess uppbyggnad. Till skillnad från vårt system med några valda yrkespolitiker och en passiv befolkning så använder de sig av direkt demokrati. Ute i byarna bestämmer man saker som rör byn genom regelbundna stormöten. Dessa stormöten är också grunden i zapatiströrelsens uppbyggnad. När zapatisterna ska ta ett beslut så diskuteras det på stormötena ute i byarna. En representant väljs på mötena som ska föra byns talan i olika lokala möten, där representanter från omkring fem närliggande byar möts. Därifrån väljs representanter som ska mötas i distriktet, där representanter från de olika lokala mötena samlas. Från distrikten väljs representanter till zonerna
Representanterna från alla nivåer måste ”styra lydandes”, som Zapatisterna kallar det. Det betyder att de hela tiden är ansvariga inför sin by, eller den nivå de nu är representanter för. Byn kan när som helst avsätta sina representanter. För att göra det ännu mer demokratiskt får även representanterna bara vara representanter en viss tid (t.ex. två år), innan någon annan får ta över ansvaret. Detta system av direkt demokrati är det ursprungsfolkens traditionella styrelseskick, som de använt sig av i flera hundra år.”[30]
Anarkismen lever: Rojava. [31]
Det finns en plats där kön, religion och etnicitet inte splittrar. En plats där alla har militärutbildning så att polismakten kommit att bli överflödig. En plats där civila kvinnor, i stället för att be om tillåtelse, i stället för att vänta på hjälp utifrån, har gripit till vapen mot sina angripare, mot dem som har för avsikt att våldta, förslava och mörda dem. Detta är en plats som erövrat och skapat sin egen frihet trots de förtryckande krafter som omger den. Det är en plats för en frimodig revolution, och så har det varit i flera år. Och det händer nu. Detta är Rojava.
Rojava består av tre autonoma regioner (Afrin, Jazira och Kobanî), på gränsen mellan Turkiet och Syrien. Rojava är ett aktivt, historiskt unikt sociopolitiskt experiment. Det är en statslös direktdemokrati som består av bottom-up självstyrande strukturer. Detta är en bedrift av den kooperativa anarkismen. Det är ett verkligt alternativ till de omgivande nationalstatssystemen som inte gör annat än dominerar och misslyckas som en tanklös loop genom historien. Rojava befolkas av cirka 2 miljoner människor. Det har 22 departement, var och en har en minister och 2 ersättare, alla tre från en annan etnisk bakgrund, (arabiska, kurdiska & syriska) och åtminstone en av 3 måste vara en kvinna. Varje gata har sitt eget demokratiska råd. De försöker lösa problem lokalt, och om ingen lösning hittas blir problemen delegerade uppåt. Kommunerna är självständiga och fattar egna beslut och kontrollerar sina egna resurser. Det är kommunerna som ställer krav på förvaltningen. Milisen och militären ansvarar för kommunerna. Du kan inneha någon form av vapen (pistoler, gevär, raketgevär, tankar). De har en milisstyrka (Asayaş) som vem som helst kan ansluta sig till efter 6 veckors utbildning. Deras mål är att ge alla medborgare utbildning så att de i slutändan kan eliminera polisen. Det finns också en HPC (Hezên Parastina Cewherî / Individuell skyddsstyrka), ett nätverk som vem som helst kan göra anspråk på att vara en medlem av (som Anonymous har gjort). De utgör motkraften mot säkerhetsapparaten.
Det finns en enorm betoning på utbildning: hållbar odling, historia, språk (kurdiska, arabiska, franska, engelska, assyriska, tjetjenska) och på filosofi läggs en hel del vikt. Rojava har hundratals kooperativ (500 enbart i Jazira Kanton) vardera bestående av 50-100 personer. De flesta är kooperativa lantbruk (mestadels vete). Dessa kooperativ bildar ett nätverk som hjälper till att svara upp mot efterfrågan. Deras mål är att eliminera behovet av pengar genom att tillhandahålla kooperativa handelsvaror efter behov, men de är inte anti-pengar (jag skulle gärna vilja se dem använda Bitcoin eftersom det passar deras decentraliserade modell). Tyngdpunkten ligger på självförsörjning och på att kunna tillfredsställa hela befolkningen. Ingen tvingas att vara en del av ett kooperativ, och några av dem konkurrerar med varandra. Du kan vara en oberoende bonde och sälja dina varor som du vill. Människor har personliga tillhörigheter och egna företag. Du kan köpa och sälja hus, men du måste gå till de lokala domstolarna och registrera dina handlingar. Du kan inneha mark men innan du bygger något måste du gå till enheten för den gatan och se till att det är ok med människorna där och att du förklarar ditt projekt för dina grannar först. Det handlar om ömsesidig respekt. Och ja, det finns absolut ingen skatt.
Rojava försvarar sig med DIY vapen och allt de kan få på den svarta marknaden eller erövra från Daesh. Försvaret har olika frivilliga krafter som består av grupper som YPG, YPJ & PKK.
YPG- Folkets Skyddsenheter
YPJ – Kvinnornas Skyddsenheter
PKK- Folkets Försvarstyrkor
Andra stödjande krafter inkluderar ”Lions of Rojava” som består av västra områdets volontärer. Rojavas styrkor är för närvarande de enda stövlarna på marken som kämpar mot Daesh. De är otroligt heroiska. De har nyligen genomfört en framgångsrik räddningsaktion för över 20.000 av yazidierna som var instängda och försvarslösa mot Daesh i Sinjarbergen .
Allt detta låter fantastiskt, och det är det också, men läget för Rojava är ändå djupt problematiskt. Det får noll direkt hjälp från väst, från Nato, eller från de grannländer som borde samlas i kampen mot Daesh. Värst av allt är att Natomedlemmen Turkiet bidragit till att hindra Rojava genom att förneka dem stöd och upprätthålla handelsembargon. Turkiet och andra politiska aktörer har förtryckt det kurdiska folket och deras kultur så långt tillbaka som sedan första världskriget. Kurderna är en stor minoritet i Turkiet och utlovades självständighet, ett löfte som bröts. Sedan dess har det varit många strider för att återfå den kulturella självständigheten. Turkiet erkänner inte kurderna som ett folk, förnekar dem möjlighet att utbilda sig på sitt eget språk eller ge sina barn kurdiska namn. Kort sagt har det varit en pågående etnisk eliminering av kurder som fortsätter än i dag. Turkiets agerande under den nuvarande konflikten har i bästa fall varit inkompetent. Turkiet undviker kanske att stödja Daesh direkt, men de starkaste Daesh-baserna ligger vid gränsen till Turkiet och Daesh har haft det misstänkt lätt att passera den turkisk-syriska gränsen för att invadera Rojavas kantoner. Turkiet har gjort offentliga uttalanden som ”Kobanî kommer inte att falla” men samtidigt vägrat att ge stöd till Kobanî, att ta emot flyktingar eller tillåta handelskanaler genom vilka Rojava kunde skaffa leveranser. Turkiet har gått så långt som att släppa loss hårda polisiära ingripanden under fredliga protester till stöd för Rojava och utropa utegångsförbud för demonstranterna. Vissa källor säger att så många som 30 demonstranter har dödats.
Ett sätt Turkiet och Nato har för att avfärda Rojava är genom att klassificera PKK som en terroristgrupp. PKK bildades som en reaktion mot förtryckande åtgärder i Turkiet i början av åttiotalet. Den turkiska armén spred förödelse i regionen och dödade 35.000 människor, varav många var kurdiska bybor som anklagades för att alliera sig med PKK. PKK: s ledare Abdullah Öcalan sitter för närvarande i fängelse. Han har övergett sina tidigare dogmer, förespråkar fredliga lösningar och uppmuntrar en utredning om krigsförbrytelser som begåtts av båda sidor. Han undervisar för närvarande i ”Demokratisk Konfederalism”, en variant på Murray Bookchins kommunalism, och är fortfarande en intellektuell ledare för många i PKK (PKK studerar också Foucalt, Proudhon, Nietszche). Öcalan representerar inte Rojava, och vi kan inte se till det förflutna och hypoteser för framtiden; vi måste titta på nuläget.
Rojava är under ett extremt hot. Kobanî har rivits av Daesh. Natomedlemmen Turkiet ser ett autonomt Kurdistan som ett hot. Fredskonferensen Genève 2 var tänkt att få till en resolution om den syriska konflikten, men den utelämnade kurderna helt. Rojava är den enda regionen med stövlar på marken men ingen har visat något stöd för dessa modiga individer som de bara nonchalant bombar då och då. Men vad förväntar vi oss från västerländska krafter som har lamslagit hela regionen genom sina illegala krig och ekonomiska mord? Västmakterna har skapat ideala förhållanden för uppkomsten av förtryckande krafter, så nu har vi de värsta av dem alla; den decentraliserade fasa som är Daesh. Lägg märke till att Rojava ligger i en region av världen där om du har fel kön eller fel religion så blir du allvarligt förtryckt. Och ändå har de lyckats upprätthålla sitt folk på grund av självorganisering, religiös tolerans och ömsesidig respekt mellan könen.
Jag tycker det är mindre viktigt om Rojava passar en viss idé om anarkism, kommunalism eller direktdemokrati, det viktiga här är att det är en unikt frimodig sociopolitisk revolution, det viktiga är att Rojava är en idealisk representation av den mänskliga anden. Detta enade folk överskrider djupt rotade kulturella skillnader och står starkt mot alla odds mitt i kriget. Det handlar inte om självständighet för en viss etnicitet; det handlar om människornas självständighet från alla maktstrukturer. Detta är sällsynt.
Sammanfattning.
Dessa tre revolutioner, utspridda i tid och rum, har ett uppenbart samband: den frihetliga socialismen i praktiken. De har varit regionalt begränsade och omgivna av starka fiender. Inget av dessa exempel är perfekta och många enskildheter går att kritisera, men de har ändå uppnått anmärkningsvärda, för att inte säga häpnadsväckande sociala resultat. Och de visar på en kontinuitet i den antiauktoritära socialismen som är mycket hoppingivande. Längtan efter en bättre värld går inte att utplåna. Vi bär en ny värld här i våra hjärtan. En dag uppnår vi det över hela jorden.
<hr>Fotnoter.
[1] Responsen var överväldigande; redan 1873 fanns det i Spanien 300 000 Bakuninanhängare, varav 60 000 var fasta medlemmar i Internationalen. Jmf: Lorenzo, César: Syndikalismen vid makten, Federativs 1972, s. 51; Thomas,Hugh: The Spanish Civil War. Penguin 1961, 4:th ed, s. 58 samt Centralism eller självförvaltning aa, s. 108.
[2] Jmf G.Brenan: The Spanish Labyrinth, s. 157.
[3] Det finns alltför många skildringar av hur prästerna besköt arbetarna med kulspruta från kyrktornet.
[4] Pius XII exploderade i lovsånger över Francos seger: ”Gud har givit Spanien fred och seger! Över allt står religionens eviga värden!” Chomsky aa, s. 146.
[5] CNT-cirkulär nr. 12, april 1937. The Spanish Civil War aa, s. 632.
[6] Det unika med spanska inbördeskriget var inte de blodiga överdrifterna i uppgörelsen mellan fascister och antifascister som Francos militärkupp utlöste och som borgerliga kommentatorer uppehåller sig så utförligt vid (Jmf: Hugh Thomas: The Spanish Civil War, 1961, Ernest Hemingway: For Whom the Bell Tolls, 1940). Inbördeskrig är alltid blodiga men revolutioner behöver inte vara det. Det unika med Spanien 1936-39 var det frihetliga samhällsbygge i full skala som anarkisternas helt fredliga kollektiviseringar kunde påbörja och som ännu saknar motsvarighet i historien.
[7] Utdrag ur Österberg, Axel: Bakom Barcelonas Barrikader. Federativs 1936. Tack till Ingemar Johansson!
[8] Hans Magnus Enzenbergers väldokumenterade Durruti-biografi (1972) som också blev film har den helt missvisande titeln ”Anarkins korta sommar”(Norstedts 1973). ”Anarkismens långa vår” hade varit riktigare, och anarkismen som politisk filosofi står och faller varken med Durruti eller Spanska inbördeskriget.
[9] Enzenberger aa, s. 21.
[10] The Spanish Civil War aa, s. 66.
[11] Durruti, Ascaso och Jover kallades i den borgerliga pressen för ”De tre musketörerna”.
[12] Enzenberger aa, s. 40. ”Internationella Bokhandeln” på Rue Petit 14 fick 300.000 pesos.
[13] Enzenberger aa, s. 84-85.
[14] Förf:s övers. från Durruti i intervju med Pierre van Paasen i tidningen Toronto Star, Canada, 28 oktober 1936.
[15] Det finns flera motstridiga versioner av denna händelse, redovisade i Enzenberger aa, 223 ff. En guardia civil-fascist sköt honom i ryggen från en balkong menar de flesta; ett vådaskott menar några men den versionen är inte tillförlitlig; det kan emellertid inte helt uteslutas att han, liksom POUM-ledaren Andrés Nin året därpå – skulle ha mördats av Stalins hemliga polis.
[16] Den mäktiga handen har skulpterats av konstnären Liss Eriksson (1919-2000) år 1974. Jmf: ”Vad är det för en staty som står på Katarinavägen?” DN 24/4 2005.
[17] http://arno.daastol.com/artprof/76spain.html
[18] Thomas,Hugh :The Spanish Civil War aa, s.282-292.
[19] Frazer, Ronald : ‘The Blood of Spain’ , s. 287. De anarkistiska kvinnornas organisation hette Mujeres Libres, Fria Kvinnor. Detta är alltså vad som krävs för att jämställdhet mellan könen skall uppnås. Alexandra Kollontaj har sagt att ”kvinnans ställning i samhället beror på hennes ställning i produktionen”. Det ligger en djup sanning i detta som feministerna i vår egen tid inte alltid uppmärksammat; det är lättare att införa feministiska småreformer inom det borgerliga samhällets ram än att ändra produktionsförhållandena och därmed maktförhållandet mellan olika grupper.
[20] Jmf Chomsky, Noam: Makt och Motstånd, Norstedts 1969, s. 68-147.
[21] Enzenberger aa, s, 202.
[22] Detta förlopp åskådliggörs med plågsam tydlighet i Ken Loachs dramadokumentär Land and Freedom, 1995.
[23] Churchill, Roosevelt och Texas Oil Company var negativt inställda till Republiken men hoppades mycket på Franco och Frankrike vågade inte heller intervenera eller ens ge sitt stöd. Man påstod sig vilja undvika världskrig men världskriget hade redan börjat och det var Franco som satte igång det.
[24] Noam Chomsky gör en lysande kritisk utvärdering av anarkisternas roll under Spanska revolutionen i essän ”Objektivitet och liberal vetenskap”, Makt och Motstånd, Norstedts 1969, s. 68-147.
[25] Orwell, George: Essäer. Cavefors 1963, s. 195.
[26] Den medeltida staden Ruesta vid foten av Pyrenéerna förvaltas av syndikalistiska CGT och dit ordnar svenska SAC gruppresor.
[27] Guerin aa, s. 136.
[28] Anarkisterna G. Oliver och F.Montseny blev tillfälligt invalda i den republikanska regeringen – visserligen med motivet att människoliv stod att rädda, men detta betraktas ändå av de flesta historiker som ett politiskt snedsteg. Man borde ha upplöst regeringen i Madrid och skickat alla Spaniens vapen till fronten men den möjligheten fanns tydligen inte. En historiker som verkligen undersökt den spanska revolutionen i detalj är César M. Lorenzo i boken Syndikalismen vid makten. Spansk anarkosyndikalism före, under och efter inbördeskriget 1936-39. Federativs 1972. En lika massiv studie är Hugh Thomas 1096-sidiga klassiker ”The Spanish Civil War”, (1961) ännu inte översatt från engelskan. En utmärkt websida: http://struggle.ws/spaindx.html För den som är intresserad av den spanska revolutionens sånger finns underbara mp3-filer på http://lacucaracha.info/scw/index.htm
[29] Subcommandante Marcos: ”Från sydöstra Mexicos underjordiska berg” Sv. Övers. Erik Gustafsson. Manifest förlag 2002, s.97-98.
[30] http://www.mutvitzkaffe.org/zapatisterna/skriv_inledning.html
[31] Courtesy http://www.bravetheworld.com/2015/06/02/anarchy-li...Översättning S. Jacobson 2015. För kontakt med de svenska Rojava-kommittéerna: http://www.rojavakommitteerna.com/
Staffan Jacobson
Feed