​Transkription av ett röstmeddelande från en internationalistisk kämpe från Rojava

Transkription av ett röstmeddelande från en internationalistisk kämpe från Rojava, skickat den 19-01-2026.

Hej kamrater, vi skickar hälsningar från Rojava och vi vill tala om stämningen i samhället, bland människorna här, eftersom ni förmodligen alla följer nyheterna. Ni är informerade om situationen och ja, det är sant att läget är spänt och att revolutionen är hotad. Men det som inte syns i nyheterna, och som är minst lika viktigt som att läsa dem, är människornas mentalitet och vad de känner och gör just nu här.

Det vi kan säga efter att ha deltagit i demonstrationer och besökt familjer är att stämningen är den motsatta jämfört med nyhetsrapporteringen. Det är galet för en socialist som inte kommer från Kurdistan, som jag själv, att bevittna den kollektiva andan här. Till exempel unga kvinnor på 13 eller 14 år som går i demonstrationstågen, stolta med sina kurdiska böcker i händerna. De vill försvara rätten till utbildning på sitt modersmål, vilket är direkt kopplat till deras existens. De säger till oss: man existerar bara om man organiserar sig, man måste göra motstånd för att existera. Detta ger oss mycket moral i vårt arbete som internationalister för att försvara denna revolution.

Häromdagen besökte vi en familj och de bad oss sjunga en sång för dem. Den enda sången som vi alla kunde utantill var Bella Ciao, så vi sjöng Bella Ciao och de svarade med sången Vårt hjärtan vill fortsätta kampen. Den sjöngs av en 60-årig mor. Medan hon sjöng kom hennes son och barnbarn tillbaka från Aleppo efter att ha flytt därifrån. De hälsade på varandra efter att ha överlevt massakern, med sorg såklart men också med mycket glädje. Man kunde känna kampens band mellan dem. Det sexåriga barnbarnet sa till oss ”Berxwedan Jiyanê”, vilket betyder ”Motstånd är liv”. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi inte glömmer detta och att vi inte faller in i den nederlagsmentalitet som vi så ofta gör, särskilt i Europa. Varje gång vi får känslan av att vi redan har förlorat, att det inte finns mycket kvar att vinna, måste vi påminna oss om att detta är precis den mentalitet som människorna inom de strukturer vi kämpar emot vill att vi ska ha.

Hopp är motstånd, och att bygga upp detta hopp inom sig själv och bland kamraterna runt omkring sig är avgörande. Det är också något vi är skyldiga människorna här; de har gjort detta i årtionden nu – byggt upp hoppet för oss, för sig själva och för alla. Det är nu vår uppgift att inte bara utföra praktiskt arbete utan också att bygga upp detta ideologiska självförsvar, att bygga upp hopp runt omkring oss. Det är detta som är synligt här. Låt oss betrakta det som en revolutionär uppgift: att förkroppsliga revolutionens anda, som är en anda av motstånd ända till segerns slut. Detta har visats historiskt inom rörelsen, till exempel genom fängelsemotståndet på 1980-talet, då 80 procent av rörelsens ledande gestalter satt fängslade och det såg ut som om det inte fanns någon framtid för rörelsen. Men 40 år senare finns det ett helt territorium som har befriats av samma rörelse. Detta bör vi förstå som en avgörande punkt i den demokratiska flod som vi alla är en del av, och det är nu vår uppgift att hälla vatten i denna flod, både praktiskt och ideologiskt.

Misslyckande är inget alternativ. Vår revolution fortsätter eftersom vi alla tror på den. Den är beroende av denna tro. Det är inte bara en tro, det är också en sanning. Det är sanningen vi söker och det är sanningen vi bygger. Denna anda som vi kan se här vill vi skicka till er genom detta röstmeddelande. Vi tror på er och vi hoppas att ni fortsätter att tro på oss, på denna revolution här. Vi skickar många hälsningar och önskar er stor framgång.

(Orginaltext översatt från engelska)

Kamrat