Jag såg filmen. Jag blev väldigt besviken. Vad är det politiska budskapet egentligen? Att vi måste jobba antifascistiskt? Är detta nyheter? Vem är denna dokumentär gjort för? Är antifascism en kampform eller ett politiskt identitet? Man får känslan att regissören menar det senare. Att vi som politiska subjekt ska definieras utifrån en metod. Antifascismen i Spanien under revolutionen t.ex. gjordes av anarkister, trotskister, stalinister osv. Antifascism är ingen ideologi. Jag är rädd att den borgerliga journalisten har rätt. Rörelsen i Sverige definieras till en stor del av en motaktion och inte av politisk kreativitet som bygger på konkreta ideologiska grunder såsom platformism, federalism, nihilism, marxism, bakunism you name it. Det är så märkligt att det finns flera antifa grupper i landet än politiska organisationer egentligen.

De i Grekland jobbar inte enbart antifascistiskt. De grupperna eller/och fackföreningar som Showan pratar om jobbar med lokala issues i specifika område eller med klasskamp eller med universitet eller med solidaritets arbete eller med självorganiserade projekt såsom sociala centers, kliniker, folkkök, tryckerier osv. Antifascism och militant antifascism dessutom är en viktig komponent och taktik men inte den ideologiska kärnan. Antifascism är ingen ideologi. Det är ju en kampform! Man får känslan att regissören inte pratade med folk som organiserad jobbar antifascistiskt i Aten. Vi har läst om ett väldigt systematiskt och militant arbete som har gjorts i Grekland mest av anarkistiska grupper som jobbar antifascistiskt men inga sådana exempel nämns. Det finns en kort klipp från en antifa motorcykel demo, tror jag, men det nämns inte ens det.

Joel och Liv har rätt. Antifascism är viktig men det finns så mycket annat som är viktig också. Vi kan inte bygga vår utopi enbart på en metod emot nazister. Vi kan inte bygga en rörelse på en reaktion mot kapitalism enbart heller. Det behövs något konstruktivt.

Jag tycker att filmen är naiv och asymmetrisk. Många vänster celebrities från Sverige blandas ihop med några få inte särskilt insatta typer från Aten som gör molotovs on camera!!! Dialektik från Sverige sammanställs med unga killar som tränar kampsport och kastar molotovs till polisen (inget fel på).

ps. jag såg så många gånger mig själv på filmen så jag tänker att be skaparen om royalties :p

ps. 2 "Ingen jävla hjälte" va?

En bra dokumentär behöver inte nödvändigtvis ge svar, den kan lika gärna ställa viktiga frågor. Den här känns väl mest som ett stilistiskt snyggt nedslag i rörelsen. Den driver ingen tes annat än indirekt genom de personer som skildras i den.

Flera av personerna i filmen säger ju också på olika sätt att antifascismen inte bara kan vara reaktiv, och att det går att köra fast också. Taktikerna måste utvecklas och blicka framåt, försöka förutse nya risker och nya möjligheter. Tycker ändå filmen poängterar på ett bra sätt att vi inte kan tro att andra ska lösa problemen åt oss, utan att vi måste lösa dem själva. Men den allra bästa antifascismen är den som angriper problemets rot - den som löser problemen som fascismen är en reaktion på. EN antifascism som är summan av de konstruktiva självorganiserande gemenskaperna som erbjuder ett alternativ i samhällets alla sfärer.

"anarkist med stort A" jovisst jag håller med en del men om du tycker o tänker såhär pass mycket/djupt om "rörelsen" osv osv så var det nog inte du som behövde se filmen. :) Jag tänker att den är gjord för de som behöver en extra push för att förstå att fascism och problemen finns på riktigt. Att det inte ska daltas med. Lite av en crashcourse kanske. Som svartkatt säger så försöker de ju göra självkritik. De har ju t ex med den där journalisten som du screenprintat. Utan att någon argumenterar till denne direkt. Flera personer i filmen säger att antifascismen kan köra fast och jag tror att många som är engagerade/organiserade antifascistiskt idag är medvetna om det och det är därför det sägs. Istället för glorifierande kände jag snarare en stor tacksamhet till filmskaparna som med så lite (antagligen) resurser fått ihop detta. Det var så fint att få ta del av lite närmre historia (bilder från Salem osv) och känna att " wow, fan, vilka är alla dom här??". Det gav jävligt stor pepp. Och pepp är vad som kan behövas. Vi är många med nya idéer och ibland är det motivation som kan leda en över tröskeln. Det är självklart viktigt att vi lär oss av "gamla" misstag och förbisedda luckor. Jag har själv skitmycket ångest över detta och känner att jag inte vill hamna i nån sorts antifascist-utan-horisont-träsk nu när vi startar nya grupper och initiativ samtidigt som vi för fan måste göra nåt!

Jag tror dock inte att "det finns fler antifa-grupper än andra organisationer" som du (stort A) säger. Det finns massor av grejer som händer undr ytan o andra lokala projekt. Du menar kanske att de inte syns lika mycket bara, eller i samma sammanhang...

Värdefull diskussion dock! Fortsätt med det!!! :)

Filmen gör ju inte anspråk på att vilja lösa alla problem som den antifascistiska rörelsen kämpar med. Det kanske inte är ''nyheter'' för dig att fascismen måste bekämpas, men den här filmen har nått större grupper än de redan frälsta och då fungerat som en slags grundläggande introduktion. Det är kefft som fan att allt som inte är en ultimat kampform alltid måste sågas, kan man inte bara se den här filmen för vad den är.

@surStockholmare Vad är filmen då? Och om man bortse från kritiken till själva filmen, håller du inte med kritiken mot rörelsen? Behöver vi inte reflektera lite över vad vi gör? Vilka politiska agendor vi lägger fram? Hur? Hur vill vi nå "större grupper"? Hur många ideologiska-politiska-praktiska kompromisser har vi råd att göra när vi når ut?

Är kommersialiseringen av våra egna slogans (kämpa Malmö --> köpa Malmö), som filmen accepterar, ok? Är det ok att filmen kostade pengar för att se? Kunde inte själva rörelsen göra solfester, solvisningar osv för att stödja ekonomiskt kamraterna? Om inte vi föreslå ett annat sätt att producera politik, konst, samhällskritik, hur kommer de "större grupperna" lita på vårt politiskt alternativ?

Jag vill inte såga filmen och jag respekterar mycket regissörens tid och arbete, men filmen bär alla symptom av en sjukdom som rörelsen lider också ifrån. Detta är ett försök för att starta en diskussion och reflektion.