Denna text exemplifierar utvecklingen av polistaktiker och hur dessa potentiellt kan kontras genom att analysera utvecklingen av protester på Stortorget i Malmö sedan 2008 till 2020. Även andra platser än Stortorget kommer tas upp, men huvudpoängen är att förstå hur Stortorgets materiella uppbyggnad spelar in i polisens strategi och hur det verkar mycket svårt för att inte säga omöjligt att vinna i scenariot ”fascister på Stortorget” i Malmö med vår nuvarande taktik, militans och organisering.
Dessa lärdomar är inte unika för Malmö utan speglar en utveckling som skett i hela landet. Det finns skillnader i olika städer beroende på deras storlek, geografi och sammansättningen/taktiken i den lokala vänstern men överlag så ser vi samma utveckling som beskrivs här.
Denna
film, som framförallt består utav stillbilder, visar den första
perioden väl. Fascister, i detta fall SD, står inte på Stortorget självt
utan på gågatan mellan Stortorget och Gustav Adolfs torg. Polisen har
en ganska liten insats som saknar staket eller dylikt.
Det
som sker är att allt fler demonstranter samlas på platsen och börjar
skrika slagord. Demonstranterna börjar trycka på. Polisen börjar sakta
förlora fattningen. Sverigedemokraternas tal är helt överröstade.
Polisen kallar på förstärkning och inleder batongruscher och
kavalleriattacker.
Polisens
insats vid denna tidpunkt som repeteras vid flera senare torgmöten ser
ungefär likadan ut. Polisen står stilla runt Sverigedemokraterna med grupper
av s.k Deltapoliser (det som i folkmun ibland kallas för "kravallpoliser", alltså den största mängden av uniformerade och kravallbeväpnade poliser tränade i SPT-konceptet som ses invid demonstrationer). Fler och fler demonstranter anländer. Människor
står och ringer sina vänner febrilt för att få dit dem. Trycket ökar och
polisen gör motangrepp
Dessa
angrepp knuffar dock bara bort demonstranterna från den omedelbara
platsen och driver dem runt till sidogatorna och de väller tillbaka in
från andra håll. Dessa perioder är hetsiga, intensiva men inte särskilt
våldsamma från demonstranternas sida heller. De kulmineras av avbrutna
torgmöten med omkullknuffade ljudsystem, fruktkastning, rusningar, mm.
Med andra ord, polisen är för få och deras taktik är undermålig. Demonstranterna är kapabla till att använda sin större massa för att pressa på, skapa öppningar och förvandla torgmötena till spektakel. Detta är alltså ett typexempel på materialiteten i situationen, där kroppar, utrustning, djur, mm samspelar för att bygga en möjlig aktionsrepertoir som får sägas vara ganska framgångsrik.
2010-2014
Blott två år senare så har stora förändringar skett, inte minst politiskt med Sverigedemokraterna som är på väg att normaliseras med stormsteg. Det politiska trycket har dock inte gjort protesterna mot dem mindre, utan snarare tvärtom.
Fascisternas samling har nu förflyttats till Gustav Adolfs torg, men ibland så dyker de istället upp på Stortorget. Det sker flera maktkamper mellan fascister och polisen under denna period om vart fascisterna ska få stå, denna kamp om tillstånd spelar hela tiden in i hur protesterna ser ut. Polisen börjar redan vid dessa tillfällen begränsa tillstånden och förflytta fascistiska demonstrationer till platser de kan kontrollera och försvara lättare.
Taktiskt så har en hel del förändrats. Se t.ex denna video:
I den så ser vi konturerna av det som sker några år senare. Polisen sätter upp barrikader i form av staket med linjer av Deltapoliser bakom. Civila gripande-enheter (Romeo) rör sig bakom demonstranterna och gör plötsliga infall. Kavalleri och lättsäkrade bussar används för att plugga igen hål i linjerna och pressa tillbaka demonstranter på flankerna. Här har alltså polisen utvecklats både taktiskt och materiellt och använder diverse hjälpmedel för att lösa deras största problem, att de är färre än motdemonstranterna.
Vid denna period så sker en ungefär likadan utveckling gång på gång. Demonstranter samlas i täta och stora klungor vid staketen. De börjar ropa slagord och skramla med nycklar, därefter så börjar de rycka i staketen, någon kastar en rökfackla eller vattenflaska mot fascisterna och stämningen hettas upp allteftersom. Det sker en slags ”kitteleffekt”. När demonstranterna börjar bli för aggressiva så angriper polisen dem, antingen med Romeo-enheter som gör snabba tillslag mot individer eller med frontalangrepp från Deltapoliser uppbackade av piket, hästar eller hundar som försöker knuffa tillbaka de pressande motdemonstranterna.
Detta leder till konfrontationer över hela linjen med småkravaller till följd och med hundratals personer i kedjor och en allt mer uppretad situation. Denna form av attack är ett klart linjebrott med polisens Särskilda polistaktik (SPT) som går ut på att just undvika sådana direkta attacker massa-mot-massa då det riskerar att radikalisera de som blir angripna.
Under denna period så börjar polisen sätta poliser på hustak och i lägenheter ovanför torgen för att filma hela händelseförloppet för att kunna använda som bevisning (00.34 i denna video https://www.youtube.com/watch?v=Tz0JETpYR3c ). De placerar också poliser i varje hörn av torget för att lätt kunna gripa/kontrollera ensamma aktivister eller små grupper av aktivister.
Ett par demonstrationer/massaktioner vid denna tidpunkt går utöver denna dramaturgi. SDU:s demonstration i Malmö 2011 och fascistgruppen Swedish Defence Leagues (SDL:s) demonstration 2013 är särskilt nämnvärda.
Sverigedemokratisk Ungdom 2011
SDU får tillåtelse att marschera mellan Stortorget och Gustav Adolfs torg på gågatan, vilket är kanske 100 meter. Flera tusen demonstranter, kring 2000-3000 har samlats. Demonstranterna försöker denna gång dela upp sig i flera ”fingrar” som ska försöka ta sig in på olika delar av SDU:s rutt. Det är dock bara ett finger som faktiskt försöker detta på Gustav Adolfs torg och som blir tillbakaslaget av polisen under stort tumult när dessa flankerar blocket med en motattack.
Efter detta så återgår situationen någorlunda till det vanliga med stora folksamlingar som pressar på mot staketen på Stortorget. Polisen gör flera försök att driva tillbaka grupper som också pressas tillbaka runt torget. När momentum väl har tappats så sker dock inga större organiserade försök att ta sig in igen.
Swedish Defence League 2013
En mycket stor motdemonstration hålls tillbaka av en numerärt mycket mindre polisinsats.
Under
SDL demonstrationen sker det mest seriösa exemplet av att ”storma
slottet”, dvs. att försöka bryta sig in igenom avspärrningarna som
fascisterna är bakom, som skett någon gång under perioden 2008-2020.
Demonstrationen samlas på en annan plats för att samla momentum och
tågar därefter in på Stortorget. I täten är ett stort svartblock som omedelbart använder rökbomber för att försvåra polisens filmande. Detta
svartblock innehåller en vängrupp som har en lina med sig som de binder kring
ett staket, och därefter så river de staketet med detta och svartblocket
stormar in.
Polisen tas helt på sängen av denna händelse då de förväntat sig något helt annat. Svartblocket har dock inte räknat med att det finns en till avspärrning lite längre in som skyddar SDL och tappar momentum. Detta ger polisen tillräckligt med tid för att göra ett mycket typiskt motangrepp där de kör in med lättsäkrade bussar för att dels mota bort svartblockets angrepp, och dels bygga upp en ny mur som spärrar av platsen. Initiativet förloras därmed, och situationen återgår till en mer passiv situation där konfrontationer blossar upp många gånger men inga mer storskaliga försök att bryta sig igenom eller återta momentum kan ske.
Polisen själva räknar med att de behöver en polisman per fyra aktivt aggressiva demonstranter, en på åtta för en kategori av demonstranter som kan tänkas hänga på men inte aktivt anfalla poliser och kring en på 36 av demonstranter som inte gör någonting alls. Dessa siffror verkar ganska rimliga när vi ser till erfarenheten från detta scenario. Vi kan använda denna information för att värdera vår egen styrka i relation till polisens på vilken given demonstration som helst.
2014 OCH FRAMÅT
Under denna period så har polisen tagit med sig flera lärdomar ifrån tidigare misstag. Ett scenario som sticker ut i mängden är Limhamnskravallerna 2014 under Svenskarnas partis demonstration där, en demonstration som alltså inte befinner sig på Stortorget, och därmed är en något annorlunda situation och som därmed kommer ignoreras rent generellt i denna analys. Potentiellt så är Stortorget alltså en plats som polisen räknar som för riskabel av något skäl för ett storskaligt upplopp som riskerades vid SvP demonstrationen.
Polisens strategi är alltid att kontrollera fascisternas rörelsemönster (och därmed möjligheterna för antifascister) genom att förneka dem tillstånd till annat än att stå på torget. Detta för att torget är den plats som erbjuder dem absolut mest kontroll över situationen, samtidigt som de enligt deras tolkning av grundlagen måste erbjuda dem demonstrationstillstånd.
Polisens plan ser likadan ut för varje event. De tar in fascisterna bakvägen ifrån Malmö teater. På baksidan, vättandes mot Pauli kyka, har de byggt en sluss för att ta in fascisterna. Dessa får sedan hålla sig i gången vid teatern, utom synhåll för motdemonstranter. På förmiddagen/morgonen i god tid innan så har de konstruerat linjer utav förstärkta staket (för att undvika det som skedde vid SDU 2011). Bakom dessa staket står grupper av Deltapoliser.
I hörnen av torget så står grupper av poliser, och det filmas och fotas från bland annat Rådhuset som upplåter sina lokaler åt polisen. I vissa fall tjänar en helikopter som mobil spaning för att se om större grupper av demonstranter formerar sig i närheten. Polisbussar och bilar åker omkring i staden för att visa närvaro och gör ibland visitationer.
De stora innovationerna är att polisen inte bara står bakom staketet eller i hörnen utan att de utför vad vi kan kalla för ”aggressiv mingling” där grupper av poliser på 2-3 står inuti demonstrantgrupper. Framförallt markerar de specifika individer eller grupper som är högljudda eller klädda i svart. Eventuell maskering och dylikt markeras mot nästan direkt av dessa poliser som kallar in Romeo-enheter för att ta sig in och göra gripanden/omhändertaganden om det behövs.
Polisen går också hårdare mot alla former av verbala störningar som är en huvudsaklig praktik som massan av demonstranter ägnar sig åt. Godtyckliga handlingar och föremål såsom visselpipor, vuvuselor, visslande, skrika ”för högt”, mm blir föremål för tillsägelser och potentiella omhändertaganden enligt Polislagens 13:e paragraf.
Allt detta är till för att bryta upp ”kitteleffekten” så demonstranter inte kan bygga upp självförtroende och eskalera situationen allt eftersom.
Malmöpolisen
försöker också under denna period skapa ”fållor” för en viss typ av
motdemonstrerande där man får passera in igenom en sluss, bli visiterad
och kollad, och sedan gå lite närmre fascisterna för att stå tyst och
harmlöst och titta på. Dessa fållor blir i princip oanvända efter
uppmaningar från diverse vänstergrupper och får ses som ett misslyckat
initiativ från polisens sida att dela upp demonstranterna i goda och
onda demonstranter.
Överlag så lyckades dock polisen med sin nya taktik. Det sker få ordningsstörningar av den typen som skedde tidigare. Fascister kan utan vidare genomföra sina arrangemang. Motdemonstrationerna har generellt en lägre deltagarnivå än tidigare och även om Malmöpolisens inkompetens och behov av att visa musklerna gör att de många gånger under denna period slår till som grupp mot motdemonstranter som grupp så skapas inga situationer som de inte kan kontrollera. Det sker inte heller några storskaliga massaktionsförsök från demonstranternas sida.
SLUTSATSER
Polisens
taktik under denna period växer alltså fram som en reaktion på
demonstranter, men också media, fascisters krav (framförallt
Sverigedemokraternas) och i relation till torget som en sociomateriell
plats. Polisen förfinar alltså en taktik till perfektion medan
motdemonstranter försöker upprepa recept som fungerade i någon mån
sex-sju år tidigare men idag inte lyckas åstadkomma mycket.
Polisens styrkor
Polisen har alltså riggat scenariot från början. Deras styrka ligger i:
- Överlägsen förmåga till att sätta upp staket och andra barrikader
- Möjlighet att förbereda platser för att filma och fota.
- Tillträde till media för att demonisera demonstranter.
- Att vända tiden till en fördel. Poliser arbetar under en arbetsdag och flera skift kan arbeta under en insats. De kan vara på en plats under lång tid och komma i tid, medan motdemonstranter riskerar att bli trötta, hungriga, sugna på öl, uttråkade, mm allt eftersom tiden går. De kan också göra gripanden flera veckor eller månader efter en händelse.
- Informationsinhämtning från säkerhetspolisen och från fältet (med Kilogrupper, dialogpoliser, patrullerande polis, helikoptrar) för att plocka ut ”ledare” och förebygga insatser.
- God kommunikation.
- Bättre vapen och utrustning än motdemonstranterna.
- De facto legal immuninitet.
- Bättre ledarskap och moral, de kommer inte retirera vid konfrontationer.
- Generellt bättre förmåga till förflyttning genom t.ex kavalleri eller fordon.
-
Förmåga att mobilisera under lång tid från hela landet och planera
scenariot i detalj med en organisation som utför order noggrant.
- Förmåga att tillämpa teknologisk och taktisk utveckling, att utvärdera, bygga upp, träna och testa.
Scenariot på Stortorget, och i princip varje annan stad har ett liknande torg med liknande scenarion, är alltså uppbyggt på ett sådant sätt att det förstärker polisens styrkor medan våra är försvagade.
Vi måste därmed tänka om.
Vad bör göras?
Vi behöver upprätthålla momentum och ta initiativet. Under Swedish Defence League demonstrationen skedde detta genom att vi inte samlades på plats utan gick dit, något som skapar en enande känsla och som ger en känsla av okontrollerbarhet. När vi samlas på plats så slinker en efter annan in. Vi har svårt att starta något, svårt att komma undan, vi känner oss sedda och utpekade.
Vi
behöver alltså alltid hålla oss i rörelse. När vi stannar upp så kan de
kontrollera oss och bryta upp oss. Vi behöver se till att detta inte
sker. Så fort vi tappar momentum så faller våra planer.
Vi
har dessutom glömt den vängruppskultur som är mycket starkare hos t.ex
våra danska kamrater till förmån för breda block och stora samlingar.
Sådana är bra och nödvändiga, men har visat sig vara usla på att kunna
återta initiativet under gatukamper samt skapat en kultur av att vänta på att någon annan som "har koll" ska agera.
Vårt huvudsakliga problem är att vi upprepar samma praktiker som tidigare. För vissa är det kanske nog att skramla med några nycklar mot fascister, men om vi har större ambitioner än så så måste vi också göra nya saker. Detta är såklart enklare sagt än gjort. Vi har en tendens att alltid återupprepa våra gamla praktiker och taktiker när vi inte vet vad vi ska göra, och då hamnar vi i samma gamla problem som tidigare. Våra innovationer behöver dock inte vara otroliga, under SDL så räckte ett rep långt för att ge oss ett nytt övertag. Poliser är extremt duktiga på att stå kvar på en plats, och att kontra förutsedda mönster. De är oerhört dåliga på att hantera nya situationer.
Poliser och demonstranter
"As anarchists, we're not just fighting a war, we're fighting the battlefield itself" - Amerikansk kamrat.
Att bekämpa polisen är en handling som alltid inbegriper specifika, materiella ting. Inte bara teleskopbatonger och sköldar, utan även mängden kroppar och den lokala geografin.
Rent generellt så är vi fler än polisen. Det är vår styrka. Vi är därmed sämre på i princip allting annat (se listan på polisens styrkor ovan) men att vinna mot polisen innebär inte att vi behöver mäta oss med dem en mot en. Det innebär inte en kapplöpning i vapen. Om vi drar historiska paralleller så är vi upproriska bönder som står mot riddare. De senare är enade, väl beväpnade och rustade, har lagen och makten på sin sida. En mot en så kommer bönderna alltid förlora. Det är inte bara faktumet att varje riddare måste möta hundra bönder som kan göra bönderna mäktiga, utan även att bönderna måste förändra slagfältet självt, det innebär att tänka om relationen mellan materialitet, tid, plats och subjektivitet. För att uttrycka det enkelt: de vill tvinga oss att göra allt vi kan på en plats de väljer, vid en tidpunkt de bemästrar, där de är som starkast. Vi vill kämpa när tiden är på vår sida, på en plats vi väljer, där vi är som starkast och styrka behöver inte innebära tyngst beväpning utan är allt som får vår makt att utvecklas och deras att minska. Alltså, det är inte fråga om att vi nödvändigtvis behöver höja militansnivån oerhört för att lyckas. Staten är alltid mer kapabel till högre nivåer våld än vad vi är, på grund utav deras teknologiska och organisatoriska övertag. Vietcong vann inte mot USA för att de lyckades matcha den amerikanska imperialistmaktens våld, utan för att den förändrade slagfältet och lyckades vinna på alla de fruktansvärda övergrepp som skedde mot det vietnamesiska folket. Vietcong var inte pacifister, såklart, och det är inte vi heller. Poängen är att bönderna inte behöver döda kungen för att sätta hela systemet i shack matt.
Linje mot linje
I denna situation så kan demonstranterna antingen ta sig igenom på sidorna, och då kan polisen försöka sprida ut sig, eller så kan de försöka trycka hela sin front mot polisens front. Våra försök att bryta igenom front mot front har visat sig misslyckas gång på gång. Istället kan vi dra ut polisens linje så att hålen i den blir så stora att de inte kan hålla tillbaka oss.
längst fram vill undvika att bli avskurna och tenderar att retirera då. Vi har också mycket svårare att upprätthålla linjer med armkrokar på flankerna, och vi blir lätt tillbakaknuffade. Polisen använder sig också utav staket, samt hundar, mm för att kontrollera en mängd kroppar som överstiger deras. På Stortorget så finns det yta för att dra ut polisens linje, vilket inte finns i situationer som när polisen blockerar gator med lättsäkrade bussar, men på grund utav just deras materiella och taktiska utveckling är det alltså svårt att åstadkomma idag.
Var vatten
Det betyder inte att det är omöjligt, såklart, men även under höjdpunkten av antifascistiska protester i Malmö så var rörelsen inte kapabel att stoppa fascistiska torgmöten. Det innebär inte att det inte finns politiska vinster, trots taktiska förluster på gatan. Gatupolitik är inte krig och skiljer sig väsentligt åt från krig. I det senare så försöker deltagarna aktivt skada och döda varandra. I gatupolitiken så är även kravallen en social företeelse: poliser angrips, men målet är att förflytta dem bort, inte att skada dem i sig (omvänt kan inte sägas vara fallet för polisen som utgår från en helt annan logik). SDL och SDU-demonstrationerna misslyckades taktiskt, men var överlag politiska segrar. Gatukamp kan bygga politiska rörelser, radikalisera deltagare, föra upp frågor på agendan, men när kollektiviteten splittras upp så innebär detta istället motsatsen.
Slutligen
så är det viktigaste kanske att inse att vi omöjligen kan ”storma
slottet” som det ser ut nu. Polisen
är experter på scenariot ”fascister på Stortorget” och om vi spelar vår
roll som den är skriven av dem så är vi illa ute. Med polisens styrka och den enkla ekvationen
av en polis på fyra mycket aggressiva demonstranter, och med tilläggen
av deras stora mobiliseringar och med bakgrund av deras övertag som är
listade i punktlistan ovan så bör vi istället tänka om.
Tid och rum är just nu på polisens sida. Vi behöver vända om detta, som i judo, där vi vänder fiendens styrka till dennes svaghet. Vi bör kanske snarare se till möjligheter att svärma området, att hålla oss konstant i rörelse, att blockera omkringliggande gator, bygga barrikader av olika slag, förneka dem att lätt kunna filma och fotografera, förneka dem deras mobilitet, att finta dem, att komma från många olika håll. Allt för att hålla initiativet, för att vara okontrollerbara. Vi är bönderna på medeltiden, våra fiender är riddarna. Låt dem ha sitt slott, vi har landet runtomkring.
En bonde
Feed