Inlägg

2021-07-22

STÖD DET KUBANSKA FOLKET!


De sociala oroligheterna på Kuba, där den socialistiska revolutionen 1959 har ett massivt folkligt stöd, har svälteffekterna av Trumps embargo, pandemin och den uteblivna turismen som sin främsta orsak, och embargot ingår öppet i USAs strategi efter att man prövat både militär invasion och CIA:s mordkomplotter utan resultat. Det undantagsland i regionen som slängt ut de utländska kapitalisterna och rest sig, som utrotat analfabetismen och har gratis skolor och sjukvård åt folket – och en barnadödlighet som är lägre än USA:s – får inte vara ett exempel för andra att följa, det måste tvingas på knä. En lögnaktig och krigshetsande förtalskampanj utan motstycke grasserar just nu på nätet från USA till Kuba. Demonstranterna har hittills varit c:a 1000-500 varav ungefär hälften demonstrerat FÖR det nuvarande systemet, vilket högerpressen förtiger men som tydligt syns på foton.

Men de spontana protesterna på Kuba riktar sig också uppåt, mot makten. Staten, Partiet och Polisen på Kuba kan kritiseras på samma grunder som andra Stater, Partier och Poliser; Kuba har en auktoritär ledning men däremot inte en Kapitalets diktatur som det hade under Batista och maffian och som extremhögern i Miami ännu drömmer om. Att jämföra Kuba och det närliggande alternativet Haiti kan också vara tankeväckande.

"I juni höll FN en omröstning för det 29:e året i rad för att uppmana USA att upphäva handelsembargot mot Kuba. Vid den senaste omröstningen röstade 184 medlemmar av generalförsamlingen för att upphäva blockaden medan endast Israel och USA, en permanent medlem av FN: s säkerhetsråd, röstade emot den. 'Samma metod för kvävning och förföljelse har tillämpats på Kuba i 60 år. Om USA och de extremistiska motståndarna också på Kuba verkligen vill hjälpa folket bör de omedelbart upphäva alla sanktioner och blockaden mot det kubanska folket', sade Venezuelas ombud", skriver Al Dia.

Kuba hade en gång Latinamerikas starkaste anarkiströrelse (vid ett tillfälle höll Buenaventura Durruti tal här inför jublande folkmassor) och de som ännu finns kvar bör ta tillfället i akt att söka fortsätta revolutionen i frihetlig riktning; makten måste decentraliseras och den sociala hierarkin utplånas, partiet ersättas med arbetarråd och alla nyliberala Kinatendenser motarbetas. Nyligen gick ett förslag till ny konstitution ut på remiss i hela befolkningen. Ingen kuban på ön vill att landet åter blir en amerikansk koloni och alla är stolta över sin revolution - den behöver bara tillåtas importera mat och medicin, få nytt revolutionärt bränsle och mer frihet. Mycket mer.

***


Staffan / Konst och Politik

Länk: https://anarchyisorder.wordpress.com/2021/07/21/stod-det-kubanska-folket/

Kommentarer

Vilken framgångsrik socialism alltså! Störtades av den uteblivna turismen.

Cathy

1) Revolutionen har varit framgångsrik i 60 år trots invasion, mordförsök och handelsembargo.

2) Revolutionen har inte "störtats". Den har vitaliserats av protesterna. "Störtas" den invaderar USA och Kuba blir åter en amerikansk koloni.

3) Den uteblivna turismen beror på Covid-19.

4) Jag skulle föredra ett anarkistiskt Kuba men jag stöder de sociala framsteg som gjorts. Staten och Partiet måste bort.


Staffan / Konst & Politik

Ditt resonemang är väldigt motsägelsefullt.

1. Under dessa 60 år förstördes den anarkistiska rörelsen i Kuba. De som bevarade sina anarkistiska övertygelser tvingades fly. Från det revolutionära perspektivet är det ingen framgång, snarare tvärtom.

2. Folket protesterar mot diktaturen. Du får förklara vad du menar med ”vitalisering”. Jag ser en social konflikt av samma slag som vi ser i många andra länder.

3. Ja, fast ett riktigt emancipatoriskt projekt kan väl inte vara ekonomiskt beroende av turister.


4.Staten och partiet skulle bort redan 1959, för anarkister har det inte ändrats nånting på denna punkt. Staten och partiet var samma fiender som Batista. Men du väljer kalla deras politik för ”framgångsrik”, varför ska de bort nu då?

Cathy

Måste säga att @Cathy har helt rätt.

Malatesta

Ja Cathy. Först får man skilja på revolutionen och Staten. Revolutionen var folklig, Staten var det inte.

1. Det är riktigt att anarkister förföljts av kommunisterna, på Kuba som i andra länder. Men det finns fortfarande anarkister i landet, organisationer och infoshops, dom är aktiva och hjälper varandra.

2. Ja, det är en internationell konflikt mellan folket och Makten. Det allsmäktiga Partiet har fått sig en tankeställare och en förnyelse av Revolutionen blir nödvändig.

3. Turismen var den enda ekonomiska utvägen när relationen med Sovjet försvann och USA ökade trycket. Ingen tycker det är bra, men bättre än svält. Lätt för Dig att moralisera över det.

4. Anarkisterna ville förstås krossa Staten och Partiet 1959, men de var inte tillräckligt många då. Det återstår att göra, och 11 juli kan vara en början. Det "framgångsrika" med Revolutionen består i gratis sjukvård och utbildning, antiimperialistisk hjälp åt andra länder, bostäder och arbete för alla, Latinamerikas högsta levnadslängd, skälig levnadsstandard, en stor kultursektor och en enorm inbördes solidaritet. Utan Revolutionen - se på Haiti exempelvis. Det som saknas är direktdemokrati och arbetarråd i stället för ett monolitiskt statligt Parti.

Jag kan inte hitta någon motsägelser i det resonemanget. Du som vet exakt hur folk skulle ha agerat eller ska agera nu får försöka igen. Därmed avslutar jag denna diskussion för min del.

Staffan / Konst och Politik

Kubas revolution var inte folklig, om vi med det menar "genomförd av folket". Castro var gerillaledare för en gerilla som förde en *populär* kampanj mot Batista-regimen, och Castro blev sedan en populär ledare och inledde ett samarbete med kommunistpartiet. Folk gjorde också motstånd mot Batista, vilket till slut gjorde hans situation ohållbar. Men det skedde aldrig någon socialisering av ekonomin på samma sätt som exempelvis i början av ryska revolutionen - inget övertagande av produktionsmedlen av arbetarna själva. Det var från början ett toppstyrt projekt - ett populärt regimskifte följt av nationalisering ovanifrån.

Orsakerna till demonstrationerna nyligen går inte heller att reducera till sanktioner eller ekonomiska bortfall på grund av utebliven turism. Den mest direkta orsaken var hyperinflationen, som i sin tur till stor del orsakades av den nya monetära policy som Kuba sjösatte i början av 2021. Det fanns också andra orsaker. Allt större problem med pandemin, minskad popularitet för ledarskiktet (till viss del för att gamla gardet börjar försvinna, och till viss del för att det skett en del repression mot hbtq-folk såväl som dissidenter inom konstnärskretsar) och även på grund av mer långsiktiga ekonomiska skiften med privatiseringar, ökande ojämlikhet, fattigdom och en ineffektiv statlig sektor.

För att understryka det sista, citerar jag rakt av från en artikel av Samuel Farber, Och Farber är alltså inte nån pro-kapitalist, utan kubansk socialist som själv deltog i motståndet mot Batista som student.

"Should the Cuban government carry out all of its announced changes, the economy of the island will have travelled a long way from the highly nationalized economy of the late eighties— more nationalized than the economies of the USSR and Eastern Europe–to a fundamentally mixed economy thus moving ever closer towards the Sino-Vietnamese model. It remains to be seen to what extent the proposed changes will improve the mediocre performance of the present Cuban economy where low economic growth and low productivity have characterized both the urban and rural economies for a long time. It is worth noting, however, that in spite of a generalized low agricultural productivity, private farms have already surpassed the state farms in the production of several staples, as was the case in Eastern Europe under Communist rule. In only a little after one decade since a substantial amount of land was distributed to private farmers, and in spite of the great difficulties in their obtaining access to credit and wholesale trade, agricultural tools and other implements, private farmers, who still own less arable land than the government, already produce 83.3 percent of fruits, 83.1 percent of corn, and 77.9 percent of beans in the island. This, however, is not so much a testimony to the wonders of private enterprise, but rather to the disaster that bureaucratic state agriculture ran from the top in a centralized fashion has been for Cuba (and for several countries that used to be part of the Soviet bloc). In such bureaucratic systems, the people involved at the point of production lack both material incentives, such as greater purchasing power, and political incentives, such as self-management and democratic control of their workplaces, whose absence has historically led to widespread apathy, negligence, irresponsibility and what Thorstein Veblen called “withdrawal of efficiency.” It is this lived experience, and not capitalist propaganda, that has increasingly made the capitalist model attractive to Cubans."

Med det sagt så tycker jag att det är givet att motsätta sig såväl sanktionerna som USA-inblandning i kubansk politik, men det är inte heller särskilt produktivt att se Kuba genom något slags romantiskt skimmer. Det är en toppstyrd stat som förvisso levererar en del service och skyddsnät, men lider av alla problem med toppstyrning, centralism och mjuk såväl som hård repression av opposition (inklusive spillrorna av den frihetliga arbetarrörelse som Kuba historiskt hade), samtidigt som den ekonomiska politiken rör sig mot en kinesisk modell av statskapitalism.

Svartkatt

Instämmer helt, det finns nyanser i detta. Det existerar ett brett folkligt stöd för revolutionen 1959 mot Batista, de inhemska kapitalisterna och USA-imperialismen. Regimen är auktoritär men utvecklingen bör kunna gå åt ett frihetligt håll efter 11/7 vilket både jag och många kubaner hoppas på.

Staffan / Konst och Politik

@Staffan / Konst och Politik du skriver på en och samma gång att

den kubanska staten förde ”framgångsrik” politik och att denna stat

måste bort. Hur får du det ihop?

1. Vems fel att den anarkistiska rörelsen förstördes på Kuba? Ett självklart svar – Castros, Che Guevaras och andra statssocialisters (för vidare läsning kolla här https://theanarchistlibrary.org/library/frank-fernandez-cuban-anarchism-the-history-of-a-movement). Från det revolutionära perspektivet är den kubanska staten inte ”framgångsrik” utan samma fiende som alla andra stater. Det är fråga om strategi och taktik, inte ideologi, vilken stat attackeras först, Kuba eller USA. Förresten, många kubanska anarkister som flydde Castros förföljelser levde i exil i USA och andra ”imperialistiska” länder.

2. Revolutionen i Kuba är nödvändigt precis som i alla andra delar av världen. Kubanska bolsjevikiska diktaturen är fiende och måste förstöras.

3. Västerländska turister är en förutsättning för en fungerande socialism

4. Inbördes solidaritet i ett klassamhälle heter korporativism. Självklart vill den styrande klassen att ha det så. Lyckligtvis gör folket uppror mot staten. Revolutionen vinner förhoppningsvis.

Cathy

Nu hade jag avslutat diskussionen med dig Kathy, men du envisas tyvärr. Och jag gillar inte heller ditt lätt okamratliga tonläge, din dogmatism och din ortodoxi.

Jämfört med Batistatiden då Kuba var "Latinamerikas horhus" och den amerikanska casinomaffian dominerade ekonomin så var tiden strax efter Revolutionen ett paradis, den enskilt viktigaste händelsen i 11 miljoner kubaners liv. Vad har det med Staten att göra? Ingenting. Revolutionen var heller inte så toppstyrd som Svart Katt beskriver den. Gerillasoldaterna i Sierra var många, de flesta vanliga bönder och arbetare. Att Che och Fidel var karismatiska är en oviktig invändning, det var ingen one man show. När Batistas armé var besegrad i bergen tågade man ner med kurs på Havanna, och under den marchen tillslöt så mänga hundratusentals, kanske miljoner, kubaner längs vägen att man bara kunde gå rakt in och Batista och hans torterare flydde i full panik. Folkligt, vill jag lova. Jag var bara 10 år då men minns alltihop.

En perfekt revolution så långt, och varken Fidel eller Che var kommunister då - det var helt öppet vilket samhälle som skulle skapas, och anarkisterna var fortfarande en del av Revolutionen. Arbetarna intog fabrikerna, de utländska företagen nationaliserades, cheferna jagades ut. I antalet dödsoffer var denna revolution dessutom den minst blodiga i historien.

Sen vet vi att det snabbt spårade ur med kommunistpartiet och Sovjet och förföljelse av oliktänkande men då är jag inte längre med på noterna. Jag är vänsteranarkist och jag älskar det kubanska folket liksom de kubanska anarkisterna själva gör. De borde inte ha flytt till Miami utan stannat kvar. 20 av dem dödades men andra gick upp i bergen igen och en del av dem kämpar fortfarande för sina idéer, helt öppet nuförtiden. Man lyckades aldrig "förstöra" den rörelsen, bara tillfälligt reducera den.

Att Cathy insinuerar att jag är för Staten och Partiet är bara för mycket. Det är jag inte, har aldrig varit och kommer aldrig att vara. Jag är för att man slängde ut kapitalisterna och vågade utmana USA och det kan ingen ta ifrån detta fattiga och modiga folk. Du underskattar också det enorma amerikanska militära hotet - Kennedy satt med fingret på kärnvapenknappen 1962. Att bygga socialism - eller vad ni nu vill kalla det - under sådana förhållanden är heroiskt. Det fanns mycket idealism såhär långt, man talade om att "byta ekonomiska incitament mot sociala" - dvs man tillverkar inte stolar för att sälja dem utan för att sitta på dem. Man ville skapa en människotyp som istället för konkurrens och egoism var hjälpsam, vänlig och social, och det har man lyckats med kunde jag se när jag var där.

Tyvärr vet vi hur det sen blev, istället för att vilja krossa Staten och Partiet tog man bara över de gamla strukturerna, och då började problemen. Idag är det stagnation, förtryck, ojämlikhet, akut livsmedelskris och allmänt missnöje - vilket är lätt att förstå.

Men de har vänner över hela världen och trots allt detta finns det alltså fortfarande anarkister på Kuba, dom blir bara fler och det är dom jag hoppas på - Svart Katt och Cathy verkar däremot totalt pessimistiska.

Jag beklagar det.

Men ni är ändå mina kamrater.



Staffan / Konst & Politik

Jag är inte mer pessimistisk kring Kuba än kring andra ställen, utan skulle mer se det som realistisk. På många håll är frihetliga rörelser små, och samhällsutvecklingen går åt fel håll. Det gäller även Kuba, som alltid varit auktoritärt men nu också blivit allt mer privatkapitalistiskt. Men jag tycker alla ska intressera sig för och stödja frihetliga rörelser - i Sverige såväl som i Kuba, och där finns det alltid hopp.

Sen så var det ju inte så att repressionen började efter revolutionen. Det kommunistiska partiet hade ägnat sig åt att angripa och rensa ut anarkister under lång tid, och under flera regimer - när de var allierade med Machado såväl som när de var allierade med Batista. Så det var egentligen en naturlig fortsättning.

Svartkatt

Tro det eller ej, jag stödjer inga utrensningar varken före, under eller efter revolutionen. Vad som är en realistiskt bedömning i Kubas fall kan varken du eller jag veta, det får framtiden utvisa. Det finns verkligen många länder som kan ge upphov till pessimism men Kuba är inte ett av dem menar jag. ”Var realist, begär det omöjliga”.

Tack för en intressant diskussion Svart Katt. Du är som vanligt grundligt påläst.

Staffan / Konst & Politik

Tack själv Staffan, alltid trevligt med en diskussion som kan vara något konstruktiv i ett kommentarsfält.

Svartkatt

Kommentera

captcha