​ Statens beskyddare såg mig I ögonen, och gjorde det tydligt att vi inte var beskyddade

När jag var liten ville jag bli polis. Jag ville hjälpa människor, vara en förebild och fånga bovar. För mig var poliser någon man skulle se upp till, någon man kunde ta i handen om man gick vilse på Bakken i Danmark och någon man skulle ringa när man behövde hjälp. Landets beskyddare och alla barns hjältar. Men jag växte upp till den tonåring jag är idag, och alla de gånger jag blivit sviken av polisen har lärt mig att illusionen jag hade som barn var så långt ifrån sanningen.

Mitt första riktiga möte med polisen utan mina föräldrar nära till hands var en höstkväll 2015. Oprovocerat fick jag höra att jag hade rökt cannabis och att jag skulle bli inkallad på prov. Oskyldig stod jag, femton år gammal, med gråten i halsen och för varje ord jag sa till mitt försvar kom domen att jag ljög. Känslan av att vara ett får fångat bland vargar som jag för första gången upplevde med full kraft den kvällen infinner sig fortfarande varje gång en av de målade bilarna med hajfena och blåljus kör förbi. Någon kallelse kom aldrig. Ett tomt hot från två vuxna män som ville skrämma oskyldiga barn för nöjes skull.

Några månader senare skulle min bästa vän stå på en åker, bredvid en bil som kört av vägen, omringad av poliser och få höra att hennes allra bästa vän som hon älskade över allt var död och att det var hennes fel. Det var mig polismannen syftade på. 180 centimeter lång, kraftigt byggd och medelålders stod han mittemot en tjej på 23 år, 160 cm och 56 kilo och skrek att hon dödat sin bästa vän, eller att hon i bästa fall förlamat mig men att jag med största säkerhet var död. Själv låg jag på akuten i Helsingborg, fullproppad av morfin, med en urladdad telefon och ingenting värre än några ihoptryckta kotor i ryggen. Denna man som en gång i tiden var min förebild krossade min bästa vän så brutalt att hon än idag är rädd för att köra bil med sina vänner, har PTSD och för alltid kommer minnas den dagen som en av de värsta i sitt liv.

Trots detta, och så mycket annat som hänt emellan, hade jag fortfarande hopp om Sveriges poliskår. Jag tänkte att det finns folk som är dåliga på sitt yrke inom alla områden och att vi bara haft otur men återigen blev jag sviken, denna gången personligen och rakt till mitt ansikte. Samma vän som tidigare blivit anklagad för att ha tagit mitt liv, hennes pojkvän och jag var på väg hem sent en natt när hennes ex och tre andra bilar började jaga oss. Det var första gången jag slogs av insikten att jag skulle dö, jag skulle inte överleva detta. När han försökte preja oss av vägen och jag kunde se hans ansiktsuttryck. När han sprang mot vår bil vid ett rödljus och han nästan precis hann fram till min dörr. När vi var instängda mellan två bilar och jag trodde vi inte skulle kunna ta oss ut. Jag har aldrig varit så rädd som då. När vi äntligen kunde mötas upp av tre polispatruller var det inte en enda som frågade hur vi mådde. Ingen brydde sig om att trösta tjejen som precis skrikit i telefon att, Nu dör jag Pappa, han dödar mig. Allt de sa var att de inte kunde hjälpa oss, de kunde inte ens följa oss 100 meter hem när min väns ex kört för att se till att han inte stod utanför vår dörr med ett hagelgevär.
Statens beskyddare såg mig I ögonen, och gjorde det tydligt att vi inte var beskyddade.

Det räcker nu. Så många poliser som krossat mitt förtroende för regeringens "skydd" gör att det inte kan vara bara otur eller slumpen. Alla misshandelsanmälningar som lagts ner, alla gånger vi behövt hjälp men inte fått den, alla gånger vi blivit anklagade istället för tillfrågade om allt är okej, alla våldtäktsanmälningar som de gett upp på innan de ens börjat, alla våldtäktsmän som fått ett straff menat för någon som snott tuggummi, alla gånger jag känt mig osäker istället för säker på grund av deras närvaro.
Det räcker nu. Polisen ska vara anledningen till att vi inte behöver se oss över axeln, inte orsaken till att vi gör det. Jag vill inte att min femåriga kusin som fortfarande hyllar polisen ska behöva växa upp i ett samhälle där han någon gång kommer träffa någon som mannen som krossade min bästa väns psyke.

Vi behöver en omstart, vi behöver tänka om och tänka rätt. Istället för att sänka kraven för att kunna bli polis, höj dem. Istället för att sänka lönerna, höj dem och få folk intresserade av att faktiskt klara kraven. Lyssna på folket, hjälp oss istället för att sänka oss. Är det konstigt att ungdomar lär sig att hata polisen när vi gång på gång blir svikna? Visa att vi kan lita på er istället för att gömma oss för er. Sluta se de negativa möjligheterna hos en ungdom och se de positiva. Sluta anklaga och misstänka, börja skratta med oss så skrattar vi inte åt er. Låt oss känna oss säkra. Jag vill inte, jag tänker inte, låta mina barn växa upp i ett samhälle där lagens väktare behandlar varje ungdom med luva uppe som en knarkare och varje pojke med mörkt skinn som kriminell. Det är dags för förändring nu.

En krönika - Ett skolarbete som blev så mycket mer.

Anon