Seriöst, att kasta sten på nazzarna leder enbart till att arbetarklassen ser er som lika goda kålsupare och ropar på mer polis och större befogenheter för polisen.

Lär av vad som hände i Tyskland när RAF var igång.

Våld funkar i en revolutionär situation, arbetarklassen stödjer våldsam kamp när den inte ser några andra vägar framåt, men i nuläget saboterar ni bara.

Att 10 000 göteborgare stod på gatorna för att protestera mot fascisterna kommer i bakgrunden, det är större nyhetsvärde i att visa några idioter som kastar sten.

Och nästa gång är risken att några stannar hemma eftersom de inte vågar protestera för att de råkar illa ut. Ni hjälper i praktiken fascisterna att skrämma folk från att protestera.

Ja, det var ju på grund av det kraftfält som människor naturligt skapar som nazimarschen inte blev av. Det var ju inte så att den blev nerkortad av domstolarna pga risken för ordningsstörningar eller att nassarna ballade ur mot snuten eftersom antifascister angrep dem och därmed fick stryk och blev inboxade. Nä, så kan det ju inte vara. Leve den fredliga vänstern! Allt som är våldsamt är RAF!

Alltså, det här gick ju sjukt mycket lugnare till än många andra konfrontationer med nazister - och vi vann, vilket är superbra i dubbel bemärkelse! Att säga att jämförelsen med RAF haltar vore en underdrift.

Å andra sidan, att oroa sig för något slags abstrakt godkännande från "arbetarklassen" (som vi ju är en del av) i hoppet om att få legitimitet är för antifascismen fullständigt förlamande.

Det kommer alltid att finnas några, som taktiskt riktigt eller inte, tar till militans så att borgerliga tidningar, polisen, och etablissemanget slår bakut. Har inget hänt så hittar de glatt på det eller skickar in en infiltratör. Och vips så har "några få stenkastare" (ibland ett helt rimligt försvar mot repression) diskrediterat en bred rörelse. Att hoppa på det tåget är att spela dem i händerna, det är precis den splittringen de försöker så.

Utan att på något sätt säga att våld är lösningen - det är snarare sista utvägen - så kan inte antifascismen börja i den här längtan efter total legitimitet. Den måste börja i utsatta gruppers konkreta behov och taktiska bedömningar där de är, och bygga massrörelse därifrån. Det var sant vid slaget om Cable Street på 30-talet, det var sant i Sverige på 90-talet, och det är sant idag.

De som varje dag utsätts för statens, kapitalismens och fascisternas strukturella såväl som partikulära våld och hot kan inte stå med mössan i hand och be om lov att få försvara sig.