Regnbågsfingrets uttalade i anledning polisens attacker på lördagens demonstration:
Strike Pride Parade blev större och bättre än vi väntade oss – tack alla som kom och gjorde paraden både stridbar och festlig! Tack också till Strike Back-arrangörerna.
När vi i Regnbågsfingret planerade hoppades vi på en folklig uppslutning och att fler hbtq-personer skulle få höra om lagförslaget som hotar vår strejkrätt. Vi hoppades också på att bli överraskade av kreativa upptåg. Men att polisen skulle spreja queera ungdomar med pepparsprej var absolut inte vad vi hade i åtanke. Det här är ett uttalande om vad som hände.
– Vad vill vi ha?
– Strejkrätt!
– Vad vill vi ha?
– Strejkrätt!
Lördagsshoppare i Stockholms innerstad har inte förväntat sig en
Prideparad. Häpna och uppiggade tittar de mot oss när vi kommer. ”Queers
Strike Back!” står det på frontbanderollen.
Rrriot Samba slår takten till slagorden:
– Queera, homo, även straighta – alla ska ha rätt att strejka!
En flata iklädd stora svarta vingar dansar till trumslagen. I kanten av
paraden går föräldrar med barnvagn, och ropar med till försvar för
strejkrätten.
Nyfikna åskådare får flygblad i handen, med en
enhörning som punkterar två kugghjul, och rubriken: ”Lika mycket fest
som ställningstagande - Det är dags för årets mest kärleksfulla dag! Gå
med oss i prideparaden och försvara strejkrätten!” Flygbladet var
förhoppningsvis en folkbildande insats, där många fick mer information
om lagförslaget som kommer begränsa möjligheten att ta till
stridsåtgärder på jobbet.
En taxi får vänta tills vi passerat, och chauffören vevar ner rutan och ger oss tummen upp.
En annan Strike back-demonstration, som uppmanar att maska på jobbet,
ansluter sig till oss från Drottninggatan, till jubel och applåder.
Vid Hötorget står en farmor med sitt barnbarn i handen och förklarar vad en strejk är för nånting. Såpbubblor svävar mot dem, från paraden. Ett dis av rosa rök ligger kvar några minuter efter att vi passerat.
Första gången polisen försöker tränga in i Prideparaden är på Sveavägen, när vi har hunnit passera RFSL-huset och är nära SAC Syndikalisternas hus. Polisen fäller ut batongerna. Det är svårt att hinna fatta vad som händer. Det går inte att förutse. Vår utsedda poliskontakt har bra kommunikation med dialogpolisen. Tyvärr verkar inte dialogpolisen ha lika god kommunikation med sina kollegor. Igår var det hbtq-ungdomar som fick betala för deras inkompetens.
En
ickebinär tjugoåring segnar ner på asfalten, tuppar av en kort stund och
blir insläpad i en polisbil. Vi har kontakt med hen och bortsett från
en blåtira är hen okej, i alla fall fysiskt. Hen vet inte om slaget
ovanför ögat kom från en batong, hen vet bara att innan det blev svart
var hen helt omringad och fasthållen av poliser.
Förvirring, rädsla
och oro förvandlas till beslutsamhet och solidaritet. Några av
deltagarna säger att de går med oss på avstånd, hänvisar till ålder
eller skador åsamkade av polisens rusning in i tåget. Men de flesta av
oss fortsätter.
Vi är nästan tillbaka på Röda bantorget, vi är i den sista backen på Upplandsgatan, och högtalare rullar oss till mötes, pumpar ut musik. Alla jublar. Det är då polisen väljer att, för andra gången, slå sig in i paraden. Den här gången har de pepparsprejen med sig.
Vi hör dialogpolisen desperat försöka lugna sina kollegor, men han talar för döva öron. De uniformerade har bestämt sig för att de ska slå ner på den grupp i fingret som är uppenbart yngst. När fingret inte är benäget att släppa cirkeln runt ungdomarna kastar de demonstranter till marken, sliter ner regnbågsflaggor och sprayar burk efter burk av pepparspray i ögonen på den som inte kan eller vill flytta på sig. Men kedjorna håller, och paraden fortsätter den sista biten ner på Norra Bantorget.
Det är fruktansvärt att se glittriga ansikten skrynklas ihop av smärta. Pepparsprej i ögonen gör så jävla ont. Demonstranter lånar ut sina vattenflaskor och försöker skölja ur de angripnas ögon.
En av oss arrangörer tar sig till en fontän för att desperat försöka skölja ögonen.
– Är polisen homofober?! utropar två lördagsflanörer som försöker hjälpa henne.
Är polisen homofober?
Vi vet att historien ger svaret ”ja”. Vi får det svaret av bögarna vid
Stora teatern i Göteborg som blev utsatta för polisräder i
mellankrigstiden, som sociologen Arne Nilsson skrivit om. Vi får samma
svar av transkvinnorna på Stonewall-puben i USA på 60-talet. Vi hade
önskat att svaret skulle vara annorlunda när vi går mot ett nytt 20-tal.
Kanske önskar vi mot bättre vetande. Vi vet också att polisen alltid
skyddat såväl nazister som strejkbrytare och att alla som kämpat för sin
arbetsrätt har gjort det mot statens våldsmonopol.
Utöver den folkbildande insatsen som Regnbågsfingret inneburit, så är vi mest stolta över att alla vi demonstranter var så bra på att ta hand om varandra, hålla undan polisen och på så sätt minimera konsekvenserna av deras våld. Det var praktisk solidaritet. Den solidariteten tar vi med oss till andra prideparader, liksom till våra arbetsplatser.
Vi kommer inte bli tystade av varken batonger, pepparspray eller strejkförbud. 150 år av kamp slutar inte här!
Regnbågsfingret
Länk: https://www.facebook.com/StrikeBackSTHLM/posts/2275092516141928?__tn__=K-R
Feed