Vi vill börja med att rikta ett stort tack till alla kamrater som genomförde en heldag med oss igår. När vi, alla hela och rena, gick till sängs igår kväll kändes det både i ben och huvud att dagen varit lång.
Vi började dagen både i Göteborg och i Kungälv. Vi hade ett visst ansvar för transporter, och såg både till att våra kamrater kunde resa till Kungälv och att det fanns någon som väntade på dem när de kom fram. GAF:s samling “Nazifritt Kungälv” samlade ungefär 600 personer och tågade från Resecentrum till Nytorget, var den upplöstes.
Vi erkänner att vi inte fick fullt så stort handlingsutrymme som vi hade hoppats på, men väl på Nytorget fyllde ytterligare manifestationer och demonstrationer på tills den totala motdemonstrationen uppgick i tusental. Det var en sorglig skara nazister som dolda bakom flera rader polisiärt beskydd och överösta med frukt, förolämpningar och fyrverkeripjäser slussades in på ett torg och vars tal dränktes i protester från start till slut. Visst tumult uppstod när nazisterna bokstavligen talat jagades ut ur Kungälv efter sitt torgmötes slut, men sammantaget var det en lugn dag i Kungälv.
Vi vill rikta särskilt tack till Göteborgs Antifascistiska Front och Syndikalistiska Ungdomsförbundet som inte bara arbetat hårt med förberedelser utan som också visade vägen exemplariskt igår. Nazister såväl som kungälvsbor vet att vore det inte för polismaktens ivriga men klumpiga beskydd, hade NMR aldrig lyckats genomföra någon marsch genom staden.
Tillbaka i Göteborg samlades vi på Masthuggstorget för att delta i Syndikalistisk 1 Maj. Vi har varit delaktiga i den långa diskussion som resulterade i att LS traditionsenliga demonstration förflyttades till kvällen, för att på så vis möjliggöra att alla som ville kunde åka till Kungälv men ändå fira första maj efteråt. Vi menar att uppoffringen betalade sig i och med segern i Kungälv, men samlingen på Masthuggstorget lockade bara 700 personer, en knapp tredjedel av vad den brukar göra.
Vi formerade för första gången någonsin ett eget block i demonstrationståget och är väldigt glada att så många anslöt sig till det. Demonstrationen såväl som samlingen i Bältesspännareparken gick strålande, även om det var mycket trötta ansikten i leden.
Vårt tal i Bältesspännareparken:
Kamrater,
För ett år sedan stod vi i Framåt kamrater här, som nybildad socialistisk och feministisk organisation, och talade om strejkrätten. Vi vill nu tala om känslan av hopplöshet. Kampen för strejkrätten har lärt oss en del om att kämpa trots att det känns hopplöst. Vi hade ett hopp: Att strejkrättsfrågan skulle lyfta. Men trots att vi är många som lärt oss om facklig kamp, trots att lokala fackklubbar har organiserat motstånd och debatten vaknat till liv på golven så ser det ut som att lagförslaget kommer klubbas igenom. Som att näringsliv, socialdemokrater och fackklubbar kommer lyckas inskränka vår frihet att kämpa på jobbet.
Att försvara strejkrätten är att försvara morgondagens rätt att kämpa – vad betyder det för oss, om vi misslyckas med det?
Kanske är hopplöshet en känsla som utmärker den här tiden. Här står vi igen samlade på 1 maj, många av oss med en lång dag i Kungälv bakom oss. Här står vi, härjade av nyliberalism och kapitalism, i ett tilltagande fascistiskt Europa som stängt sina gränser. Vi blickar fram emot klimatkatastrofer.
1 maj 1963. 1 maj 1933, eller 1913. Vilka känslor fyllde kropparna på de kamrater som bar fanorna då? Förlamande skräck inför vapenskrammel, och nationalstaternas fascism? Inför kärnvapenhot? Den bittra förlusten efter storstrejken 1909. Kalla kriget. Kände dem en trötthet, och en vrede utan utlopp?
Kanske är hopplöshet en känsla som utmärker den här tiden.
Eller kanske, så är vi inte så jävla speciella.
Kanske har kamperna under nittonhundratalet, ja genom hela historien, kantats av hopplöshetskänslor. Tillfällen då man inte förstod sin egen potential och styrka. Vi kan se på historien idag och förstå hur kamperna har format vår tid, och då kan vi också få en försmak av hur starka vi är tillsammans, starka nog att forma framtiden. Att segra.
Kanske är det som Angela Davis sagt, att det krävs hundraåriga perspektiv för att känna hopp. I så fall vet vi – kapitalismen kommer fortsätta visa sina svagheter, och arbetarklassen kommer hitta redskapen och vapnen för att förpassa den till historien, och skapa rättvisa utan stat och utan klasser. Det vi i Framåt kamrater kallar kommunism.
Kanske lever vi till och med för att få uppleva det – men det är mindre viktigt. Vi har fått en kamp av historien. Vi kommer göra allt för att få uppleva segrar åt framtiden. Men även våra förluster är betydelsefulla. De är också kunskap. Vi vet inte hur framtiden ser ut, men vi vet att vi är en kraft som formar den.
Till alla som är här för första gången – ni är så välkomna hit. Vi ser fram emot att kämpa bredvid er för strejkrätten, på Strike back 10 och 11 maj. Vi ser fram emot att se er tvärs över mötesborden, med sleven i folkkökets gryta, på dansgolv, på gatan, i aktioner. Välkommen med all sin kamplust och dina förmågor. Välkommen med dina behov. När vi organiserar oss och står till varandras tjänst, då kan vi göra vad som helst.
Framåt!
Under dagen fick vi löpande rapporter från kamraters firanden runt om i Norden. Vi gläds åt den kampvilja som genomsyrar vår rörelse, och hälsar vår solidaritet till de kamrater som fått uppleva repression och våld. Särskilt vill vi nämna att Strike Back:s tvärfackliga samling i Stockholm samlade fler deltagare än Socialdemokraternas traditionsenliga firande. En uppvärmning inför Strike Back 3.0 nästa vecka, vi ses där!
Vill du organisera dig med oss? Klicka på fliken uppe till höger, och hör av dig!
Framåt Kamrater
Feed