Raoul Vaneigems: råd till dom yngre generationerna

Traité de savoir-vivre à l'usage des jeunes générations

Inget mindre än en vardagslivets revolution. En fullständig omvändning av Maktens ordning så som den sjunker ner i vardagens och kroppens alla kapillärer. Det handlar om en omvändning från passivitet till aktivitet, från förmedling till levd erfarenhet, från överlevnad till att slutligen leva. Detta är revolution.

Men du måste vilja det. Om inte önskan och frustrationen finns där så kommer förslagen att verka absurda. Ur det absurda kommer kulor av klarhet att avlossas mot fiendens huvuden. Du måste välja sida. Du måste vända ryggen åt det säkra, Världens försäljningspunkter, och våga äventyret, ta klivet ut mot Utsidan.

”Jag är medveten om att jag har varit okritisk gällande subjektiv vilja i den här boken, men låt ingen klandra mig för det här utan att först beakta hur långt den samtida världens objektiva omständigheter har främjat subjektivitetens sak för varje dag som går. Allt börjar från subjektivitet, men ingenting stannar där. Idag mindre än någonsin.” (17-18)

Maktens perspektiv

Det är i vardagen, ”på gatan” och ”på golvet” som det verkliga tar plats. Hos den isolerade, omgärdad av ismer och gäng. Det är här som utmaningen, ibland kallad ”klasskampen,” utspelar sig. Och det är här som subversion måste tillämpas. Det är härifrån vi läser och försöker förstå och tillämpa Raoul Vaneigems råd om gott uppförande för de yngre generationerna.

Vi är tyvärr inte unga längre, men har inte kunnat komma vidare i den förväntade livs- och karriärstegen eftersom vi är överflödiga, misslyckade och överhuvudtaget ointresserade. Vaneigem talar till oss, också. Femtio år senare talar han till oss, eftersom utmaningen som boken var ett svar på ännu inte har fått sin lösning.

Vi hålls tillbaka i allt vi försöker delta i...

Humanism merely upholsters the machine described in Kafka's Penal Colony. Less grinding and shouting! Blood upsets you? Never mind: men will be bloodless. The promised land of survival will be the realm of peaceful death that the humanists are fighting for. No more Guernicas, no more Auschwitzes, no more Hiroshimas, no more Sétifs. Hooray! But what about the impossibility of living, what about this stifiling mediocrity and this absence of passion? (35)

Den vardagliga upprepningen av meningslösheter och tomma gester förnedrar oss oändligt. Förnedring är känslan av att vara ett objekt. Därifrån reser sig klarheten om att kritiken av överlevandets organisation inte kan separeras från det radikala projektet att leva annorlunda, alltså att faktiskt börja leva.”Det enda som vi alla har gemensamt är illusionen om att vara tillsammans.” (39) Gester av trots, utbrott, våld och förstörelse lyckas inte lösgöra sig från ”isolationens magnetfält” eftersom de saknar koherens och (därmed) förbindelser, vänskap. Så vi lider, av orsaker vi tror är naturliga, eviga, oundvikliga, för att vi stirrar på en horisont som har ett enda budskap: död. Död är det logiska utfallet sett från Världens organisering; ingenting utanför objektens (varornas) och förmedlingens (marknadens) logik kan begripas, levas. Skapandelusten förminskas och stympas, blir till arbete för en lön, arbete med det enda syftet att tjäna pengar för att köpa produkter vi inte kan skapa eller tillägna oss på annat sätt. Arbete för att få tillgång till en värld av varor som endast erkänner oss som varor. En värld av konsumtion och produktion, av separerat skapande. Ungdomen känner av detta mer än andra.”Från ungdomen till pensionen upprepar varje tjugofyratimmarscykel samma förkrossande bombardemang, som kulor som träffar ett fönster: mekanisk upprepning, tid-som-är-pengar, underordning till chefer, långtråkighet, utmattning. Från krossandet av ungdomens energi till ålderdomens gapande sår, livet bryts ner i alla riktningar under tvångsarbetets tunga slag. Aldrig tidigare har en civilisation nått en sådan grad av förakt för liv; aldrig tidigare har en generation, dränkt i förödmjukelse, känt ett sådant raseri för att leva.” (52) Att skapa är både begär och nödvändighet, det förstår vilken idiot som helst. Men när skapandet har reducerats till överlevnad, när det har blivit produktion, till ”arbete,” då är det något annat. All uppmaning till produktion kommer alltid uppifrån, från de som tjänar på det. Och även när de byts ut behålls uppdelningen, själva hierarkin. Att revoltera mot en sådan ordning kan inte innebära att identifiera fienden med allt det Onda och sträva efter utrotning av detta. ”Moderata tvekar inför en sådan utsikt; för den radikala förstörelsen av fienden skulle innebära förstörelsen av vad de själva har gemensamt med fienden.” (59) Att ifrågasätta Maktens ordning, hela hierarkin och dess upprätthållande mekanismer, strömmar till sist från en enskilds position (Vaneigem talar om individen) som strävar bortom varje uppdelning och begränsning. Det finns ett överflöd av ideologier (”individualism, alkoholism, kollektivism, aktivist. . .”) som representerar eller håller oss kvar i Maktens perspektiv, men det finns bara ett sätt att vara radikal.

...det är på dessa sätt som makten begränsar.

Allt vi säger, skriver, yttrar, förmedlas av tjänster...

”I december 1956 löper tusentals ungdomar amok på Stockholms gator, satte bilar i brand, krossade skyltfönster, rev ner reklamskyltar och plundrade butiker.” (69) Det var svaret på välfärden. Välfärdsstaten höjde inte bara den materiella standarden, den tömde också vardagen på mening, då allt mer, nästan allting, började att förmedlades som varor. Det gäller lika mycket i Sverige eller Tjeckoslovakien under Sovjetväldet, som i Kanada eller Vermont, USA. Du är inte längre ditt yrke, eller din ålder, du är vad du köper. Du konsumerar dig till en ny slags medborgare. ”Arbeta för att överleva, överlev genom att konsumera, överlev för att konsumera; den helvetiska cykeln är fullbordad.” (70)”Å ena sidan köper homo consumator en flaska whiskey och får som fri gåva lögnen som kommer med det. Å andra sidan köper den kommunistiska människan ideologi och får en flaska vodka gratis. Paradoxalt nog tar Sovjetiska och kapitalistiska regimer samma väg, den första tack vare produktionens ekonomi och den andra tack vare konsumtionens ekonomi.” (73)<dl><dd>Givandet har utrotats ur vår föreställningsvärld. Istället har ”erbjudanden” med konsumtion som baktanke (mer eller mindre direkt) ersatt gåvan som något icke-bytbart. Allt har blivit utbytbart; inget är inte utbytbart. Det är penningens dominans, pengarnas herravälde. När marknaden börjar kolonisera vardagen börjar saker som gästfrihet, vänskap, till och med kärlek, bli offer-gåvor och dömda att försvinna. Allt kvantifieras, kalkyleras, x är lika med y och ingenting är utanför, omätbart. Bara saker är kvar. Ting, objekt. Alltså, varor.</dd></dl><dl><dd><dl><dd>”Vi måste återupptäcka njutningen med att ge: att ge därför att du har så mycket. Vilka vackra potlatcher det rika samhället kommer att se — oavsett om det gillar det eller inte — när de yngre generationerna upptäcker den rena gåvan. Den växande passionen för att stjäla böcker, kläder, mat, vapen och smycken bara för att skänka bort dem, ger en glimt av vad viljan att leva har att erbjuda konsumtionssamhället.” (81)</dd></dl></dd></dl><dl><dd>Vi har överfört vår tro på magin till teknologin. Maskinen, eller idag datorn, är platsen för förväntade mirakel, den mystiska mekanism som ska erbjuda oss lycka och frihet, bara vi låter dess logik genomsyra vår produktion, distribution, även konsumtion och varför inte realisation.</dd></dl><dl><dd>Separeringen av människan från sig själv, sina begär, drömmar och vilja att leva, om det så är med varor eller teknologi eller något annat, försätter människan i en position av beroende av samma varor och teknologier. Människan blir beroende av samma förmedlingar, eller med andra ord underordnad. Koloniseringen av vardagslivet, av varor, teknologi, ideologi, har gjort det ”naturliga” ungefär lika naturligt som plast.</dd></dl><dl><dd><dl><dd>”Sökandet efter den verkliga naturen, efter naturligt liv som inte har något som helst med den samhälleliga ideologins lögn att göra, är en av de mest rörande naiviteterna för större delen av det revolutionära proletariatet, för att inte nämna anarkisterna eller välkända figurer som den unge Wilhelm Reich.” (86)</dd></dl></dd></dl><dl><dd>Förmedlingarna fungerar som en slags utpressning. De gör allt annat omöjligt eftersom inget kan gå hela vägen, inget kan fulländas utan att stöta på andra förmedlingar; det ständiga föreställda behovet av förmedlingar. Ok, odla dina egna råvaror, men var får du fröna ifrån, med vilka pengar köper du dem, hur transporterar du det, och så vidare. I varje möjlig vrå tränger sig förmedlingarna in. Men:</dd></dl><dl><dd><dl><dd>”Mänsklig energi låter sig inte förledas mot det omänskliga utan strid. Var äger striden rum? Alltid i den levda erfarenhetens omedelbara utbredning, i spontan aktion. Jag menar inte att förmedlingarnas ’abstraktion’ måste bemötas av någon slags vild, ’instinktiv’ spontanitet: det skulle bara på en högre nivå reproducera det idiotiska valet mellan ren spekulation och tanklös aktivism, disjunktion mellan teori och praktik. Jag menar att en adekvat taktik handlar om att angripa punkten där erfarenhetens stråtrövare överfaller, den punkt där försöket att agera förvandlas och perverteras, just vid den punkt där spontana handlingar sugs upp i misstolkningar och missförstånd. Vid den här punkten kristalliseras tillfälligtvis en medvetenhet som belyser både kraven som viljan att leva ställer och vad den samhälleliga organisationen har att ge: levd erfarenhet och dess kooptering av det auktoritära maskineriet.” (97)</dd></dl></dd></dl><dl><dd>Maktens förmedling fungerar alltså som det ständiga förnekandet av det omedelbara. Förmedlingar av olika typer har, tidigare under mänsklighetens historia, varit nödvändiga, men graden av förmedling går mot noll, och faktumet att en viss förmedling är ofrånkomlig är inte en anledning att acceptera de som existerar. ”Sunt förnuft” vill ge en bild av vad som är ”självklart,” men i själva verket är det satt i ständig förändring. En verkligt radikal teori börjar, av nödvändighet, i det omedelbara, innan förmedling. Den kan få ett fäste i massorna bara om den är trogen det omedelbara. ”Det är den spontana kreativitetens livsnerv, och dess uppgift är att försäkra den här kreativitetens styrka. Det är revolutionär teknik i poesins tjänst.” (100) Så fort maktens förvaltare lägger sina slemmiga händer på den blir den till ideologi. Den stelnar, förkalkas. Så fort förbindelsen med det omedelbara bryts upp dör den. Den kan inte förvaras i saker eller representationer, det vill säga varor. ”Ideologi är språkets falskhet, radikal teori är språkets sanning.” (101)</dd></dl>

...det är så makten förmedlar vår aktivitet.

Vi förförs av ytliga, somatiska, affektiva uttryck...

<dl><dd>Med offrets (och gåvans) försvinnande försvinner också myten. Borgerligt tänkande visade mytens grund i det materiella, men det upphävde den inte. Istället började de hängivna offra sig för Saken. ”Som de förnekare av livet som de är, har partisanerna för det absoluta självuppoffrandet i Statens, Sakens eller Führerns namn, ingenting gemensamt med de för vilka passionen för livet utmanar förnekandets ethos och tekniker.” (109) ”Skillnaden mellan nazisterna som drömde om att förinta världen i och med deras nederlag och kommunarderna som satte Paris i brand är skillnaden mellan bejakandet av fullständig död och fullständigt liv som brutalt förnekas.” (110) ”Så fort revolutionen kräver självuppoffring slutar den att existera.” (110)</dd></dl>

Thus in addition to the great collective onanisms — ideologies, illusions of social unity, herd mentalities, opiums of the people — we are offered a whole range of marginal solutions lying in the no-man's-land between the permissible and the forbidden: individualised ideology, obsession, monomania, unique (and hence alienating) passions, drugs and other highs (alcohol, the cult of speed and rapid change, of rarefied sensations, etc). All these pursuits allow us to lose ourselves completely while preserving the impression of self-realisation, but the corrosiveness of such activities stems above all from their partial quality. The passion for play is no longer alienating if the person who gives himself up to it seeks play in the whole of life — in love, in thought, in the construction of situations. In the same way, the wish to kill is no longer megalomania if it is combined with revolutionary consciousness. (121)

<dl><dd>Det är viljan att leva utan dötid som måste vara, och som kan bli, ett gemensamt projekt. Det måste vara så eftersom vi inte kan mötas på ett genuint, oförmedlat, sätt annars. Det kan bli så om våra enskilda begär möts upp i en likartad riktning. Den enskilde får inte försvinna i massan, dränkas i de mångas kaotiska begär, utan måste avskilja sig, måste ta ställning för en riktning. Att vägra att offra sig är att vägra att bli utbytbar, som en vara vilkensomhelst, att vägra penningens tomhet. Marknaden är den Stora Avgrunden som utplånar allt liv i utbytbarhetens meningslösa likhet. ”Missta dig inte: all den här nostalgin för det förgångnas mer humana dygder svarar mot en sak och endast en sak, det vill säga det överhängande behovet att återuppliva idén om offer, som har fått så mycket kritik. Faktum är att det inte kommer att finnas någon vänskap, eller kärlek, eller gästfrihet, eller solidaritet, så länge som det finns självförnekelse. Uppmaningen till självförnekelse slutar alltid i ett försök att göra omänsklighet attraktivt.” (115) Kanske är det enda offrandet vi behöver bekymra oss för offrandet av det nuvarande.</dd></dl><dl><dd><dl><dd>”Ta en trettiofemårig man. Varje morgon startar han sin bil, kör till kontoret, lyfter papper (pushes papers), äter lunch i stan, spelar biljard, lyfter fler papper, lämnar jobbet, hälsar på sin fru, pussar sina barn, äter sin stek framför TVn, lägger sig, älskar och somnar. Vem reducerar den här mannens liv till en patetisk sekvens av klichéer? En journalist? En snut? En marknadsforskare? En socialrealistisk författare? Inte alls. Han gör det själv, när han bryter ner dagen i en serie poser som är mer eller mindre medvetet valda utifrån en rad rådande stereotyper. Med kropp och medvetande övertaget av lockelsen i en följd av bilder, förkastar han autentisk tillfredsställelse och ansluter sig till en passionslös asketism: hans njutningar är så dämpade, och samtidigt så öppna, att de bara kan vara en fasad. Antagandet av en roll efter en annan, förutsatt att han imiterar stereotyperna bra nog, är kittlande för honom. Därmed står tillfredsställelsen från att ha spelat en roll väl nog i proportion till hans distans från sig själv, till hans självförnekelse och självuppoffring.” (133)</dd></dl></dd></dl><dl><dd>Skådespelssamhället fångar upp verklig kreativitet i och genom roller som bara avviker lite, bara tillräckligt hindrar rollen från att stanna i stereotypen. De fungerar alltid som anpassning till det samhälleliga maskineriet. Små variationer skiljer uppsättningen av roller från varandra, men det rör sig i slutändan om variationer på marknaden. Man skiljer sig från andra därför att man konsumerar andra varor. ”Det spelar liten roll huruvida någon är bra eller dålig, ärlig eller kriminell, vänster eller höger: formen är irrelevant, så länge som de förlorar sig i den.” (136) Formen är identiteten, det i vilken någon eller något annat bestämmer.</dd></dl><dl><dd>Men ingen går upp helt i en roll, för som allt annat är de underkastade en logik som ständigt tvingar en mot gränsen, mot vad som är möjligt (det är kapitalets logik, det ständiga värdeförmerandet som i vardagen innebär mördande konkurrens, det vill säga anpassning, förändring, eller utslagning). ”Det är enklare att fly rollen som libertin än rollen som snut, chef eller rabbin. Ett faktum som alla borde tänkta på.” (139) Människors egna liv, de oförmedlade och roll-lösa liv som ligger dolda under skådespelet, framstår, när de ens betraktas, som värdelösa — eftersom de är utan penningvärde, eftersom de har ett annat värde än det monetära. Människors egna liv framstår alltså som fattiga. ”Livet offras, och förlusten kompenseras med fulländning i framträdelsernas sfär.” (139) ”På samma sätt som vi är dömda till överlevnad, är vi dömda att ’hålla skenet uppe’ i det icke-autentiskas sfär.” (140) ”Mitt enda ansvar är att vara helt ärlig med de som är på min sida, de som verkligen är det autentiska livets partisaner.” (141) I spelet med roller, som skådespelet frammanar, kan vi omöjligen ta rollerna på fullt allvar; så vi leker med dem. På det sättet framhäver vi likgiltigheten, och likheten, deras utbytbarhet. Det kan fostra en distans till rollerna som sådana.</dd></dl><dl><dd>Rollernas ökande betydelse innebär en snabbt minskande betydelse för människan, och en lika snabb ökning i sakens (alltså varans) betydelse. ”Det är saker som har namn idag, inte människor.” (145) Tänk på alla kändisar; de är bilder, framträdanden, välregisserade ”intervjuer”, kort sagt varor. Allt annat än människor. (De mest cyniska, och därför mest framgångsrika, tvekar inte att göra hela sin löjliga vardag till konsumtionsvaror i form av ”reality shows”, youtube-kanaler, och så vidare i en oändlig serie av narcissistisk konsumism.) Vi kan gå till valfri stormarknad för att konsumera den roll och den identitet vi vill anpassa (och underordna) oss till. Det är inte ett tvång; det är helt enkelt bekvämt. Skulle en roll bli ifrågasatt är det enkelt att bara skriva en ny inköpslista.</dd></dl>

...det är så makten förför våra begär.

Överlevnadssjukan

A friend of Joyce's recalls: "l don't remember Joyce ever saying a word during all those years about Poincaré, Roosevelt, de Valera, Stalin; never so much as a mention of Geneva or Locarno, Abyssinia, Spain, China, Japan, the Prince affair, Violette Nozière...." What, indeed, could he have added to Ulysses and Finnegan's Wake? Once the Capital of individual creativity had been written, it only remained for the Leopold Blooms of the world to unite, to throw off their miserable survival and to actualize the richness and diversity of their "interior monologues" in the lived reality of their existence. Joyce was never a comrade-in-arms to Durruti; he fought shoulder to shoulder with neither the Asturians nor the Viennese workers. But he had the decency to pass no comment on news items, to the anonymity of which he abandoned Ulysses that "monument of culture," as one critic put it while at the same time abandoning himself, Joyce, the man of total subjectivity. To the spinelessness of the man of letters, Ulysses is witness. As to the spinelessness of renunciation, its witness is invariably the "forgotten" radical moment. (172)

Det pseudoliv som skådespelssamhället producerar ger upphov till överlevnadssjukan. Överlevnad därför att livet har reducerats till ekonomiska imperativ, till vad som kan konsumeras. Sjukdom därför att tillståndet är nedbrytande. Den gör att vi lever så lite som möjligt och dör av slöhet, uttröttade av att hålla skenet uppe. ”I konsumentens manipulerade syn på saker och ting — betingningens synsätt — framstår bristen av liv som en otillräcklig konsumtion av makt och otillräcklig självförtäring [selfconsumption] i maktens tjänst. Som en lindring av frånvaron av verkligt liv erbjuds vi död på avbetalning.” (162) ”Samtidigt framträder passionen att leva som ett biologiskt behov, den andra sidan av passionen att förstöra och låta sig förstöras.” (163) ”Så utbredd är överlevnadssjukan att minsta koncentration av levd erfarenhet inte kan annat än att förena det största möjliga antal människor i en gemensam vilja att leva. Förnekandet av förtvivlan skulle av nödvändighet bli skapandet av ett nytt liv.” (163)

Vägran blir av nödvändighet vild, oregerlig, eftersom livet är så mångfacetterat och oreducerbart. Den äger rum i vardagen, också, eftersom den breder ut sig överallt. Den breder ut sig som en kedjereaktion, aldrig som en kollektivitet, eller med andra ord; vägran växer som en gemenskap av helaindivider, på allas deras oreducerbara levda erfarenhet. Det innebär fullständig förändring. Makten vill fragmentera vägran till krav om detaljer, en fördelning av varor, till överlevnad. Förändring som stannar upp på överlevnadens nivå fragmenterar gemenskapen, söndrar passionen att leva, och gör i slutändan förändringen tam och anpasslig till Maktens behov och skådespelets logik.

Här träder socialisten in för att rädda situationen: det är bara gamla brister som behöver åtgärdas, säger han, falska motsättningar som behöver lösas genom justering, utveckling. Med det så kommer alla att få det bättre, inbillar han sig. Socialistens projekt handlar om att dämpa, bekämpa och förneka störningar och konflikter.

<dl><dd>”Socialism sätter därför stopp för konflikter, genom att avskaffa ekonomisk konkurrens och fri företagsamhet, på en nivå, men behåller jakten efter konsumtion av makt [the race for the consumption of power] som den enda berättigade formen av frihet. Självbegränsningens partisaner delar därför upp sig i två läger: de som är för liberalism i produktionen och de som är för liberalism i konsumtionen. Och så stor skillnad är det mellan dem!” (170)</dd></dl>

Ideologier som ämnar att suga upp all vägran och passion för liv produceras i samma takt som trenderna på marknaden. Ungdomen anställs på löpande band för att producera bilder som förnekar livet, som har som enda uppgift att befästa överlevnadssjukan. Varje antydan till autenticitet slukas omedelbart av marknadens massproduktion. Det enda som återstår är misär, isolation; överlevnad.

Det är det enda som återstår, för de ressentimentsfyllda. De ideala slavarna. De som har steriliserat sig själva, som har ”internaliserat sin egna brist på existens.” (174) Du hittar dem i masspartiernas mest ingrodda skikt, i bakgrunden, mumlande, med en spelad överlägsen attityd och en retorik full av plattityder. De finns i de flesta sammanhang, men idag kanske främst i kommentarfältens dunkla miljö och i obskyra bakgårdar på internet. De förkastar all passion därför att de är helt uttömda på energi. De upprepar ständigt och instinktivt förkastandet av varje ansats därför att deras isolation och vägran av förbindelser förnekar all möjlighet till liv och framtid.

<dl><dd>”Oförmågan att begripa sig själv uppmuntrar folk att begripa andra på basis av deras negativa representationer, på basis av deras roller och att därför behandla dem som objekt. Gammalt tjänstefolk, byråkrater — alla, i själva verket, som frodas på överlevnad — har ingen affektiv kunskap om någon annan anledning att existera. Det behöver därför knappast påpekas att Maktens främsta förhoppningar att kooptera ligger i det här delade missnöjet [malaise]. Och ju större den mentala förvirringen är, desto större är dess chanser.” (175)</dd></dl>

For the last century and a half, the most lucid contributions to art and life have been the fruit of free experiment in the field of abolished values. De Sade's passionate rationalism, Kierkegaard's sarcasm, Nietszche's vacillating irony, the violence of Maldoror, Mallarmé's icy dispassion, Jarry's Umour, Dadaist negativism — these are some of the impulses which have spread far and wide, investing human consciousness with a little of the dankness, the incipient hope of a total transcendence — a true reversal of perspective. (177)

Den ressentimentsfyllda har gjort sig bekväm i sin position som åskådare. Impotent och uppgiven hejar han på överlevnadssjukans förruttnelse av det existerande.<dl><dd>”[Den missnöjda] är i desperat behov av minutiösa plattityder att grubbla över: alla politiker är skurkar, de Gaulle är en stor man, Kina är ett paradis för arbetare, etc. Han älskar att hata individualiserade förtryckare, att älska en helt vanlig Svensson: system är för komplicerade för honom.” (175) </dd></dl>

De missnöjda, ressentimentsfyllda, är de mest patetiska av skådespelssamhällets medborgare, men de är potentiella revolutionärer. ”Om han inte dödar de som organiserar hans ennui, eller åtminstone de som framstår som sådana i hans synfält (managers, experter, ideologer, etc), så kommer han att döda i en auktoritets namn, [in the name of some reason of state, or in the name of ideological consumption.]” (176)

”Nihilismen föds i mytens kollaps.” (176) Det gamla (dess roller, förklaringar, rättfärdiganden) har förlorat, dött, men inget nytt har uppkommit för att dölja den enskildes svaghet och nakenhet. ”Myter var inte bara skynken för den här svagheten: de var också dess orsak.” (176) Nihilisterna saknade, och saknar fortfarande, en historisk medvetenhet som beaktar den verkliga rörelsensutveckling.

<dl><dd>”Hur länge måste vi bära de här kommunistiska byråkraternas, fascistiska kräkens, opinionsskaparnas, koppärriga politikers, undermåliga Joyceimitatörers, och ny-Dadaisters hegemoniska ok — som alla förespråkar det fragmentariska, som alla ihärdigt arbetar för den Stora Sömnen och rättfärdigar sig i en eller annan Ordnings namn: familjens, moralens, kulturens, flaggans, rymdkapplöpningens, margarinets, etc.” (177-178)</dd></dl>

Livets poesi

"The new artist protests", wrote Tzara in 1919. "He no longer paints: he creates directly." The new artists of the future, constructors of situations to be lived, will undoubtedly have immediacy as their most succinct — though also their most radical — demand. I say 'succincy' because it is important after all not to be confused by the connotations of the word 'spontaneity'. Spontaneity can never spring from internalised restraints, even subconscious ones, nor can it survive the effects of alienating abstraction and spectacular co-optation: it is a conquest, not a given. The reconstruction of the individual presupposes the reconstruction of the unconscious (compare the construction of dreams.) (194)

Den frihet vi erbjuds är friheten att välja våra härskare, att välja bland de varor som vi erbjuds. Men verklig frihet kommer ur vår förmåga att skapa, ur vår individuella kreativitet. Det är inte detsamma som konstnärligt skapande, för alla bär den inom sig, i de vardagliga fantasier som drömmer om att förverkligas. ”Varje individ bygger hela tiden på en ideal värld inom sig själv, även medan de yttre rörelserna böjer sig under trycket av den själlösa rutinens krav.” (191) Den är till sin form spontan, det vill säga orörd och obestämd av Makten. Det är onekligen en relativt ovanlig företeelse, och en som hör till de som önskar motstånd och som har värderat sin individualitet. Det börjar som ett krav på omedelbarhet, att inte låta sig bestämmas eller förmedlas av Makten, av andra, eller någon slags abstraktion — utom den, möjligtvis, som kommer inifrån. Det är en erövring, inte något givet. ”Utbrottet av levd njutning är sådan att i förlorandet av mig själv så finner jag mig själv; när jag glömmer att jag existerar så förverkligar jag mig själv. Medvetenhet om omedelbar erfarenhet vilar just i denna pendelrörelse, i denna improvisatoriska jazz.” (195) För att undvika att sugas upp i representationer och varor, i de ytliga, spelade roller som förför våra begär, måste vi ständigt inlemma självkritiken. Samtidigt är spontanitetens stunder sällsynta. De måste bejakas när de uppstår, och en för distanserad hållning kommer bara att kväva dem. Dessa kvalitativa stunder är värdefulla för de är förrevolutionära, de bär på en potential att bryta upp och skapa situationer för levd erfarenhet. ”...en gest, en attityd, kanske bara ett ord, räcker för att visa att poesins möjlighet är vid handen, att den fullständiga konstruktionen av vardagslivet, en global omvändning av perspektiv — i korthet, revolutionen — är inneboende möjligheter.” (197) Dessa kvalitativa stunder möjliggör revolutionära språng. De kan förbinda den obildade, inskränkta, med omgivningens jämlika, förbinda dem med ett möjligt imorgon.<dl><dd>”De revolutionära arbetarna 1848 var utan tvekan oförmögna att läsa det Kommunistiska manifestet, men ändå bar de inom sig den väsentliga lärdomen från Marx och Engels text. Det var i själva verket vad som gjorde den marxistiska teorin verkligt radikal. Arbetarens objektiva omständigheter, uttryckt på teorins nivå i Manifestet, gjorde det möjligt för de mest illitterata proletärerna att förstå Marx omedelbart när stunden kom.” (198)</dd></dl>

För de revolutionära grupperna måste uppgiften vara att ”etablera rum där betingningens intensitet går mot noll. Att göra varje individ medveten om sin kreativa potential kommer att bli en olycklig uppgift om inte tillflykt tas till kvalitativa shocktaktiker. Vilket är anledningen till varför vi inte väntar oss något från masspartierna och andra grupper som baseras på principen om kvantitativ rekrytering.” (199) Om gruppens själva fundament istället är verkligt radikala handlingar och tankar kan ”Celler som etablerats under sådana omständigheter ha varje möjlighet att en dag få tillräckligt inflytande för att befria majoritetens kreativitet.” (199)

Poesi

Poesi är ”organiseringen av kreativ spontanitet, utnyttjandet av det kvalitativa i enlighet med dess interna lagar för koherens.” (199) Det är motsatsen till simpel information, förmedling, specialisering och allt det som kommer med Skådespelssamhällets uppdelningar. Poesi är en konst, men inte begränsad till det konstnärliga. Det är en omvändning av perspektiv, en handling som uppenbarar nya möjligheter. Esteterna har inget nytt att säga om det, åtminstone inte sedan de tidiga surrealisterna. Verklig poesi har beväpnat sig mot esteterna, oskadliggjort deras kooptering. ”Detta är anledningen till varför det inte längre kan finnas något sådant som ett konstverk i ordets klassiska mening. Så mycket bättre. Poesi finns på andra platser: i händelserna vi åstadkommer.” ”Sann poesi bryr sig inte om dikter.” (202) Som sådan förtrycks poesin överallt och dyker därför bara upp i våld. ”Det är musan till de som kravallar, det genomsyrar revolter och sporrar alla stora revolutionära karnevaler, fram till dess att byråkraterna förpassar det till hagiografins fängelse.” (202-203)

Historia — de förtryckta

To construct the present is to rectify the past, to change the psychogeography of our surroundings, to hew our unfulfilled dreams and wishes out of the veinstone that imprisons them, to let individual passions find harmonious collective expression. The time gap which separates the insurgents of 1525 from the Mulelist rebels, Spartacus from Pancho Villa, or Lucretius from Lautréamont, can be bridged only by my will to live. (234)

”Historien existerar eftersom de förtryckta existerar.” (206) De förtryckta kämpar mot sina överordnade, och så utvecklar sig historiens gång. Det är delvis också en kamp mot naturen, men vägran att vara en slav är det som verkligen förändrar historien. ”Kanske är det filosofiska begreppet om evighet bundet till det historiska äventyret för befrielse, ödesbestämt att en dag förverkligas — tillsammans med filosofin — av den fullständiga frihetens bärare och av den traditionella historiens slut.” (207) Idag skulle de materiella förutsättningarna — automatisering och cybernetik — kunna förverkliga ett tillstånd av härskare utan slavar, ett tillstånd bortom historien (eller som Marx skulle ha sagt: där historien äntligen började), ett tillstånd i evigheten. Ett tillstånd bortom hierarkier, det privilegium som borgerligheten var fria att välja bort i sin ärofyllda revolution. ”Istället överlevde den här auktoriteten aristokratins förfall i en parodisk form, som den döende mannens likbleka leende.” ”Vilka vackra barn Bonaparte fick! Louis-Philippe, Napoleon den tredje, Thiers, Alfons den tredje, Hitler, Mussolini, Stalin, Franco, Salazar, Nasser, Mao, de Gaulle...” (208) Vad som förr sågs som de härskandes magiska förmågor har idag införlivats i en organiserandets princip, som genomsyrar allt från byråkratin till smågrupperna och individen. Allt det gamla, från härskarnas herravärlde och borgarskapets exploatering, till dagens cybernetikers organisering, är allesammans närvarande i olika grad. ”Herravälde är en rättighet, exploatering ett kontrakt, och organisering en uppställning av saker.” (209)

Proletariatet, däremot, bär med sig en möjlighet att överskrida rättigheterna, kontrakten och sakernas tillstånd. ”Tingens makt kommer att avskaffas av proletariatet då det avskaffar sig självt.” (213) Processen kan delas upp i tre passioner:

• passionen för fullständig makt; att ställa det materiella (ting, objekt, materia) inför människor utan förmedling.
• passionen att förstöra begränsningar; att bryta alla tabun och normer.
• passionen att åtgärda det förflutnas olyckor; att hämnas gamla förhoppningar och uppfylla dem, lika mycket hos individen som hos begravda revolutioner.

<dl><dd>”Den revolutionära rörelsen ger var och en chansen att själv göra historia. Orsaken till fritt självförverkligande måste alltid omfamna subjektivitet — och därmed sluta att vara en orsak.” (214)</dd></dl>

Bara grupper som på ett koherent sätt tillämpar individuell kreativitet i en investering i ett gemensamt projekt kan utnyttja den potentiellt frammanade styrka som förverkligar en oförmedlad, levd närvaro, och som går bortom det nuvarande. Det är inte en enkel uppgift. Det är projekt som behöver omsorg och kärlek, som behöver nära vänner. Projekt som helt förkastar hierarkier. ”Problemet som proletariatet står inför är inte längre hur Makten erövras, utan hur den avskaffas.” (218)

Den levda erfarenhetens rumtid: situation

Proletärerna bär med sig en potential att förverkliga en enhet av rum och tid, det vill säga att överskrida den 'första', mest grundläggande, separationen. Det är början för överskridandet av alla separationer. I det kan den förverkliga barndomen. Barndomen förnekas av skådespelssamhället i det att var och en fortast möjligast görs till en konsument. "Han har kommit in i marknadens triviala sfär, villigt gett upp barndomens poesi, frihet och subjektiva skatter i utbyte för en bild i skådespelssamhället." (222) Barnet, däremot, erkänner inte de gränser och uppdelningar som tas för givna i samhället. Barnet ackumulerar erfarenheter innan de har blivit bilder. Skådespelssamhällets bilder och uppstyckade tid (tid för arbete, tid för konsumtion, tid för ansvar, tid för nöje; var och en avgränsad, definierad, kontrollerad) innebär att vi bär med oss barndomen som ett öppet sår.

Vetenskapen, politiken och marknaden eftersträvar alla efter att så effektivt som möjligt utrota den barndom som trotsar gränserna, som inte respekterar egendom och "livspussel", som överskrider gränser, kort sagt bejakar liv över överlevnad. Istället för ålderns utsträckning: en multitud av händelser. "...inte bara se dem passera, utan att verkligen leva dem och ständigt återskapa dem." (223)

Myter har makten att binda samman uppdelningar och ge skenet av ett enhetligt liv. Det är fortfarande uppdelat, med sömmarna mer eller mindre dolda, en lögn. Men ett sken av enhet som kan delas i en gemenskap (som en klan, ett folk, en nation). Också rummet bryts upp i takt med att mytens cykliska tid bryts upp och blir linjärt. På historiens kontinuum bleknar den levda erfarenheten i takt med tidens acceleration. Men små fickor av levd erfarenhet, av enhetliga rumtider, kan avvika från historiens linje, rent av explodera bilden i upproriska kedjereaktioner. De här utbrytningarna snor glimtar av evig tid; "Det här är rumtidens privilegierade stund, av kreativitet, av njutning, av orgasm. Den här alkemins arena är hårfin, men den erfars så intensivt att de utövar en oöverträffad fascination över de flesta människor." (227) "Rumtid levt på ett enhetligt sätt är den första focon för det kommande gerillakriget, den kvalitativa gnista i natten som fortfarande beslöjar vardagslivets revolution." (228)

Explosiva utbrott av den levda erfarenhetens rumtid kallar vi situationer. Det är nuet realiserat (enhetligt, i kontrast till marknadens hetsiga, pointillistiska nu), en Händelse, jetztzeit. Mot historismens nedfrysning av Händelser gäller det nu att föra fram elden. "Det finns bara ett giltigt sätt att glömma: att radera det förgångna genom att realisera det." (233) "Uppgiften är kollektiv, passionerad, poetisk och lekfull (evigheten är lekens värld, enligt Boehme)." (235)

Den enhetliga triaden: självförverkligande, kommunikation, deltagande

Subjective imagination is not purely mental: it is always seeking its practical realisation. There can be no doubt that the artistic spectacle — and above all its narrative forms — plays on subjectivity's quest for self-realisation, but solely by captivating it, by making it function in terms of passive identification. Debord's propaganda film Critique de la séparation stresses the point: "As a rule the things that happen to us in our individual lives as organised at present, the things which really succeed in catching our attention and soliciting our involvement, are the very things that ought to leave us cold and distant spectators. By contrast many a situation glimpsed through the lens of any old piece of artistic transposition is the very one that should attract us, and engage our participation. This paradox must be turned upside down — put back on its feet." The forces of the artistic spectacle must be dissolved so that their equipment can pass into the arsenal of individual dreams. Once they are thus armed, there will be no question of treating them as fantasies. This is the only way in which the problem of

the realisation of art can be framed. (244-245)

Mot maktens repressiva triad av begränsning, förförelse och förmedling, ställs det medvetna skapandets enhetliga triad av självförverkligande, kommunikation och deltagande. Det är "den mest genomgående fusionen av förnuft och passion." (236) Och det dyker upp som projekt, eller snarare som äventyr. En resa och process, drivet av passion.

• SJÄLVFÖRVERKLIGANDE : förbi överlevnadssjukan tränger självförverkligandet när det ger fritt spelrum för kreativiteten, poesin, när individen bejakar passionen till fullständig makt över sig och sin omgivning. Självförverkligande är förverkliganden av självets möjligheter. Det är utforskningen av dagdrömmar och fantasier. Det är allt som gör vardagen rikare. Det är bejakandet av passionerna, och njutningarnas triumf. Det är projekten som ger livet mening, som gör livet glädjefullt och till ett äventyr. Det är, återigen, inte en vilja till makt så som världen förfalskar den eftersom den i själva verket inte kan separeras från kommunikation och deltagande utan att "offras för status och rollspel, ett herravälde i en värld av begränsningar och illusioner." (237) "Prestige och förödmjukelse, auktoritet och underordning: den enda musik till vilken viljan till makt kan dansa." (239) Det finns fortfarande spår av en autentisk vilja att leva bland hjältarna, kändisarna, gangstrarna, men eftersom de inte drar det till sin logiska konsekvens (fullständig frihet) slutar de i skräning ytlighet.

• RADIKAL SUBJEKTIVITET : "Min subjektivitet göds av händelser." (245) Situationer fulla med unika strävanden efter självförverkligande är oundvikligen multipliciteter, men singulära i sina riktningar. "Varje individuell subjektivitet är rotad i viljan att förverkliga sig själv genom att förändra världen, viljan att leva varje sensation, varje erfarenhet, varje möjlighet till fullo. Det kan ses hos var och en, dess intensitet varierande beroende på graden av medvetenhet och beslutsamhet. Dess verkliga makt beror på vilken nivå av kollektiv enhetlighet som den kan uppnå utan att förlora sin mångfald. Medvetenhet om den här nödvändiga sammanhållningen kommer från vad man kan kalla en identitensreflex[reflex of identity] — en diametralt motsatt rörelse jämfört med den för identifiering. Genom identifiering förlorar vi vår unika karaktär i mångfalden av roller; genom identitetsreflexen förstärker vi våra individuella möjligheters rikedom i en de federerade subjektiviteternas sammanhållning." (246) Det handlar om att se sig själv i andra, att nå den kunskap som endast existerar utanför självet. Självförverkligandet är helt beroende av den delade strävan och den gemensamma kunskapen.

• KOMMUNIKATION : sann kommunikation finner vi först, och kanske enbart, i kärlek. Och "Kärlek har alltid varit klandestint [clandestine] — 'att vara ensamma tillsammans'." (248) Modellen måste därför vara nattlig passion, hemliga möten, poetiska uttryck; parets eller de sammansvurna vännernas konspiration. Samhällets dialoger, de offentliga debatterna, institutionernas formaliserade teckensystem; "rummet mellan människor och ting är fullpackat av alienerande förmedlingar." (249)

• DET EROTISKA, ELLER NJUTNINGENS DIALEKTIK : "Det erotiska är njutning som söker sin egen koherens. Passionernas rörelse mot inbördes förbindelse, ömsesidigt beroende och enhet." "Njutningens konkreta realitet är grundad på friheten att gå samman med vemhelst som gör det möjligt att gå samman med sig själv." (254)

• DELTAGANDE : Modellen för verkligt deltagande är leken. "Följaktligen är den totala leken och vardagslivets revolution idag ett och samma." (257)
  • (a) Det innebär en viss organisering och disciplin, men en enhetlig sådan som "tillåter att varje individs beslut är alla berördas beslut. Självklart ger små intima grupper, mikrosamhällen, de bästa förutsättningarna för sådana experiment." (258) Lek, verkligt deltagande, är därför oförenligt med uppoffring. I de fallen har leken övergått till att bli riter, sektens ritualer. Samma med rollerna; de permanenta, heliga rollerna är oförenligt med lekens tillfälliga spel med dem.
  • (b) Mellan leken och poesin finner vi taktik. "Väsentligen tekniskt till sin natur, förhindrar det spontaniteten från att bränna ut sig själv i allmän förvirring." (260) "Problemet är hur man organiserar utan att skapa en hierarki; med andra ord, hur det säkerställs att lekens ledare inte helt enkelt blir 'Ledaren.' Det enda skyddet mot att auktoritet och rigiditet tar över är en lekfull attityd. Kreativitet plus ett maskingevär är en ostoppbar kombination." (260) "Styrkan för revolutionära arméer ligger i deras kreativitet." (261) Så fort kreativitet och poesi lämnas efter, så fort roller tar över, kort sagt så fort uppror militariseras är det omöjligt att skilja dem från Maktens ordning. Dessutom står upprorsmakarna inför problemet att upplösa Makten i sin helhet, vilket endast kan göras med särskilda händelser. "Revolutionen kan varken vinnas genom att ackumulera småsegrar eller genom ett fullständigt frontalangrepp. Gerillakrig är totalt krig. Det här är vägen som Situationistiska internationalen har stakat ut: kalkylerade trakasserier på varje front — kulturellt, politiskt, ekonomiskt och socialt. Att koncentrera sig på vardagslivet kommer att garantera kampens enhet." (263)
  • (c) "Som revolutionär handling är détournement den mest koherenta, den mest populära och den bäst lämpade praxisen för uppror." (265) Det är att leka med ting, sätta dem i en lekfull situation. "Det är en handling där leken fångar och återförenar människor (beings) och saker som hittills varit stelfrusna i en hierarki av fragment." (264) Det började i den konstnärliga sfären men har spridits till överallt där Skådespelssamhället tagit rum. Det kan utvecklas till ett nytt bruk av produkter.

Rebell

Länk: https://www.krigsmaskinen.se/index.php/Trait%C3%A9_de_savoir-vivre_%C3%A0_l%27usage_des_jeunes_g%C3%A9n%C3%A9rations