Inlägg

2024-03-05

POLISJAKTEN PÅ RAF:

En stor polisinsats pågår just nu i Berlin. Polisen har bekräftat att man jagar Ernst-Volker Staub och Burkhard Garweg från Röda Arméfraktionen, som lade ner 1998 (svt). I måndags greps f.d. RAF-medlemmen Daniela Klette, 66.

***

Omständigheterna kring de fängslade RAF-medlemmarnas påstådda självmord i Stammheim 1976-1977 är fortfarande inte uppklarade. Det kan ha rört sig om en avrättning utförd av säkerhetspolisen som tidigare uttalat dödshot och som hade tillgång till cellerna nattetid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dödsnatten_i_Stammheim

ULRIKE MEINHOF: EN SLAVMODER VÄDJAR TILL SITT BARN.

”Ulrike Meinhof var inte bara Västtysklands bästa journalist, hon var

förmodligen den viktigaste tyska kvinnan efter Rosa Luxemburg” – Erich Fried.

***

Det är nu ett halvsekel sedan den antiimperialistiska stadsguerillan Röda Armé-Fraktionen, RAF, utmanade den fascistiska tyska polisstaten och dess besinningslösa förföljelse av vänstern. Som kulminerade med morden på Ulrike Meinhof, Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe, arrangerade av säkerhetstjänsten som självmord i Stammheimfängelset, något som Helmut Schmidt öppet förespråkat redan 13/3 1975 och även andra regeringsmedlemmar instämde i (1).

Förläggaren Bo Cavefors skriver: ”Lyckades RAF? Ja, BRD förändrades radikalt efter RAF-aktiviteterna” (2). Och den anarkistiska 2 juni-gerillan med Bommi Bauman lyckades om möjligt ännu bättre. Det som skrivits om RAF av utomstående innehåller i regel fel och missförstånd. Vill man skaffa sig en egen uppfattning hänvisas till Ulrikes artiklar i tyska tidskriften ”konkret” (3) och till RAFs originaldokument översatta till svenska: ”RAF – Texter”, Cavefors 1977, ISBN 915040651-5. ”Alla talar om vädret. Det gör inte vi”. Oegennyttan och dogmatismen gick hand i hand.

Ulrike skrev ”En slavmoder vädjar till sitt barn” (4) under jor5denj och på flykt, som svar på hennes fostermor Renate Rimecks appell ”Ge upp, Ulrike!” 1971 (5) och travesterar bl.a. den textens innehåll.

***

EN SLAVMODER VÄDJAR TILL SITT BARN.

Ulrike, du är annorlunda än din efterlysning, ett slavbarn – själv slavinna.

Hur skulle du då vara i stånd att skjuta på dina förtryckare? Låt inte förföra dig av de som inte längre vill vara slavar.

Du kan inte skydda dem.

Jag vill att du ska förbli slavinna – liksom jag. Du och jag – vi har sett hur herrarna krossade slavarnas uppror, redan innan det började.

Många slavar omkom, men vi överlevde. De som idag är förbittrade över herrarna, vet ju inte vilken härlig känsla det är att än en gång ha kommit undan. Njut av det – ty annars återstår intet för oss att njuta av.

Revolutionen är stor – vi är för små för den.

Slavsjälar är flygsand på vilken man inte kan grunda någon seger. När du växte upp och krävde friheten, då var det ingen som gav dig den. Varför resignerade du inte – som andra?

Se på mig! Jag gjorde motstånd, när herrarna slog mig – jag skrek.

Men du får makten att vredgas, så att den än en gång skulle vilja slå dig. Men vem kommer fortfarande att vilja skrika, när vi själva blir misshandlade om vi gör det?

Du är ett duktigt barn. Du har ingalunda klättrat över maktens stängsel, det var ju de andra. Men de har hetsat hundarna mot dig.

O, barn. Du har förtjänat något bättre. Vad allt hade du inte kunnat bli.

Säkert hade du kommit så långt att du blivit vaktare.

Ser du inte, hur stark makten är? Alla slavar lyder den. Till och med de som blev indignerade och segrade, kommer att lägga sin seger vid maktens fötter för att fortfarande få vara slavar.

Slavarna hatar dem som vill vara fria. De kommer heller inte att hjälpa dig, för att du äntligen ska begripa att ditt uppror är meningslöst.

Ditt mod är hjärtlöst, för hur ska vi kunna hålla vår feghet fördolt för det? Men även om du hellre är död än för alltid en slavinna, så har du likväl inte rätt att oroa oss.

Jag vet: du vill att vi alla ska bli fria; men kommer vi att känna oss bättre till mods?

Må Gud förlåta jordbruksslavarna på plantagerna som blivit piskade och som dräpte sina vaktare. Vi husslavar har inte rätt att förjaga de herrar, som skickat ut dessa vaktare med oxhudspiskor.

Att hålla deras hus i ordning är vår plikt.

Barn, synda icke. Gör bot, om än maktens straff är fruktansvärt. Det är Guds vilja.

Var överhetens undersåte, ty den har makt över dig.

Ulrike, ge upp!

Förbannad vare den Gud, som skapade slavar till sin förströelse.

***

Ulrike Marie Meinhof (7/10 1934-9/5 1976) föddes under andra världskriget i Tyskland (BRD). Hennes far var museidirektör och hennes mor och fostermor var konstvetare. Efter 1945 var Västtyskland fullt av f.d. nazister (”Auschwitch-generationen” som Ensslin sa) på ledande poster vilket präglade hela samhället. Varken i Tyskland (eller i Sverige) skedde någon avnazifiering. Ulrike blev först aktiv i antikärnvapenrörelsen, därefter i det förbjudna kommunistpartiet och i den radikala studentrörelsens antiauktoritära APO 1968. Journalistiskt verksam var hon i tidskriften ”konkret” som mycket uppskattad kolumnist, därefter i radio och TV bl.a med reportage om ungdomsvården.

Hennes debut i RAF skedde 14/5 1970 med fritagningen av Andreas Baader (släkt med Johannes Baader som deltagit i rådsupproret i Berlin 1919 och i Dada-rörelsen). Ulrike tog aldrig livet av någon men utsattes ändå för mest repression. 1975 greps och åtalades hon i en skenrättegång; efter internering och akustisk depriveringstortyr mördades hon i fängelset året därpå. Först 25 år efter obduktionen återlämnades hennes hjärna (!) till systern. ”The best of youth dies in prison” kommenterade Guy Debord. Efter RAFs attentat mot den amerikanska militärbasen i Heidelberg fördes Ulrikes porträtt fram på gatudemonstrationer i Vietnams huvudstad Hanoi.

Det fanns ett fyrtiotal socialistiska befrielserörelser i Tredje Världen, USA och Europa under 1970-talet (något som i vår tid av felaktigt benämns ”terrorism”). I England kunde den situationistiskt inspirerade Angry Brigade genomföra intensiva bombkampanjer mot Statens och Kapitalets egendom (6) och i Danmark utförde Blekingegadegruppen under 20 års tid professionella bankrån för miljonbelopp som gick oavkortat till PFLP i Palestina och andra befrielserörelser i Tredje Världen (7). Under fängelsetiden läste man med gott mod Focault och arbetade med fångkampen.

Motståndet efter massakern på RAF-fångarna och Siegfried Hausners hungerdöd i fängelset fortsatte med nya generationer som ”Revolutionäre Zellen” in på 1980-talet. RAF lämnade ett sista meddelande vid sin upplösning, ett citat av Rosa Luxemburg; ”Revolutionen säger: Jag var, jag är, jag kommer att vara”.

Det är anmärkningsvärt vad en liten beslutsam grupp människor kan åstadkomma mot en hel stats polis och militär. RAF hade direkt stöd av 18% av den tyska befolkningen men det räckte inte och det hela slutade i tragedi. Men om stödet hos befolkningen är ännu större kan revolutionen genomföras – med obetydligt eller helt utan våld – som i Portugal 1974.

Och några måste börja.

***

Noter.

1) Stefan Aust: ”Baader Meinhof”. Symposion 1991, ISBN 91-7868-330-0, s. 449.

2) ”Det osynliga upproret”, förordet. Pluribus 2010. ISBN 978-91-977875-2-7.

3) Några av hennes i sv. övers. artiklar finns i ”Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt”, Cavefors 1976. ISBN 91-504-0509-8.

4) Aust aa, s.144.

5) Aust aa, s.145.

6) Tom Vague: ”Anarchy in UK”. AK Press 1997.

7) Gabriel Kuhn (red): ”Rån för revolutionen”. Koloni/Verbal 2014.

Rafiana.

Jutta Ditfort: Ulrike Meinhof – en biografi. AB 2008. Utmärkt skrivet, utförligt och nyanserat. Med referenser.

Ulrike Meinhof: Bambule. (Tv-serie om flickorna på ett ungdomsanstalt. Flertalet visningar genom åren).

Carlos Marighella: Liten handbok för stadsgerilla. Gidlunds 1975. (Tupamaros Uruguays ledare och RAFs mentor).

Bommi Baumann: Hur det hela började. (2-juni). Trikont/Författarförlaget 1976. ISBN 91 7054 177 9.

Astrid Proll: Baader Meinhof Pictures On the Run 67- 77. (Fotobok). Scalo 1998.

The Baader-Meinhof Complex. (Spelfilm/drama av S. Aust).

The International Investigation Committee (m. bl.a. Simone de Beauvoir) som ytterst detaljerat granskat omständigheterna kring RAF-fångarnas död och konstaterar att det inte var självmord utan i samtliga fall mord. Den Statliga Undersökningskommissionen publicerade aldrig sin rapport. Gissa varför?

Berufsverbot. Om förföljelsen av den tyska vänstern. Zenit. u.o. u.å.


Staffan

Kommentarer

Det var fel av R.A.F. att ta emot stöd från Öst-Tyskland. Hade en Öst-Tysk medborgare agiterat R.A.F.s program i Öst-Tyskland så hade det blivit lås och bom. Det finns stora likheter med Rosa Luxemburg som hade förargat Lenin under Rosas sista år. Den som intresserar sig bör både läsa Ulrike Mainhof och Rosa Luxemburg. Som jag minns det så var majoriteten i R.A.F. statskommunister och gömde sig gärna i Östblocket. I vissa fall fick de betala för sig i öst.

64-åringen.

Varför romantisera terror-stalinister om man är anarkist?

Pumba

64-åringen, Pumba: Jag nämner också 2juni-rörelsen, uppkallad efter det polismord på Benno Ohnesorge som utgjorde upptakten till det hela. Och 2junirörelsen var anarkistisk, se: Bommi Baumann: Hur det hela började.

RAF var knappast stalinister, mer åt Tupamaros-hållet.

Staffan

Pumba. Jag är anarkist och romantiserar verkligen inte stalinismen. Du verkar dåligt orienterad i nutidshistoria. Var Blekingegaden också stalinister? Nej, det var en helt annan revolutionär diskurs. Min artikel kom sig av en helt aktuell "terrorist"jakt i Berlin. Statsterrorismen är problemet, inget annat. Kan du sluta gnälla nu, tack?

Staffan

Blekineligan var väl maoister, en form av Stalinism, precis som RAF?

tjaba

Kommentera

captcha