En revolutionär infoportal
2017-12-10

Om miljonprogrammet och fastighetsägarnas fallskärm

Välkommen. Jag skrev i den andra delen av ACAB-serien om repression och polisvåld i programmet. Min radio fortsätter sorry to say rapa ut dess förutsättning, ni har alla hört det: laglöst land. Det pratas om den svenska slummen och om miljonprogrammet som ”ghetton”. Den nygamla fattigdomslösningen är att allt ska bort. Samtidigt som alla pissar på programmet flyttar medelklassen in och de fattiga ut.

Städernas bostadssegregation och alla dess konsekvenser i människors liv är förtryck. Det är att hålla oss nere för att det handlar om så mkt mer än de faktiska lägenheter där vi bor eller var de ligger. Vi vet att position på arbetsmarknaden är en bov i dramat. Bostad-arbete är en jävla tröttsam höna-ägg-diskussion. Vad kom egentligen först? Miljonprogramslägenheten eller arbetslösheten? Vi vet att de hänger ihop, men vi vet faktiskt inte helt säkert hur. Bor man i programmet för att man inte har nåt jobb eller har man inget jobb för att man bor i programmet? Fattigdomen är cirkulär. Ett ständigt vadande runt, runt i osäkerhet, otillräcklighetskänslor, ansökningar och nollade konton. Ni som läst om Pia kan kanske se glassgubbe-liknelsen framför er. Dessutom är det där med jobb som nyckeln till frihet inte sant längre, snarare ser vi en svensk version av det själadödande ”working-poor”.

Lösningen sägs vara det slitna: ”integration”. Hela förorten och dess existens har gjorts till ett ”integrationsproblem”, ett ”invandrarproblem”.

Vi goa kommunister ser bostadssegregationen som en klassfråga. Det är det givetvis i första hand. Marxismen serverar oss en förståelse som inte riskerar att falla in i rasistiska förklaringar eller springa nån annans ärenden. MEN, det går inte att komma ifrån att på bostadsfronten är rasism också en förbannat stor faktor. Det går inte att skriva om programmet utan att benämna det. Med det inte varken sagt att Andersson som numera bor next door to me är ett privvat as eller att alla invandrare bor i programmet. Men få kan förneka att ”svenskglesa områden” existerar. ”Betongdjungeln” är kanske det mest målande epitetet av dem alla, klass och ras i ett ord. Förorten används som bevis på invandringens misslyckande och i takt med att allt fler bekänner färg som rasister marginaliseras orten allt mer.

Det händer något nu som man kan skriva milslånga texter om: gentrifiering, den process som sakta men säkert driver ut miljonprogrammets invånare till intet.

Diskussionen om hela jävla förorten som sveriges skamfläck har smidigt används för att kunna påbörja dess eliminering. De ba raderar! Det hela bli nån form av gör-om-gör-rätt tanke där bostäder åt alla var det stora misstaget. De trycker bort folk, när staden blir allt trängre och bostäderna allt färre. På boplats-göteborg sjunker andelen sökbara lägenheter samtidigt som antalet sökande ständigt ökar. ”Upplevelsen blir ju att kön går bakåt” säger nån av deras anställda. (Det är ju för övrigt inte ens en kö utan ett hyresvärdarnas smörgåsbord!) Desperat håller vi oss kvar i folhemsresterna, miljonprogrammets befolkning - i en förlorad socialdemokratisk dröm.

Du vet jag håller på å söker skolor å sånt nu. Jag är ju jugge så mailar från jobbet så att de ser att jag iaf har ett. Inte så säkert när man bor här liksom!”

Vi skrattade rått på bussen. Smart drag wifey! Men som vanligt är det ju inte så jävla roligt egentligen. Vi skulle av på vår hållplats när M fångade segregationens andra orättfärdighet: samhällsservice. I våra områden är det inte bara grått som fan, vi saknar dessutom många grundläggande saker som fungerar på andra ställen. Våra skolor är sämre, våra vårdcentraler flyttar, apoteken stänger, butiker slår igen. Te råga på allt har de stängt igen system bolagen i förorterna för att vi inte ska supa ihjäl oss. Ingen hade blivit lessen, men missbruk kostar så mycket!

M vill inte sätta sin shorty i skolan där vi bor. Hon vågar inte, ska man offra sitt barn för sina ideal?

Det fria skolvalet har gjort att hennes lilla unge nu ska åka buss till centrum varenda dag och gå på ”friskola”. Om hon får en plats då. Det sägs att en högre andel elever i orten nu går ut med fullständiga betyg. Ändå hårdnar klasssamhället, för vi kan inte ensamma ta oss ur dess grepp.

Check to check, constant struggle to make the payments

Workin' your whole life, wonderin' where the day went
The subway stays packed like a multi-cultural slave ship
It's rush hour, 2:30 to 8, non stoppin'
And people comin' home after corporate sharecroppin'
And fuck flossin'! Mothers are tryin' to feed children
But gentrification is kickin' them out of their buildin'

Så la han det i mina lurar, immortal tech, på väg till ännu en dagishämtning i medelklassghettot där min shorty går för att jag inte heller ville offra mitt barn till fattigservice. Vi bor i ett av de få miljonprogramsområden i göteborg där allmännyttan fortfarande äger alltihop. Hela jävla skiten utom fyra hus. I ett av de fyra bor vi såklart. Den vanliga turen! På tre år har vårt hus sålts tre gånger. Jag flyttade hit genom ett längenhetsbyte. Mitt barns pappa kunde inte acceptera att han inte längre bodde i min lägenhet och jag behövde ett nytt ställe där jag kunde sätta gränserna från början ”Du får ha fötterna på dörrmattan, men längre in går du inte.” Mycket gammal hund på den gubben. OBS har lärt honom sitta.

Jag bytte lägenhet med en liten persisk dam, Z. På flyttdagen satt hon mest och drack whiskey på gården så mina polare fick bära hennes saker också. Vi klickade gött och träffades nåra gånger sen. Z ville att jag skulle gifta mig med hennes systerson och vi hade liknande politisk övertygelse. I flyttpresent fick jag en prenumeration av proletären ”det är viktigt med kvinnor som tänker”. Men första gången visste Z ingenting om mig. När jag var och kollade på lägenheten sa hon:

”Det är bra här. Det bor mest svenskar faktiskt”

Jag höjde ögonbrynen och kollade på henne.

”Alltså, det gör det ju faktiskt inte alls? Men jag bryr mig inte?”

Så kramade hon mig och vi blev friends.

Idag några år senare ser det ut som att Zs lögn håller på å bli verklighet. Lägenheten brevid min är likadan men kostar 2500kr mer varje månad. Renovräkningar innebär att hyresvärdarna river ut hela lägenheter när de blir lediga och gör omfattande renoveringar. De är noga med att göra åtgärder som i lagens mening anses ”standardhöjande” och kan därmed höja hyran helt sjukt mycket. Effekten blir som en vräkning genom renovering. De som flyttar in till den nya hyran är några andra än de som flyttade ut. Sakta men säkert byts namnen på tavlan i porten ut. Andersson har just ersatt min granne ungraren.

”Gentrifiering” kallar vi den process som just nu innebär att den (till stora delar rasifierade) arbetarklassen trängs undan till förmån för de mer köpstarka. Det sker både genom nya exklusivare hyresrätter och genom ombildningar till bostadsrätter. Det är en effekt av bostadsbrist, klasssamhälle och en lössläppt marknad.

Miljonprogrammet har fram tills nu förfallit. Min teenage-sweetheart O hade råttor i sin lägenhet. När jag ung och stenhög bodde jag ett tag i ”kineiska muren” i rosengård där det kröp kackerlackor i källaren. Svårigheterna för unga att få en lägenhet och okärnfamiljskonstellationer gör att folk bor extremt trångt. Keffa tvättstugor gör att folk torkar sin tvätt uppe i lägenheterna med fukt- och mögel som ett brev på posten. Det är fan ovärdigt. De pengar vi i åratal betalat för att lägenheterna skall underhållas med har försvunnit i försäljning efter försäljning. Våra hem har behandlats som slit-och-släng varor. Vi som vägglössen det tar ett par veckor att sanera, sen kan nån annan flytta in. För dem som inte klarar de nya hyrorna återstår statligt stöd: bostadsbidrag, bostadstillägg och soc.

Allmännyttan (de offentligt ägda bostäderna) skapades för dem som inte hade några alternativ. Tillsammans med subventioner och bidragssystem skulle alla ha rätt till en god bostadsstandard. Men när allt fler hyreslägenheter är privatägda så krockar systemet sig självt. Principen om tillgång och efterfrågan råder på den privata marknaden. Alltså att utbudet av lägenheter, deras typ och standard ska regleras av att människor efterfrågar dem utifrån sin ”betalningsvilja” aka hur mycket cash de är ”villiga” att betala. Det går inte ihop med bidragssytemet. Tanken var ju att vi med noll ”betalningsvilja” ändå skulle kunna bo. Nån efterfrågan kan vi inte styra med alls.

Hyressättningen har inte längre något samband med hur mycket pengar folk egentligen har. Istället får samhället gå in och backa upp. Försäkringskassan och socialtjänsten förvandlas till en enda stor jävla fallskärm för fastighetsägarna.

Vi vet att de väljer bort folk med osvenska namn. Vi vet att en hyresvärd som vill göra pengar kommer att vilja öka husens marknadsvärde. Därför väljer de hyresgäster som kan höja statusen på deras områden. Bostad, det som kunde förståtts som en förutsättning för mänskligt liv är istället kapitalbildning. Money-makin. Vissa hyresgäster kan alltså klirra mer i kassan än andra, trots att de skulle ha betalat samma hyra. Det gäller att vara rätt. Att inte vara från ett annat land eller heta och se ut som man gjorde det.

”Samhällets biståndssystem - fastighetsägarnas kapitalackumulerande aggregat”. Har jag skrivit på en post-it lapp i sovrummet. Vad fan betyder det? undrar la du. Om du inte gör det har du ev förläst dig lite och borde softa precis som jag borde nån enda gång. Det betyder att jag (och kanske du?) bara är en hållplats på den ekonomiska transaktionslinjen. Bostadsbidraget jag får för att jag tjänar för lite för mig och mitt barn att leva på (och att han på dörrmattan håller på cashen) är skattepengar som bara passerar mitt konto för att sedan landa i den okände hyresvärdens ficka. Ändå beskrivs det som att åtgärden är för oss. Att det är vi som FÅR pengar. Vet ni att det ända jag får, det är en obetald tjänst som administratör åt försäkringskassan. ”Mina sidor” F U. Det är den vanliga sosse-failen, att tro att man ska kunna kontrollera marknaden och sen tappa hela jävla kontrollen och låtsas som det regnar.

Eftersom det är sjukt inne med råkapitalism förväntas bostadsbristen byggas bort av de privata bolagen. När kvillebäcken byggdes ett (långt jävla) stenkast från mitt hem var stadens villkor att 25 % av lägenheterna som byggdes skulle vara hyresrätter. För att ”stimulera” detta såldes marken till reapris till den som skulle bygga just, hyresrätter. Att en etta i kvillebäcken kan kosta så mycket som 9000 spänn och att det sannolikt bara är en tidsfråga innan de omvandlas till bostadsrätter sa ingen högt. Det är en idelogisk fråga. Att vår mark där det kunde byggts efter behov rabatterades och nu kan göras vinst på finns det dem som tycker är alldelles rätt och riktigt. Likadant var det när eriksberg ockuperades, och hur många av de hyresrätterna som finns kvar idag kan ni ju fråga nån som kan utveckla ”typ inga” lite mer.

Högern tycker också att bostadsegragation är dåligt. Eller, de tycker att FÖR MKT bostadssegregation är dåligt. Alltså de vill ju liksom inte direkt bo med oss. För dem handlar det om rädsla. När fattiga människor avskiljs och samlas kan de bli farliga, så säger oss också statistisk undersökning efter annan att ”otrygghet” och ”rädsla för brott” ökar också bland de rika när klassklyftan djupnar.

Här förenas högern och den moderna ”socialdemokratin”, smulor (bidrag) kan vi få, för att det håller oss lugna. Frågan är vart fan vi ska bo medan vi knaprar på dem. För detta, det håller inte.

Jag är fan inte lugn å jag gillar inte smulor.

Ensam Mamma Röker

Länk: https://ensammammaroker.blogspot.se/2017/12/om-miljonprogrammet-och.html

Kommentarer

Hej. Vem har tagit bilden på höghuset längst upp?

göteborg

Kommentera

captcha

Senaste Media