En revolutionär infoportal
2017-10-06

Om att segra eller besegras - en berättelse från den 30/9 i Göteborg

”Vi vann! Vi segrade! Fy fan vad bäst vi är!”

Inte alla men nästan, applåderade. Inte alla men nästan, jublade.

Det korta talet blev programpunkter. Programpunkter blev bryggkaffe och klassrumsstolar. Kvar dröjde sig, kunde en tänka, en känsla av mening, av stolthet; gemenskap.

”Vi”, tänkte jag, ”vilket 'vi'? 'Vi' som i snuten, som var de som faktiskt stoppade nazisterna? 'Vi', som i staten, som vunnit igen? Som segrat i sin strävan efter total kontroll över våra liv, över allt annat som vi delar dem med? Var det de aktiva medborgarna? De som närapå slet av kamraters masker, de som medels direkt aktion attackerade mina medbrottslingar? Var det Apple, Samsung, Google eller något annat företag, som fick uppleva mer än de som själva var på plats? Var det de, som en annan, som undkom rasprofilerande kontroller på gatan när allt var över?

Medan ryggdunkandet och de interna hyllningarna blev till ett oviktigt sorl i bakgrunden, trädde minnena från dagen fram och jag sökte efter svar på vad som faktiskt hade hänt. Vem var det som hade vunnit, bortom alla individuella, underbara och fruktansvärda upplevelser?


Tusentals människor träffas av solens strålar. Få verkar vilja vara något annat än en en oskiljbar del av den gemenskap samlingen ger intryck av. Den enda gemenskap jag känner är en gemenskap av villrådighet. Lukten av svett, tobaksrök och hemmagjorda smörgåsar stiger från den minglande massan. ETC:s bokmässetält står som en färgglad påminnelse om olika organisationers försök att sätta agendan för de närvarande. Det kanske är min egen förvirring som resonerar med alla ansiktsuttryck jag möts av. Kanske är det faktumet att tusentals personer står bakom ett kravallstaket, att de verkar förvänta sig att stoppa något med sin blotta närvaro.

En timme går och förvirringen övergår sakta till initiativlöshet, nyans för nyans, twitterinlägg efter twitterinlägg. Folk har det trevligt men det är som att många känner något i kroppen. Något kliande. Som när en fest alla har hajpat i förväg ändå inte är så häftig och en vill dra vidare.

Där är en och där är en till. En av de jag delar en vilja med. En vilja som avviker från den harmonitörstande massan. Som inte ryms bakom ett kravallstaket, på ett plakat, ett T-shirttryck eller i ett tal, skrivet för de som söker bekräftelse och alibi i sin stagnation. En vilja de flesta av oss är beredda att förverkliga.

Det klättras. Det småjoggas. Det diskuteras.

Och så färgas gatstenen blå. Frånvaron av ilskna röster fylls av sirener. Ett knallskott väcker något i en och plötsligt är snuten borta. Kravallstaketen övergivna. Smågrupper samlar sig och diskuterar. Obehärskade individer lämnar diskussionerna för att följa sina impulser över staketet. Oviljan till diskussion, driven av lusten att sätta kroppen i rörelse, gör diskussionsinläggen till JA-eller-NEJ-förslag hos de kvarvarande. Snart befinner sig de flesta av periferins rörliga delar inom avspärrningsområdet. Enstaka snutar traskar buttert fram jämte den rusande människoskocken som hastigt tar form. De initiativlösa förtrollas av massans dynamik och låter sig föras in i det förbjudna.

Femhundra meter för vissa, två eller åttahundra för andra, innan en rad av piketbilar, frontad av snutkedja, blockerar vägen. Bodycams:en registrerar den brokiga folkmängden. En improviserad projektil skymmer för en tusendels sekund sikten. Det skriks och skanderas. Stämningen är mer upprymd än den tidigare varit under dagen. Små grupper ändrar skepnad och söker sig bort från händelserna centrum.

Stämningen rör sig tillbaka mot sitt utgångsläge. Initiativlöshet. Förvirring. Saknas en ledare? Eller en tro på den egna makten? Kanske har massan redan vunnit, när den stormar över ett obevakat kravallstaket och på nytt stoppas av en snutlinje?

Snuten annonserar att de släpper förbi massan och massan jublar. Ännu en seger. Som för att fira segern lyfts alla kameror och mobiler mot skyn. Gör gemensam sak med snutens bodycams och ingen förblir oregistrerad, odokumenterad eller anonym. Varje vinkel av ens existens omvandlas till en strid ström av vågrytmer som blir ettor och nollor, bild- och metadata, som lagras på en vinstdrivande server och delas med resten av den uppkopplade världen.

Likt en fårskock föses massan genom avspärrningar, mellan staket, snutar och snutbilar. Jag frågar några som klättrat upp på en skylt, om vad som döljs bakom piketbusslinjen framför oss. Snutar, svarar de, bara snutar och inget mer. Var nassarna är? Jo, de är tydligen uppe vid Liseberg. Jag känner mig lurad och folk runtomkring ger intryck av att livet leker. Jag får känslan av att vara intvingad i en bekymmerslös kärnfamilj på söndagspromenad med barnvagn genom villakvarteret.

Diskussion i smågrupp. En rör sig mot nästa frontlinje. Inträngd mellan folk, husväggar och kravallstaket, hör jag en snubbe säga:

”Jag tycker ändå att polisen ska ha cred för sitt jobb. De skötte det snyggt”.


Gångbron mellan Svenska mässan och Liseberg är fullpackad. En kan tänka sig att den snart lyfter och tar med sig de sensationslystna till någon annan planet. En kan ju alltid hoppas. Längs med gatusidorna fortsätter raderna av åskådare och kameralinser. Papperskassar från Bokmässan blandas med väskor, där det fysiska uttrycket för ens hat omsorgsfullt packats. Längst fram vid snutlinjen blandas stora sportmärkeslogotyper med svarta övertejpade funktionsjackor. På en busskurs tak tänder två personer knallskott efter knallskott. Flaskor, stenar och pyroteknik byter ägare, som i ett slags lekfull gåvoekonomi. En reporter talar om ”maskerade män”, som om den hade någon jävla aning.

Det är inte utan att en undrar vem som regisserat scenen. Hur hade den sett ut, utan alla åskådare? Är det åskådarna, journalisterna, snutarna, nassarna, stenkastarna, de aktiva demokraterna, eller vem är det som har haft störst inflytande över scenens gestaltning?

Några idioter attackerar de vilda vid frontlinjen. Det blir slagsmål och snuten får en kort paus till att torka svetten ur pannan. En snubbe dyker upp från ingenstans och skäller ut en för slagsmålet. Orka.

Snuten gör en rusning med piketbilarna. På ont och gott sållas samhällsfienderna ut ur massan. Kravallsnutarna gör en rusning. De som har erfarenhet eller saknar självbevarelsedrift, står kvar eller rör sig mot de anstormande ”maskerade männen”. De som har något att kasta, kastar det. Rusningarna fortsätter med piketbilarna. Konfrontationerna mellan aktiva medborgare och de som ofrivilligt eller självvalt lever i utanförskap, blir fler och eskalerar.

En äldre man griper tag i en halvt maskerad person, som just kastat något på en snutbil. En annan ingriper mot honom och skapar förvirring. En tredje börjar diskutera och får nästan maskeringen avdragen. Slagsmålet hänger i luften. Ingen, utom just den äldre mannen, vill ödsla energi på en situation där positionerna redan är fastlåsta och omedelbart bundna till den aktuella scenen. Vem vill diskutera demokrati, när en är i full färd med att fysiskt angripa den? Vem vill någonsin diskutera något av vikt, med en person som har för avsikt att sätta en och ens allierade, kanske nära vänner, i fängelse? Mannen skriker ”Dra åt helvete!” innan han försvinner i en impulsivt vald riktning, där det som väntar honom egentligen bara är flera som oss.

Någon berättar att några lyckats attackera nassarna. Någon annan att nassarna blivit upplockade i sina bussar och bortforslade. Som när solen sakta går i moln, ändrar sig scenens känslolandskap och de varma, brinnande affekterna, skiftar till trötthet, sorg och förvirring. En är hungrig. En vill ligga ned ett slag. En vill förvisso kasta något men kanske inte just nu.


Nassarna var det förstås viktigt att försöka stoppa men kanske inte bara där och då. Kanske inte bara symboliskt. Definitivt inte genom en sittblockad som aldrig skedde. Ännu viktigare för en annan, var att se bortom den uppgjorda matchen, scenen och dess spelregler. Bortom populistiska försök att ena alla mot nazisterna eller att sprida sin propaganda under antifascistisk flagg.

Det jag såg var ett ypperligt tillfälle för staten att stärka sitt förtroende hos en av världens redan mest statslojala folkgrupper. Och det lyckades de med. Och det bejublades av vänsterfolk. Det bejublades av antifascister. Det skapades till och med ett slags gemenskap, där statens oumbärliga roll helt ignorerades men lik förbannat kvarstår. Om inte snuten hade lämnat sina positioner vid Heden för att puckla på nassarna, så hade troligtvis ingen genomsnittlig massdeltagare klivit över kravallstaketet. Om inte snutarna hade valt hårdhandskarna mot nassarna, så hade detta diffusa ”vi” fått göra det men ”vi” fick inte ens chansen att verkligen försöka. Några fick väl det men snuten var snabb med att ta över. Problemet är inte att ”vi” inte fick stoppa nassarna, utan att staten gjorde det åt oss och att många ser det som en seger.

Alltså, en seger för demokrati och en seger för statsmakten. En seger för allt det som en varje dag, på ett eller annat sätt går sönder av, slits i stycken och gång på gång dör av, när en försöker bekämpa det.


Om den 30/9 var en segerns dag, så är det bara för mig att konstatera en växande skara fiender omkring mig och en gemenskap endast i att vi alla då och då kan vara lite obeslutsamma och initiativlösa.

Eyebright

Kommentarer

Mycket bra text! Tack.

Anarka

Ja om du förväntade dig att vi skulle göra revolution och krossa staten i lördags, då förstår jag att du är väldigt besviken

@

Politik är kamp, det innebär att saker är komplicerade, svåra, blodiga och fyllda av motsättningar. Det fanns massvis av motsättningar i Göteborg förra helgen men inga av våra motståndares handlingar är förbestämda att lyckas. Polisen försöker stärka sin position, det gör också diverse liberaler men det gör också vi och det får nog sägas att vi är de mest framgångsrika eftersom vi utvecklat kampen genom ledarskap, stöd och organisation. Det medvetandeförändrande i att göra saker som kan anses små, som att gå över ett kravallstaket, kan för många vara enormt radikalt och öppna helt nya perspektiv.

Alla stora organisationer har i sina uttalanden fokuserat på att det var masskampen som var det framgångsrika och det stämmer ju. Ett litet svartblock skulle aldrig kunna åstadkomma detta och en folkfest mot rasism skulle inte heller kunna det. På sätt och vis så är det en position av svaghet för oss, vi är inte starka nog själva, men å andra sidan så är inte black block ett heligt avantgarde av upplysta personer som alltid ska användas på samma sätt. Vi behöver lära oss av massan lika mycket som det är tvärtom.

Den här demonstrationen var en seger eftersom vi spritt våra praktiker, våra idéer och vi har vunnit en konkret seger och visat att militant antifascism är vägen framåt. Det är en början på någonting, men det är inte lätt, det innebär konkret hårt arbete för att fortsätta vägen fram och utveckla kampen.

Hob med kniv

Så här. Jag har gått i många demos genom åren. Men det här är första gången på väldigt länge som jag har känt hur massan dras med i det som händer så som hände i lördags. Folk uppfyllde inte sina förbestämda roller - varken svartablocket eller s k vanligt folk - och det skapade en gemenskap, solidaritet och en känsla av framsats. Sedan att det inte förvandlades till maskravaller och uppror, det kan man inte förvänta sig egentligen. Känslan av tusentals människor som var aktiva, inte passiva, är något vi ska ta med oss tycker jag.

Och dom som tror att snuten hade full kontroll och villigt lät folk göra som dom ville såg inte snutarnas nervösa och spända ögon när vi gick förbi dom gång på gång

@

Det här är förmodligen ingen ny insikt, det borde hur som helst inte vara det. En rörelse som i storstäderna mobiliserar i snitt en gång per år är en passiv rörelse. För en aktiv rörelse krävs kontinuerlig gatunärvaro. Om man begränsar sin fysiska politiska skepnad i direkt aktion till att enbart bemöta nazistisk närvaro uteblir den visuella effekt som med manifestationer och aktioner lockar de ej ännu i rörelsen att engagera sig i vilket läge revolutionen blir en verklig och framförallt mycket större möjlighet.

Även om belöningen inte är särskilt stor (se Frankrike) är organiseringen betydande för utvecklingen inom samhällsmotståndet. Det fungerar inte att alltid låta högern vara först på bollen - på den gräsplanen är det svårt för något att växa

17/11 ?

Kommentera

captcha

Senaste Media

Avsnitt 3: Ståpå by Komintern
Avsnitt 1: Härtigen av sörmland by Komintern
#GILETSJAUNES : ACTE 16 • PARIS 2/3/2019
FÖRSVARA STREJKRÄTTEN NU!
RIOT : #GILETSJAUNES "L'ULTIMATUM" (PARIS • 16/3/2019)