I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet så fördömde anarkismens ledande personer stölden som en direkt aktion. Men dessa anarkismens ledande personer levde ofta ett ordnat bättre liv än genomsnittet av dåtidens arbetarklass. Argumentet var att tjuven producerar inte och behåller hela tjuvgodset för sig själv vilket klassades som borgerligt ägande. Unga män ur arbetarklassen tjänade anarkismen bättre än att sitta i fängelse för stöld. Några enstaka själar ville skilja på stöld från enskilda personer (som inte var rika) och stöld från företag. Både anarkismen och kommunismen har haft sina bankrånare, främst för att betala grafiska trycksaker.