När journalistiken sviker: Partisk rapportering och bristen på balans

Denna fråga handlar inte om en specifik person, utan om beslutsfattarna för den lokala tidningen Sydsvenska i Malmö. En lokaltidning bör representera stadens invånare och täcka händelser på ett balanserat sätt, men det verkar som att denna princip inte alltid har tillämpats. Trots att vi trodde att Sydsvenskan skulle vara en spegelbild av vad som händer i vår stad och vårt samhälle, blev vi överraskade över den tvivelaktiga bevakningen av framför allt solidaritetsrörelsen med Palestina där Sydsvenskan bevakning präglas av dubbelmoral, framför allt när den sätts i relation till bevakningen av andra rörelser. Detta väcker frågor om etik inom pressbevakning.

Till exempel närvarade journalisten Inas Hamdan vid en syrisk demonstration som organiserades i Malmö efter att Assad-regimen föll. Trots att hon var närvarande på demonstrationen och dokumenterade allt som vanligt, är det oklart varför hon inte publicerade någon artikel om denna demonstration. Detta samtidigt som hon numera är känd för sin detaljerade bevakning av Palestina-demonstrationer, där hon noggrant dokumenterat slagord och deltagare samt publicerat artiklar snabbt när något relaterat till islamism, såsom slagordet Allahu akbar, ropats.

Hennes bevakning av Palestinarörelsen verkar endast fokusera på att misstänkliggöra, med bland annat på vilka slagord som ropas. Men när liknande slagord ropades av människor under demonstrationen för ett fritt Syrien var det tyst från Hamdan.

I den syriska demonstrationen vi arrangerade för att fira att den tyranniska ledaren Bashar al-Assads fall, som var ansvarig för det syriska slaktandet, såg vi en blandad skara av människor, varav några hade islamisk prägel, vilket Hamdan alltså tidigare kommenterat när de visat sig i Palestinademonstrationerna. Men hon nämnde inget om detta i någon av sina rapporter, vilket väcker frågor om vilka kriterier som styr journalistens val i sin bevakning. Ändras de journalistiska normerna beroende på personliga ståndpunkter eller den redaktionella politik som tidningen följer? Om pressen är intresserad av att belysa eventuella övertramp under Palestinademonstrationer, vad hindrar dem från att behandla samma ämnen i de syriska demonstrationerna? Denna skillnad i bevakning väcker frågor om de verkliga målen bakom tidningens bevakning.

Demonstrationerna, både palestinska och syriska, var fyllda av känslor. I Palestina fanns det ilska och sorg över den tragiska situationen i Gaza, medan det i Syrien fanns glädje blandat med rädsla för de grundläggande förändringarna som väntar. Trots dessa olika känslor var media inte balanserade i sin bevakning. Vissa rapporter fokuserade på småfel i Palestinarörelsen, medan liknande händelser i andra sammanhang ignorerades. Här framträder pressens roll i att forma människors medvetande och påverka offentliga åsikter.

Som deltagare och organisatörer i både de palestinska och syriska demonstrationerna samt politiska och kulturella aktivister är vi fullt medvetna om pressens betydelse för att förmedla sanningen objektivt. Men när lokaltidningen blir ett verktyg för att skapa partiskhet och forma en subjektiv medvetenhet, förlorar den sitt syfte och blir ett verktyg som undergräver förtroendet och tappar sin trovärdighet. Vi behöver en tidning som är opartisk och kapabel att uppnå balans mellan alla parter, oavsett politiska åsikter eller personliga preferenser.

Är det rimligt inom journalistikens yrke att fokusera på felen i andra samhällen medan man ignorerar eller bortser från felen i sitt eget samhälle?

Abdallah Al Shaar och Batoul Ardat