I Marcus Lundströms Anarchist critique of radical democracy skissas anarkismens syn på demokrati genom åren. Enligt Lundström kan man sammanfatta det med tre faser. Anarkister var i begynnelsen kritiska till demokrati, rösträttsreformer och liknande, då det innebar en begränsning av individens frihet men efter Spanska inbördeskriget och andra världskriget vände det. Då såg de sig själva istället som de renlärigaste demokraterna av alla då de förordade direktdemokrati, lokaldemokrati och principer om att de som berörs av ett beslut också ska vara med om att fatta det (och möjligen också genomföra det).
Men på senare år verkar pendeln ha svängt igen och Lundström ser amerikanska Crimethinc som ett exempel på den nygamla anarkistiska demokratikritiken, liksom fenomen som primitivister och att djurrätt kommit in i den ideologiska mixen.
En som inte nämns i Lundströms korta bok är den anarkistiske teoretikern och filosofen Rudolf Rocker. I sin amerikanska exil från nazi-Tyskland författade Rocker tvåbandsverket Nationalism och kultur, en slags vänsterns motsvarighet till Oswald Spenglers Västerlandets undergång där västvärldens idéhistoria från gamla greker till Hitler och Stalin avhandlas från ett anarkistiskt perspektiv. Här sägs det en hel del intressant om demokrati.
Likt Bakunin före honom anser Rocker att eländet började med Jean
Jacques Rousseau. Från och med honom kan vi skönja en utveckling från
liberalism mot demokrati, en utveckling Rocker ogillar. Visst bidrog
Rousseau till att störta det gamla och unkna systemet med monarkier och
aristokratier, men det var bara genom att byta ut en abstraktion mot en
annan, vilket bara resulterade i att en despoti byttes ut mot en annan.
Montesquieu
hade förordat en maktdelningslära och filosoferna bakom begrepp som
naturrätten och idéer om medfödda inneboende rättigheter tänkte sig en
särskilt skyddad sfär av frihet dit staten eller någon annan än
individen själv inte hade tillträde.
Hos Rousseau finns inget av detta, istället bör allt gott ske genom den goda staten och varje försök till skyddade zoner, fria föreningar eller sammanslutningar, blir för honom ett hot mot det goda, mot vad han kallar ”allmänviljan”.
I allmänviljans namn försvinner individen och blir ett instrument för en ny religiös föreställning. Rousseau byggde bara vidare på Thomas Hobbes dyrkan av staten och faktumet att han beundrade den fundamentalistiska despoten och reformatorn Jean Calvin är talande, menar Rocker.
Diktatur är inte på något sätt en motsats till demokrati, utan tvärtom en logisk fortsättning på samma resonemang om allmänviljan. Rocker är visserligen noga med att påpeka att vad han benämner liberalism inte är detsamma som ”Manchesterliberalismen” men man höjer ändå lite på ögonbrynen då han hävdar att ”Just därför leder en rad vägar från demokratien till diktaturen, men däremot inga från liberalismen.”
Från Rousseau, allmänviljan och den suveräna nationen går en rak linje via franska revolutionens jakobiner till Lenins, Mussolinis och Hitlers statsbyggen. När franska revolutionens ideal svepte över Europa byttes det snart ut till tal om enskilda folks nationella frigörelse – ett simpelt knep av Napoleon för att splittra sina fienders imperium, och därefter ledde det bara till en ny furstlig despoti i de nu ”fria” länderna. Och denna historia skulle bara upprepa sig.
”Att Mazzini och hans revolutionära anhängare drogs in i kampen för Italiens enande, blev endast till nackdel för det sociala befrielseverket. De revolutionära målen fördunklades genom den nationella ideologin.” Och resultatet blev till slut Mussolini. Samma utveckling har skett inom den socialistiska rörelsen där demokrati varit ledordet. Det var inte brist på demokrati utan snarare demokratins överordning över friheten som i raska steg ledde fram till Stalin. Och de nyligen befriade staterna efter första världskriget började genast förtrycka sina minoriteter på det sätt de själva nyss förtryckts i de multietniska imperier de brutit sig ur.
Demokratin är själva förutsättningen för denna nationalism och splittring av den västerländska kultursfären som nationalstaterna skapat, en splittring som bara gynnat en liten elit. Först då individen trott sig vara en jämlik medborgare har han kunnat luras in i den nya politiska kyrka som nationalstaten utgör.
För staten, den är alltid av ondo.
”Låt oss inte begå något misstag: det är inte statsformen, det är staten själv som åstadkommer det onda och fortsätter att alstra och undanhålla det. Ju mer det statliga undantränger det samhälleliga i människolivet och tvingar det att underordna sig dess lagbud, desto snabbare upplöser sig samhället i atomer […] Det är inte fråga om hur vi blir regerade, utan om att vi blir regerade. Ty detta är ett bevis på vår omyndighet och hindrar oss att ta våra angelägenheter i egna händer.”
Man får såklart minnas att Rocker skrev detta under en mörk tid då
land efter land i Europa förvandlades till diktaturer, vilket i sin tur
ledde till det absurda i att den minst lika totalitära sovjetstaten av
fler och fler sågs som det enda vitala motståndet. Rocker hade själv
upplevt hur den tyska anarkosyndikalistiska rörelsen han tillhört gått
från en hoppfull massrörelse till marginaliserad pytteorganisation då
arbetarklassen istället vänt sig mot Moskvavända kommunister och
statskapitalistiska socialdemokrater.
Och när Hitler väl tagit
makten kunde dessa partier inte bjuda något motstånd alls (enligt Rocker
på grund av deras defaitistiska ideologi där lagar om ”historisk
nödvändighet” pacificerat massorna), varpå de tillsammans med Rockers
anarkosyndikalister förbjöds och snabbt sopades bort.
Nu skulle det ju ändå ljusna något efter andra världskriget. Men
frågan om diktaturen som inneboende i, och som naturlig utveckling av
demokrati är ju i sig intressant. Inte minst i våra dagar då jämförelser
med Rockers 30-tal haglar tätt
Det Glada Tjugotalet
Feed