“How do we create a political philosophy to guide our people that is neither derived from the Western model nor a simple reaction against it?”
-Taiaiake Alfred, Peace Power and Righteousness
Vi har hittills förhållit oss till myterna om Aun och Zahhak som en sorts berättelser. De må bära på ett visst mått av sanning och insikt, de må uppmana till en viss typ av handlande, men i grund och botten är de narrativa strukturer. Men att tänka tillsammans med sagor som dessa skulle också kunna vara något mycket mer. Det skulle kunna visa på ett annat sätt att göra politisk filosofi, ett sätt som i grunden vägrar en uppdelning mellan myt, ceremoni och teoribildning.¹
En sådan “sagoteori” praktiseras inom den rörelse från norra Sköldpaddsön som kallas för Indigenous Resurgence eller Radical Resurgence. Centralt i den rörelsen är att urfolk varken bör imitera västerländska koloniala strukturer, eller ens appellera till dem för erkännande. Istället för att använda sig av de institutioner som skapats av de koloniserande nationalstaterna för att inlemma - och långsamt undantränga - urfolken, innebär resurgence en radikal vändning mot sin egen kultur, historia, politiska tradition och sätt att organisera livet bortom västerländska destruktiva modeller som som stat och kapitalism.²
(texten fortsätter på mismar.org)
Mismar
Feed