Vår revolution är inte vår, utan är revolutionen av samhället som helhet. Den består av en djup förändring, som är långsam som allt som är djupt och i ett visst ögonblick av ett uppbrott med det förflutna – som är det revolutionära ögonblicket i sig – är den konkret. Det kanske finns en upprorsfas (vanligtvis finns det så), men denna tjänar till att bryta ner hinder för förändringar som redan har så bred enighet att det inte finns något påtvingat, och förändring skapas på sociala grunder genom arbete på samma nivåer. Självklart innebär detta respekt för alla olikheter och total frihet för sociala experiment. Idag är kapitalismen mångfaldig; imorgon kan det finnas olika former och olika grader av socialism som inkluderar individuell eller gemensam förvaltning. Det viktiga är att ingen kan bli dominerad eller utnyttjad, om de inte vill det, vilket blir svårt, men är möjligt.
En frihetlig revolution är inte ett krig för fattiga och förtryckta mot rika och mäktiga, utan människor mot social ojämlikhet och makt. Det kan sägas vara samma hund med ett annat halsband; men skillnaden ligger i det affektiva tonfallet. Detta är sammanhanget där våldsproblemet tas upp, vilket är ett plågsamt problem för anarkismen, eftersom våld är auktoritärt till sin natur. Det finns anarkister som förkastar alla typer av våld och får en revolution (ett exempel är Tolstoj), med bestämdhet, som är olydnad mot systemet och en envis konstruktion av andra livsformer än själva systemet. Det finns de som accepterar det, men bara som ett försvar av vad det uträttar och betraktar det som en smärtsam och farlig nödvändighet. Andra slutligen (som idag - efter så många erfarenheter) upphöjer det som en kreativ kraft. (Övers. från spanskan S. Jacobson 2025).
https://t.me/libertarixsmexico/2078
Staffan
Feed