Trevlig flygbladstext från 2007 från Riff-Raffs hemsida, men varför är den taggad med
"När: 2019-05-01 12:00
Var: Järntorget, Göteborg"?
Första maj ramlar på fortare än vad man anar. I år liksom förra året, och alla år så långt vi minns, innebär första maj för arbetarna först och främst en dag utan arbete. Men för allt fler är det ännu en arbetsdag, dagen till ära dock med ett blygsamt tillägg för obekväm arbetstid. Men vilken arbetstid är inte obekväm i det kapitalistiska samhället? Åtskilliga generationer arbetare har arbetat och dött sedan första maj för första gången instiftades som arbetarnas dag 1890, två år efter att den amerikanska staten avrättat de så kallade Haymarketanarkisterna.
I media talas det om att det går bra för Sverige, att tillväxten slår rekord, bland många andra floskler. Men hugg en arbetare på gatan och fråga henne hur bra det har blivit på jobbet, fråga honom om det är gladare miner på arbetsförmedlingens kick off-möten, om det är godare stämning i bostadsområdena eller i skolorna. Det ”nya arbetarpartiet”, ett orwellskt tvärtomspråksparti med sin bas i den segregerade förorten Täby och som sidsteppat den gamla arbetarrörelsens likstelnade drake SAP, gick segrande ur höstens rysare. Arbetarledaren Persson tvingades att dra sig tillbaka till sin mångmiljonerstäppa i Sörmland och han och frun tvingas nu leva på en inkomst, som förvisso motsvarar tio–tjugo vanliga arbetares. I hans ställe trädde hans inövat folkliga, medietränade ersättare, Mona Sahlin. Samma skit, samma doft, men en kvinna denna gång, gubevars. Mantrat för våra två arbetarpartier, liksom för deras småbröder i vänstern, är att arbete ger frihet. Men för alla som satt sin fot i en fabrik, på ett lager eller i någon sjukhuskulvert är det allom bekant att det inte är någon lycka att vara en produktiv arbetare, utan en olycka.
På våra banderoller klottrar vi lönesystemets avskaffande, inte en värdig lön (naturligtvis gott och väl inom den ekonomiska tvångströja som konjunkturen tillåter) för två, tre olika jobb för att få vardagen att gå ihop.
Om vi lyfter blicken bortom den svenska horisonten så ser bilden än värre ut. Krig är fred och det blir allt svårare att skilja mellan snut och militär. De ständiga regionala krigen tecknar bilden av en global oroshärd, där allt bredare folklager proletariseras innan de bombas eller svälts till döds.
På det stora schackbrädet offras bönderna med allt kyligare cynism. Irak har, som vi visste från början, blivit en riktig långkörare, och antalet döda ökar för var dag. Repressionens utbredning är global, världssamfundet ingriper med hårdhandskarna och fredsbevarar med tvång, och gråterskornas vädjan om ”sanktioner, inte bomber” blir varje gång ”sanktioner och bomber” – och det med deras goda minne. Pacifismen är krigshetsarnas siamesiska tvilling, precis som demokratin och fascismen avlar vanskapta barn på den historiska skådeplatsen.
Men denna destruktiva situation kan förändras. Genom att proletärer världen över slåss för sina omedelbara behov kan en öppning uppstå, ett kvalitativt språng möjliggöras, som kan göra kommunismen och dess praktiska genomförande – kommuniseringen – till ett omedelbart behov att tillfredställa. För oss är kommunismen en verklig möjlighet redan idag. Denna möjlighet skapas vid den punkt då motsättningen mellan proletariat och kapital tenderar att spränga just detta förhållande, då den kapitalistiska klasstillhörigheten blir ett påtagligt hinder som den kommunistiska rörelsen måste övervinna. Genom att attackera produktionsmedlens existens som kapital kan detta kvalitativa brott uppstå. Revolutionen kommer att innebära ett utökande av gratismaterial och även förstörelse av vissa produktionsmedel. Fabrikerna som avskiljda produktionsenheter kommer att avskaffas och med dem den kapitalistiska arbetsdelningen. Kommunismen är produktionen av nya relationer mellan människor, då produktion och kreativitet blir sitt eget ändamål och individerna ingår i omedelbara sociala förhållanden. Klasskriget avskaffar klasserna. Proletariatet kommer inte att inta de gamla härskarnas tron; successionsordningen kommer att brytas.
Proletariatet segrar genom att avskaffa sig självt och kapitalet. Kommunismen innebär klassernas och lönarbetets avskaffande. I sanning en spännande framtidsutsikt!
Några kommunister i Göteborg
Trevlig flygbladstext från 2007 från Riff-Raffs hemsida, men varför är den taggad med
"När: 2019-05-01 12:00
Var: Järntorget, Göteborg"?
Max
Är det här saxat från någon annastans eller är det några ultravänsterister i Göteborg som försöker dra igång kommuniserings-tänket igen?
hd
Det tänket har väl aldrig förscunnit utan snarare slagit ganska grundlig rot i miljön
@
@,
Nja, det har väl tappat rätt mycket rot efter att alla grupperingar(riff-raff, dissident, etc) har försvunnit även om det fortfarande finns utspridda organiserade och oorganiserade som skulle säga att de är "kommuniserare" eller "ultravänster".
hd
Jag vill inflika att de som publicerade Riff-Raff och Vägrandets dynamik tog banklån för att finansiera sitt projekt. Det är inte vanliga punkare som dricker bärs på Valborg och vinglar runt i syndikalisternas Första maj-tåg. De är högst seriösa.
En kommunist i Göteborg
"Jag vill inflika att de som publicerade Riff-Raff och Vägrandets dynamik tog banklån för att finansiera sitt projekt. Det är inte vanliga punkare som dricker bärs på Valborg och vinglar runt i syndikalisternas Första maj-tåg. De är högst seriösa." Och varför är det här relevant?
X
hd: är det verkligen så? Själv ser jag hur begrepp, analyser och metoder som riff-raff mfl lanserade då, har blivit så självklara och naturliga inom miljön att man inte ens verkar reflektera över det faktum att det då var väldigt kontroversiellt och inledde en het debatt (som ultravänstern förövrigt vann).
Sen finns det givetvis fortfarande en massa motstridigheter inom den autonoma rörelsen. Men det beror ju på att dom fortfarande är en del av vänsteristiska aktivistmiljön. Det är naturligt och inget som går att välja bort (som sagt)
@
Vilka begrepp, analyser och metoder menar du det är som blivit självklara genom denna debatten? Jag tycker att Riff-Raff själva varit rätt spretiga i sitt tänk, det är ju stor skillnad mellan deras kritik och bruk av autonoma idéer(mer likt kämpa tillsammans!) än när Marcel började läsa Camatte och slutade tro på proletariatet som revolutionärt subjekt(något jag inte tror slagit rot).
Nyfiken också på vilka grupperingar du menar ska ha tagit del av ultravänster tänket. SUF verkar fortfarande rätt fast i typiska syndikalistiska av att "inte ha en ideologi"(även om det finns kommuniserare utspritt i SUF), ARNA följer autonoma idéer om att blockera flödet av varor(till skillnad från Riff-Raffs fokus på arbetsplatsen tycker jag), och så vidare. Ända jag kan tänka mig är kanske Framåt Kamrater.
Känns allmänt som att det inte finns någon grupp idag som för samma teoretiska arbete i alla fall. Även om jag tycker att mycket av det senare dem skrev var lite underligt.
hd
Du väljer att tolka det ideologiskt och politiskt när det inte var det jag sade. Jag sade inte att alla inom vänstern hade blivit ultravänsterister och organiserat sig informellt eller whatever. Men jag skulle säga att exempel på saker som känns självklara nu inom vänstern som då inte var det är: arbetskritiken istället för romantiserandet/hyllningarna/upphöjandet av detsamma (viktig!), avskaffandet av proletariatet istället för romantiserandet/upphöjandet av densamma, kritiken av vänstern och meningslös aktivism för aktivismens skull, kritiskt tänkande inför förstelnade strukturer, osv osv osv, listan kan göras lång.
Sen är det en förenkling och en förvanskning av Marcel att säga att han slutade tro på proletariatet som revolutionärt subjekt
@
@,
Du menar att "kommuniserings-tänket" blivit självklart i "miljön". Du menar vidare att det som blivit självklart är "de begrepp, analyser och metoder som riff-raff mfl lanserade". När du sen ska exemplifiera tar du upp en rad olika saker du upplever nu vara självklara inom vänstern, men kommunisatörerna är inte ensamma om att ha arbets- och aktivismkritik, eller att ägna sig åt "kritiskt tänkande". De sakerna återfinns inom massvis av andra strömningar: Vill man mena att kommuniseringsperspektivet har inflytande då får man ju visa på att kommuniseringsperspektivet med dess typiska särdrag har inflytande.
Att säga att den "vänsteristiska aktivistmiljön" tagit till sig någon slags aktivistkritik, men att det är omöjligt för denna miljö att sluta "aktivista" är förresten lite som att säga att man syndar, vet att man syndar, men också tror att det är omöjligt att låta bli.
Max
Som sagt. Nu upplevs dom som så självklara att ditt svar i stort sett är ”men det där håller ju ALLA med om”, vilket är hela min poäng
@
Feed