Klassreduktionism

Den tid vi lever i sätter sin prägel på alla. Världen över ser vi hur både rasistisk högerpopulism och ren fascism är på frammarsch. Allehanda problem skylls på samhällets mest utsatta och marginaliserade – vilket ofta är människor som flytt från de konflikter och krigshärdar som närts av västerländska intressen och imperialism.

Det är lätt att falla för frestelsen och själv dras med i tidsandan. Partier som socialdemokraterna och flera mindre kommunistiska sekter har också på olika sätt klampat rakt in i träsket, med en retorik där klass- eller välfärdsvurm kopplas ihop med konservatism, protektionism och nationalism.

Hästskoteorin, det vill säga den att extremhöger går ihop med extremvänster i en slags grotesk extremism, medan mitten är den vettiga positionen, är förstås bara trams. Men det går inte att komma ifrån att delar av vänstern dels lockats att följa med i den auktoritära såväl som konservativa svängen, precis som socialdemokratin tidigare villigt omfamnat nyliberalismen, och dels att det inom vänstern alltid funnits vissa inneboende tendenser till att hamna i rödbruna slutsatser eller allianser. Om den tendensen antas vara någonting som alltid kommer utifrån, så förlorar vi förmågan att analysera varför det gång på gång händer.

Vi har på sistone också sett socialister som ropar efter starka gränskontroller och begränsad invandring, och som riktar udden av kritiken mot migranter istället för mot de kapitalistiska företag och regeringar runtom i världen som försöker åstadkomma ett ”race mot botten” när det gäller arbetsvillkor och löner. Bakom de här tydliga glidningarna finns också en oroväckande tendens som jag tror delvis kan förklara hur en del anti-kapitalister kan landa i mer eller mindre rasistiska, konservativa och auktoritära infallsvinklar när det gäller politik och analys. Den tendensen kan beskrivas som klassreduktionism.

Först kan det vara bra att klargöra att jag här inte avser den vulgära typen av klassreduktionism, den där folk öppet och fullständigt ignorerar rasism, patriarkat eller statens repressiva roll. Jag avser istället folk och teorier som beskriver sig själva som mer eller mindre antirasistiska, feministiska och i någon mån fientligt inställda till staten, men vars analys, i slutändan, ändå kokar ner till klassbegreppets företräde och särställning.

Men är inte det här med klassbegreppets särställning bara en korrekt materialistisk analys? Enligt en sådan analys är det hur vår produktion är organiserad – i nuvarande fall kapitalismen – som formar våra materiella intressen och styr hur kultur och politik ser ut. Samtidigt driver kapitalismen på teknikutvecklingen, men denna utveckling spås en dag bli oförenlig med kapitalismen själv, och kommer då att ”frigöra” sig från kapitalismen, spränga dess bojor, och ett nytt, antaget socialistiskt, sätt att organisera produktionen tar vid.

Från detta är det lätt att dra slutsatsen att klassamhället är en slags ”bas” och att andra former av förtryck eller maktdynamiker främst är bihang som kapitalismen ofta kan använda till sin egen fördel, för att vidmakthålla sin dominans över samhället, men som ändå i någon mening är sekundära. I sin allra mest mekanistiska tolkning kan denna analys gå så långt som att hävda att teknikutvecklingen är det som i stort sett driver social förändring.

Men det finns flera problem med denna ”materialistiska” analys. För det första bygger den till stor del på historisk och antropologisk data från 1800-talet, som dessutom använts i ett högst modernistiskt sammanhang: Denna data, som redan från början är knapphändig jämfört med den vi har idag, användes för att i modernistisk anda bygga stora sammanhängande teorier som gjorde anspråk på att förklara hela samhällets utveckling. Det leder till grova förenklingar och modeller som i bästa fall bara delvis förklarar samhällsfenomen, och i värsta fall leder in på lika dogmatiska som felaktiga villovägar.

Vad vi vet idag är att de processer som ledde till att att stater eller klasser uppstod är mycket mer komplexa och nyanserade, samt varierar över tid och plats. Militära, religiösa, etniska, statliga, patriarkala och ekonomiska krafter spelade i olika fall olika stor roll, och nästan vilken kombination som helst av dem kunde i vissa fall utgöra ”basen” för ett klassamhälle. Se bland annat Peter Gelderloos genomgång i boken ”Worshiping Power” för en utläggning kring detta från statsbyggandets perspektiv.

Klass var alltså varken ”först” kronologiskt eller nödvändigtvis den främsta faktorn när det gäller samspelet mellan alla sociala relationer. Det här speglas också i vår vardag. Det är inte bara eller nödvändigtvis ens främst vårt förhållande till produktionsmedlen – det vill säga klass – som avgör vilka resurser vi tilldelas, vilka möjligheter vi har att påverka, och hur bra liv vi kan leva. Var vi kommer ifrån, om vi är svarta, bruna, vita, medborgare eller ej, om vi är kvinnor, män, ickebinära, transpersoner och mycket annat har också stor materiell betydelse.

Inte heller teknikutvecklingen kan sägas inta en så dominerande roll som den ibland tillskrivs. För att ta ett klassiskt exempel från den industriella revolutionen, så centraliserades textilarbetare i stora fabriker innan centraliserande teknologier utvecklades, som David Dickinson påpekar i boken The Politics of Alternative Technology. Teknikutvecklingen styrde alltså inte de sociala relationerna så tydligt som det ibland framställs i detta klassiska exempel.

Hela det koncept som ibland går under namnet ”historisk materialism” skulle på liknande sätt kunna ifrågasättas, som exempelvis Alan Carter gör i sin bok Marx, a Radical Critique. Men en sådan generell genomgång är ett ämne för en annan dag. Det finns däremot mindre mekanistiska och nyare tappningar av så-kallad historisk materialism, och det kan vara värt att titta närmare på en av dessa.

Autonoma uttolkare har sedan åtminstone slutet av 60-talet förkastat den mekanistiska läsningen genom att istället framställa arbetarklassen som, genom klasskampen, ett aktivt subjekt i historien. Ja, tekniken som vi använder för att producera saker tenderar att utvecklas, men hur den utvecklas och tillämpas påverkas bland annat just av klasskampen. Arbetarklassens subjektiva idéer, kultur och handlingar formar därmed historien, teknikutvecklingen och tillämpningen, samt kapitalismen som helhet – lika mycket som de själva formas av dessa. Kapitalismens utveckling är i denna tolkning alltså delvis ett svar på arbetarklassens organisering, och inte en ensidig och deterministisk process.

Att undvika den klassreduktionistiska fällan skulle kunna beskrivas som ett utökande av denna historiska subjektivitet till andra maktdynamiker och dess subjekt; rasism, patriarkat, staten, människors dominans över naturen. Ingen av dessa maktdynamiker kan reduceras till någon av de andra. De utgör istället en sammanvävd helhet, och de innehåller också alla, inom sin egen dynamik, sina egna drivkrafter för reproduktion, sina egna kämpande subjekt, och sina egna frön för ett potentiellt klassamhälle.

Därför kan vi varken förvänta oss att rasismen skulle försvinna automatiskt i ett klasslöst samhälle, eller att staten helt enkelt skulle ”vittra bort” på egen hand under några som helst omständigheter. Vi behöver organisera mot alla sådana maktdynamiker här och nu, och därför måste frigörelseprocessen vara en kamp mot alla dessa maktdynamiker på en och samma gång. Men det finns ännu viktigare insikter att hämta hem här.

För det första kommer vi inte att kunna förklara samhällsutveckling och hur olika sociala krafter påverkar varandra om vi suddar ut alla dessa kämpande subjekt, drivkrafter och maktdynamiker, och reducerar alltihopa till en fråga om klass eller närmast deterministisk teknikutveckling. Det är som att leta efter en borttappad nyckel under ljuset av en bekvämt belägen gatlampa, istället för där en antagligen har tappat den.

För det andra leder denna typen av klassreduktionism väldigt lätt till att olika kamper instrumentaliseras. På det viset kan även välmenande människor engagera sig i kamper mot rasism, patriarkat eller staten på ett sätt där de kamperna används som verktyg och medel för att nå ett annat mål. Det leder föga förvånande ofta till förbittring bland de subjekt som på så sätt känner sig utnyttjade och objektifierade.

Det leder ofta också till taktiker och metoder som helt enkelt är dåliga. Det räcker inte att bekämpa exempelvis rasism på klassbasis, en behöver så att säga också bedriva klasskamp på antirasistisk basis. Ironiskt nog kan klassreduktionism också leda till att själva klasskampen instrumentaliseras. Utan en bred hänsyn till alla de samverkande sociala krafterna och maktdynamikerna kan även genuina försök att bedriva klasskamp istället sluta som verktyg för att uppnå makt över människor – något som bland annat leninismen och bolsjevikerna är ett skräckexempel på.

Och till sist, den kanske viktigaste poängen. Jag tror att våra frihetliga politiska aspirationer är dömda att misslyckas om de inte grundar sig i en slags etik byggd på empati, solidaritet, och ömsesidig hjälp. Den främsta anledningen till att bekämpa rasism, sexism, staten eller kapitalismen är för att alla dessa maktdynamiker orsakar människor och ibland andra levande kännande varelser stort lidande – det är först och främst ett självändamål.

Huruvida vi kallar detta perspektiv materialistiskt, intersektionellt, både och, eller något annat är inte så viktigt, men det är värt att nämna att intersektionell analys ofta felaktigt kritiseras för att den skulle vara en slags ”förtrycksolympiad”, en tävling i vem som kan stapla flest förtryck på varandra, och att den som har flest ”vinner”. Men det här är en komplett misstolkning, eftersom intersektionalitet inte lägger tonvikt på kvantitet utan kvalitet – på det faktum att de olika skärningspunkterna för olika maktdynamiker producerar olika resultat och därför kräver specifik teori och praktik.

Det pratas också ibland om att intersektionell analys nedprioriterar klassanalys och på så sätt jobbar utifrån ett ytligt liberalt ramverk där ”klassism”, det vill säga fördomar baserade på klasstillhörighet, anses vara det stora problemet, och att alla former av förtryck helt enkelt ses som spegelbilder av olika identiteter. Men så behöver inte alls vara fallet, då en istället kan uppvärdera andra maktdynamiker till samma nivå som klassanalysen, och se dem alla som en del av ett större nätverk av sociala hierarkier som producerar olika utfall vid olika tillfällen, platser och skärningspunkter. Identiteter är alltid en faktor i politisk organisering, och problemen uppstår först när det förra misstas för det senare.

Att på det här sättet redan från början lägga krokben för klassreduktionismen tror jag dels ger oss verktyg för att på ett bättre sätt analysera vår omvärld, och kan samtidigt fungera som ett vaccin mot konservativa, nationalistiska eller rasistiska tendenser, var de än kommer ifrån.

Anarkism.info

Länk: https://anarkism.info/2019/12/12/klassreduktionism/