Efter de första landstäckande
hemkörar-strejkerna i Storbritannien satte jag mig ned (Metaforiskt, i
etern) med Chris, en organisatör och Anarkist aktiv inom Couriers
Network av Industrial Workers of the World – IWW, den ökända revolutionära fackföreningen med
legendarer som Joe Hill och Lucy Parsons bland sina medlemmar – i
Glasgow, Skottland, för att prata praktisk organisation; hur radikala
fack kan återta en plats i arbetarrörelsen; hur man organiserar strejker
i ett land med så fientliga lagar som post-Thatcher Storbritannien,
klagar lite på Socialdemokrater och nyfrälsta Corbyniter – och hur
syndikalismen kan återfödas som en massrörelse i det tomrum som uppstått
när traditionella fack retirerar.
Vad har din egen, personliga roll varit i Nätverket?
För tillfället är jag
huvudorganisatör för IWW Couriers Network, en medlem av IWW, samt en av
grundarna till Glasgow-avdelningen av Couriers Network. Själv jobbar jag
som cykelbud för UberEats.
Couriers Network har organiserat arbetare över hela
Storbritannien och har haft en hel radda av nya succéer. Men hur började
allt? Och varför IWW?
IWW har organiserat arbetare genom
nätverksmodellen sedan Februari 2018. Nätverksmodellen är i grunden
organiserade enligt federalistiska principer. I praktiken är varje
avdelning av Couriers Network ett mini-fack som är affilierat med IWW.
Lokala nätverksavdelningar är öppna [för alla arbetare inom industrin],
vare sig du är medlem i IWW eller ej. De leds direkt av sitt medlemskap
och fattar sina egna beslut, baserat på de frågor som är relevanta i
deras område.
Genom nätverkssystemet hoppas vi
påvisa för buden att arbetsplatsorganisering lyckas vinna förbättringar –
om man är villig att göra jobbet och är modig nog att agera
tillsammans. Vi vill använda den här strukturen för att utveckla
praktiska organiseringsfärdigheter för att vinna våra medlemmars krav
och för att bygga upp cykelbudens kollektiva självsäkerhet.
Nätverket började egentligen i en
liten pub i Cardiff, när tre cykelbud för UberEats som var medlemmar i
IWW beslutade sig för att försöka organisera sina arbetskamrater.
Avsaknaden av fackföreningssegrar i sektorn, en hög omsättning bland
arbetare och en lönesättning med stor variation från dag till dag gjorde
medlemskap i mer traditionella fackförbund oattraktivt för många av
buden. IWW beslutade sig för att vi måste bevisa för dem att det finns
ett värde i att agera gemensamt och direkt, följaktligen skapade vi
Couriers Network! När vi såg att de första försöken i Cardiff var
lyckade etablerade andra cykelbud och andra IWW-medlemmar en avdelning i
Glasgow, vilket snabbt följdes av en avdelning i Edinburgh, och
avdelningar i Manchester, Bristol och Southampton. Bara förra månaden
etablerade vi en avdelning i London med tusentals bud för första gången!
IWW är det perfekta fackförbundet
för den här typen av organisering, på grund av vår långvariga
ståndpunkt för direkt-demokratisk organisering och arbetarnas
självförvaltning av sina arbetsplatser. Visst är vi ett litet
fackförbund, men det betyder också att vi är mycket snabbare och mycket
mera motiverade för att faktiskt kämpa för våra medlemmar. Om man vill
bli teoretisk så låter vår anarko-syndikalistiskt inspirerade
organisationsmodell oss vara mycker mer flexibla vad gäller
stridsåtgärder – en modell som alla mer mainstream-fack rynkar på näsan
inför. Buden är en hetsigt självständig grupp av arbetare, och de är
väldigt militanta – precis som IWW, om du frågar mig! Jag tror att de
båda, facket och arbetarna, går samman som hand i handske.
Varför bör buden organisera, och om de gör det, varför ska de välja Couriers Network eller liknande projekt?
Bud bör organisera då det är ett
tragiskt faktum att, oavsett vilket jobb du är i, så kommer din chef
inte att frivilligt ge dig bättre arbetsvillkor eller betalt genom hans
egen godhet (Och det är antagligen en han). Du kommer att behöva kämpa
för alla krav, tillsammans med dina arbetskamrater.
I gigekonomin, och speciellt inom
buds-sektorn, så exploaterar cheferna oss så mycket de bara kan, vilket
gör organisering så oumbärlig för oss. Om du inte är villig att
behandlas som en slav, gör något åt det! Prata med dina arbetskamrater
och bilda en fackklubb för att kräva förändringar.
Bud aktiva i Storbritannien borde
välja nätverket och IWW därför att vi helt respekterar din
självständighet som arbetare, och din rätt att själv fatta beslut om
vilken åtgärd ni vill vidta. Många av fackförbunden som organiserar
sektorn gör så på ett väldigt top-down och auktoritärt sätt, där de i
princip bara säger åt buden vad vad buden bör vilja ha. Det vägrar vi
göra. Du som bud säger åt oss vad det är du vill att vi ska göra, och vi
gör det, tillsammans. Som bevisades av UberEats-strejken i London den
4:e Oktober (Där tusentals vilda strejkande helt självständigt bjöd in
IWW att ta en ledande roll inom organiserandet) så är nätverket inte
rädd för att arbeta väldigt snabbt när det är dags för det. Vi leds
direkt av våra bud, för våra bud – inte för betalda fackbyråkrater.
Vad har ni avklarat än så länge, och vad finns kvar att göra?
Kollektiv handling från nätverkets sida har lyckats tvinga Deliveroo att ta bort diskriminerande språk från deras träningsmanual som förhindrade bud att leverera till sexarbetare, samman med rättigheten att slippa bära uniformen med företagets logga om vi inte vill. Vi har också sett både UberEats och Deliveroo börja erbjuda extra betalt under dåligt väder för första gången – i direkt respons till nätverkets envetna organiserande.
Vad gäller större eller bredare segrar har vi inte sett några större ändringar än så länge – men kampen är ännu ung och vi förväntade knappast att vända jorden upp-och-ner på några månader. Gigantiska företag, värderade till flera miljoner pund och som är så fanatiskt anti-fackliga som dessa kommer att undvika eftergifter så länge de bara kan. Men vi organiserar och vi blir mycket starkare för varje vecka som går. Vi började med en avdelning i Februari, och nu, i Oktober, har vi åtta. På bara åtta månader har vi lyckats organisera den första landstäckande strejken av budarbetare i Storbritanniens historia (Vilket också råkar vara den första landstäckande strejken av IWW-medlemmar). Det är något som Deliveroo och UberEats borde vara livrädda inför.
Vad gör Couriers Networks metoder annorlunda från andra
fackförbund som organiserar i sektorn, som IWGB eller Unite Private Hire
Drivers? Och varför är det Couriers Network och inte Couriers Union?
Våra metoder skiljer sig åt på
ganska många vis – i huvudsak därför att vi är en av de få fackförbunden
i Storbritannien som leds direkt av sina gräsrötter, istället för att
styras av byråkrater längst upp. Det låter nästan fjantigt att säga det,
men vi är tydliga med att faktiskt lyssna på exakt vad våra bud säger –
inte vad vi vill höra.
Vissa fack har fokuserat sin budsorganisering på lobbying, att stämma eller försöka gå genom domstolarna för att försöka få bud erkända som så-kallade Limb B-egenföretagare, vilket skulle ge oss grundläggande lagligt skydd. Det är en ärbar strid att ta, men vad vi har upptäckt är att de flesta av våra medlemmar är mycket mer motiverade av mer grundläggande frågor angående vad man får i betalning och våra arbetsvillkor än de är i en lång top-down laglig process. De var också villiga att genomföra militanta direkta aktioner för att uppnå de målen, då de var fullt medvetna om den lagliga vägens svagheter. Som ett syndikalistiskt fackförbund med en långvarig förbindelse till direkt demokrati har våra medlemmar alltid det sista ordet vad gäller våra krav och våra taktiker, därav vårt fokus på direkt aktion snarare än att ändra på lagen.
Till skillnad från andra fackförbund
har vi också en långvarig princip att inte ha betalda organisatörer,
utan alla som arbetar med facket är också arbetare i samma industri. Vi
är också stolta över att vara självständiga från alla politiska partier,
och vi slösar absolut ingen tid på att jaga efter gillandet från den
“parlamentariska arbetarrörelsen”. Långvarig förändring kommer att ske
genom arbetarnas massorganisationer – inte genom att kultivera “vänner”
bland de rika och mäktiga.
Vi kallar det för Couriers
Network snarare än Couriers Union därför att nätverket själv består av
dussintals informella fack som är affilierade till IWW Couriers Network,
snarare än att vara en självständig grupp. Det är i princip en
federalistisk struktur som drivs på anarkistiska principer, gjord för
att ge bud i varje stad så mycket frihet och flexibilitet som möjligt.
Bud uppmanas att gå med i IWW om de håller med om våra mål och medel, men vi jagar inte medlemmar aktivt – vi fokuserar på att organisera och på att förändra villkoren för arbetare i industrin.
Vad skulle du säga är de viktigaste sakerna som ni har lärt er under sedan starten, och hur har organisationen förändrats som ett resultat?
Jag skulle vilja säga att det huvudsakliga som har förändrats från nätverkets skapelse vad gäller hur vi organiserar är att vi inte kör med en heltäckande metod för varje stad, och vi har släppt alla förutfattade meningar om vad det är bud faktiskt vill ha. Vi har också upptäckt att kraven kan variera mycket från stad till stad, vilket är riktigt intressant. Vi har också lärt oss att man ibland hittar både vänner och fiender på helt oväntade håll.
Vad har varit huvudutmaningarna för Couriers Network under kampanjens gång, och hur har förhållandet mellan nätverket och mer etablerade fackförbund och rörelser, som ex. Labour med sin nyfunna vänsterprofil, sett ut?
En av huvudutmaningarna för oss har
alltid varit att hantera apati hos andra bud som du försöker organisera,
vilket kombinerat med den höga personalomsättningen skapar en feedback
loop som är väldigt svårt att bryta ned. Vi är dock fortfarande igång
med att bryta den, genom praktisk kamp som både väcker medvetande hos
arbetare och ger en anledning att stanna i sektorn, och vi har sett
riktiga vinster på det området.
Vi har fantastiska relationer
till IWGB, som också organiserar bud i Storbritannien på en horisontell
och demokratisk grund, och den senaste strejken organiserades
tillsammans med BFWAU [Översättaranm. Bakers, Food and Allied Workers
Union. Ansluten till TUC, som är en nära parallell till Sveriges LO,
inklusive med starka band till Labour] ledde till ett ganska gott
förhållande till dem också.
När man strejkar så upptäcker man
dock verkligen vilka ens vänner inom arbetarrörelsen egentligen är. Det
var riktigt inspirerande att motta officiella solidaritetsmeddelanden
från CNT i Spanien, och naturligtvis våra kamrater från SAC i Sverige.
Responsen från fackförbund här i Storbritannien har dock varit väldig
lågmäld till direkt oppositionell, vilket jag tycker är ganska
underhållande.
Jag tror att mainstreamfacken ser
oss som ett direkt hot mot deras dominans inom arbetarrörelsen –
framförallt därför att vår anarko-syndikalistiska organisationsstrategis
succé bevisar att revolutionär syndikalism har visats att fungera när
det gäller att organisera “oorganiserbara” jobb här och nu, på
2000-talet. Det är rolig att se de vanliga grupperna av
mainstream-aktivister skrika sig hesa om hur landed behöver
‘återuppbygga radikala gräsrötter’, samtidigt som de ignorerar att en
ny, radikal fackföreningsrörelse skapas rakt under deras näsor!
Med allt det sagt så är vi fullt
villiga att samarbeta med de flesta aktiva fackförbunden, så länge som
de respekterar vår attityd och våra medlemmars åsikter. Vi har svårt för
småsint sekterism, och det är precis därför vi finner deras fisförnäma
reservationer så underhållande!
Om jag får tala i en personlig
kapacitet så har jag varit väldigt besviken vad gäller Labours respons.
Labour-medlemmar har skickat in stöduttalanden och bidragit på olika
sätt, men ledarskapet har varit väldigt tysta – så till den grad att
John McDonnell [Labours finanspolitiska talesperson och Corbyns högra
hand], som var på en demonstration i London för att uppmärksamma
strejken, inte ens nämnde IWW Couriers Network, trots att han nämnde
alla andra fack, att vi gav strejken dess namn [Fast Food Shutdown] och
att vi var facket som tog ut flest bud i strejk över hela landet!
Som jag sade, dock, så har den
största delen av vårt stöd kommit från helt vanliga människor över hela
landet, snarare än politiska partier eller politiska organisationer,
vilket jag tycker är mycket viktigare.
Apropå strejkerna, hur har ni lyckats genomföra dem, i en
sektor som traditionellt betraktas som oorganiserbar, och i ett land som
är så högervridet som Storbritannien, med sina väldigt fientliga
anti-fackliga och anti-strejk-lagar?
Vi lyckades genomföra den senaste
strejken genom försiktig, djupgående organisering under det senaste
året. Jag skulle hävda att vi lyckades organisera en sådan
‘oorganiserbar’ sektor genom att helt enkelt följa grundläggande
principer för old-school radikal fackaktivitet: lyssna på arbetare och
ge dem kontroll.
Dessutom är de flesta fackförbund
väldigt försiktiga med att strejka. Inte vi! Både facket och nätverket
vad ganska orädda inför att handla radikalt när bud närmar sig oss och
bad oss hjälpa dem. Att ha modet som krävs för att vara principfast är
viktigt.
Att organisera i Storbritannien
kräver mycket tålamod. Landet är väldigt konservativt, och vi stöter
ofta på sådana attityder när vi pratar med arbetare. Det är ingenting
man kan komma undan.
Det är dock fascinerande (och
rättfärdigande!) att se regeringen upptäcka i realtid vad som händer när
man trycker ned fackförbund och strejker och ‘liberaliserar’
rättigheter och arbetsvillkor. Bud räknas som egenföretagare, vilket
betyder att vi inte har samma rättigheter och villkor som arbetare som
klassas som anställda. Det betyder att vi inte har rätt till saker som
sjukersättning, semesterersättning, etc, men det betyder också att vi
inte täcks av lagarna som gör det svårt att strejka och svårt att
organisera fackförbund. Det orsakar Torypartiet en riktig huvudvärk just
nu. Om vi vill strejka så kan vi bara göra det! Det riktigt fina är att
cheferna och Torypartiet inte riktigt kan vinna. De kan antingen
behålla oss som ‘egenföretagare’ och spara pengar på så vis, eller så
kan de ge oss ett ordentligt jobb, spara pengar, men förlora ännu mer
till fortsatta vilda strejker, eller så kan de ge oss ett ordentlig
jobb, ge oss bättre lön och villkor för att förhindra sådana strejker.
Vad de än gör så vinner vi.
Några sista ord eller goda råd till svenska syndikalister och anarkister intreserade i att organisera sektorn.
Överge alla förutfattade idéer som ni
har om vad buden vill ha – till exempel förväntade vi oss att alla bud
skulle hata att vara ‘egenföretagare’, men många gillar det. Fråga dem
vad de vill förändra, och lyssna på svaret! Processen av att organisera
kan vara långsam, men det är givande för rörelsen och klassen – fältet
ligger öppet för att våra principer och metoder kan göra en comeback.
Kom också ihåg att det här är en
internationell rörelse, som har internationell solidaritet som vapen. Vi
kommer egentligen inte att uppnå våra mål utan en stark, internationell
budsrörelse, vilket gör det så viktigt att vi förbinder den här kampen
över gränserna. Om ni behöver någon hjälp eller mer direkta råd,
kontakta oss på couriers.network@iww.org.uk.
Även om du organiserar med ett annat fack, eller i ett annat land, så
vill vi gärna ge den hjälp, solidaritet och stöd som vi kan erbjuda. Er
strid är vår strid. För att citera IWWs odödliga slagord: “An Injury to
One is an Injury to All”
anarkism.info
Länk: https://anarkism.info/2018/10/19/klasskrig-pa-hjul-iww-couriers-network/
Feed