I glädjeyran efter hamnarbetarnas fantastiska seger i hamnkonflikten nyligen är det svårt att riktigt veta vad det var som till slut fällde avgörandet – arbetsköparens insikt att hamnar är viktiga och samtidigt svåra att driva utan arbetare, eller erfarenheten av hur ont det gör att möta ett solidariskt kollektiv som sträcker sig likt en regnbågsfärgad bläckfisk långt utanför själva den så kallade primärkonflikten. Antagligen var det lite av varje som gjorde att de, timmarna innan strejken skulle börja, rullade över på rygg och hissade vit flagg.
En annan sak som varit tydlig under hela konflikten är hur högerns retorik, i allt från kommentarsfält till tidningsartiklar och pressreleaser, varit en spegling av ett mer generellt ideologiskt mönster – ett mönster som på ytan verkar vara fullt av självmotsägelser. Under hela konflikten har vi bland annat fått höra att hamnarbetarna är bortskämda, med skyhöga löner, och att det egentligen är synd om en helt annan grupp – exempelvis sjuksköterskor. Inte för att hamnkonflikten egentligen handlade om löner, eller att lönerna skulle vara så höga som propagandan gör gällande, eller att någon av dessa högerivrare någonsin skulle få för sig att backa en sjuksköterskestrejk, förstås.
Högern, som vanligtvis brukar försvara skyhöga vd-löner eller kapitalvinster, och beklaga sig över den rådande jantelagen i Sverige, börjar plötsligt skrika om ekonomiska orättvisor. Det är uppenbart att det måste ligga något helt annat till grund för detta. För om sjuksköterskorna strejkat, så hade högern pekat på en ännu mer utsatt grupp, och så nästa, och nästa, tills vi kommer till människor i stånd att dö av svält eller sjukdomar i någon krigshärd. Det är alltid nån som har det sämre, alla ska ha det skit, minsann, så håll käften, sluta klaga, och rätta dig i ledet!
Men låter inte det här lite märkligt? Högern framställer ju ofta kampen med vänstern som en kamp mellan individualism och kollektivism. Mellan individuell frihet och kollektivt förtryck, eller åtminstone förmynderi. Då borde väl hamnarbetarna, med de framdrömda lönerna, ses som entreprenörshjältar som kämpar för sin sak? Hur kommer det sig att chefer, direktörer och kapitalister ”förtjänat” sina förmögenheter genom ”hårt arbete”, ”innovation” eller sin egen oumbärlighet, men hamnarbetarna som vill förbättra sina villkor är bortskämda?
Ju mer vi granskar den här motsägelsefulla retoriken desto konstigare blir det. Ett ganska populärt nytt högeruttryck är ”snöflinga”. Det används som en förolämpning och diskussionsdödare så fort någon uttrycker en preferens som avviker från samhällsnormen – vare sig det gäller personliga pronomen, sexuell läggning, sexism i dataspel, antirasism, tryggare rum, eller något annat. Att håna människor för att de tror att de är unika individer som bejakar sin eller andras rätt till individualitet, är tätt förknippat med den högerkonservativa viljan att bevara samhället precis som det är – eller till och med vrida tillbaka klockan till någon mytisk perfekt svunnen tid. Och den som vill bevara måste jaga de som försöker avvika.
På samma sätt ska kvinnor inte ha kontroll över sina kroppar, med så stränga abortlagar som möjligt, och så ska de antingen tvingas på eller tvingas av olika klädesplagg. Det är inte lite ironiskt att de högerfolk som ropar högst om att alla kvinnor måste ta av sig slöjor, antagligen skulle få hjärtklappning om västerländska kvinnor ville dra runt på stan eller i badhuset i bar överkropp. För så är det ju – högern vill inte att kvinnor ska få göra som de själva vill, utan att kvinnor följer de (patriarkala) normer som högern tycker gäller. Därmed ska slöjan av, för att dölja håret är förtryck, men brösten på kvinnligt kodade kroppar måste skylas och censureras, för allt annat är oanständigt. Det är lätt att tänka sig otaliga ursprungsfolk, i alla fall de som undgått att krossas av västerländsk kulturimperialism, som bara skulle garva åt eländet.
När det gäller skola är det likadant. Det ska, precis som i förorterna, vara ordning och reda, hårda tag och disciplin – linjer som även de så kallade liberalerna stödjer. Utbildningen syftar främst till att strömlinjeforma, att lära människor att rätta sig i ledet, och producera duktiga arbetare för det kapitalistiska maskineriet eller den statliga byråkratin. Uttrycker någon en vilja att bli konstnär, designer eller något annat ”oproduktivt” så är det för det mesta grund för stor upprördhet. Ofta är detta med att disciplinen blir sitt eget självändamål också helt uppenbart – exempelvis kepsförbud och andra regleringar som bara syftar till att lära ungdomarna vem det är som har makten. Och om de – gud förbjude – börjar tänka fritt och ger sig ut på en klimatstrejk, då ska de bannas för att de ”skolkar”, alternativt avskrivas som styrda av nån hemlig agenda. Det går ju inte ens att föreställa sig att någon individ kan tänka själv!
Det här går igen, igen och igen genom samhället och högerideologin. Så vad är det som händer egentligen? Skulle det inte handla om individuell frihet på högerkanten? För den som godtar att höger-vänsterskalan är detsamma som en skala från individualism till kollektivism blir det väldigt förvirrande. Kanske stämmer inte den här gamla sanningen trots allt? Kan det vara något annat som döljer sig under ytan, som får motsägelserna att klarna? Vi testar: Högerns ideologi handlar i grund och botten inte om individuell frihet, utan social kontroll och auktoritet.
Då blir det fullständigt logiskt att fördöma människor som rör om, men försvara de som redan sitter på makten i samhället, att disciplinera kvinnokroppar, att kontrollera människor genom att upprätta gränser eller murar, och att straffa och förfölja de som avviker från den accepterade normen. Det blir också uppenbart hur den skenbara individualiseringen i samhället är menad att fungera. Vi görs alla till individuella bubblor utan meningsfulla sociala relationer, för att vi då är enklare att kontrollera för staten och kapitalet. Få saker upprör högern så mycket som svårkontrollerade kollektiv eller individer.
Går vi riktigt långt ut på högerkanten blir den här överordnade kontrolltanken helt uppenbar. Bland så kallade högerlibertarianer är det exempelvis inte ovanligt att hänvisa till det tänkta drömsamhället som ”konkurrerande diktatur” - alltså en i princip helt privatiserad stat som ersätts av konkurrerande firmor, med absoluta rättigheter gällande privat egendom där markägarna blir som feodalherrar.
Det här maniska nedtryckande av det som är annorlunda har två komponenter. En är psykologisk, och består helt enkelt av rädslan för det okända. Men forskning visar att människor som möter på ”det okända”, exempelvis i form av andra människor från en annan kultur, ganska snabbt kommer över sådan rädsla. Vad som behövs för att hela tiden återskapa och förstärka detta är därför en annan, högst materiell kompletterande komponent: De som har privilegier, baserat på klass, inkomst, hudfärg, etnicitet, kön, sexuell läggning, funktionsuppsättning, eller något annat, tenderar generellt att vilja bevara dessa privilegier, både medvetet och undermedvetet.
I slutändan är den här friheten och individualiteten som högern talar om, förutom att den är ett verktyg för kontroll, i praktiken endast förunnad ett fåtal ytterst privilegierade personer, medan alla andra mest ska lyda, och hoppas på att de, likt lottovinnare, ska få chansen att en dag själva bli en av förtryckarna. Om den amerikanska drömmen en gång hade ett uns av verklighetsförankring under efterkrigstiden, så kan det idag sägas att den har landat i en ideologi som, för att parafrasera Orwell, påminner om en stövel som trampar på mänsklighetens ansikte i all evighet, och alla tillfälligt utblottade miljonärer eller för stunden maktlösa presidenter önskar att en dag själva få bli stöveln. Det är en förslavandets ideologi. En ideologi som är både för och mot individen på samma gång. Högern upphöjer den abstrakta individen till skyarna, för att den hatar den verkliga.
Men hur kommer det sig att många människor beter sig på ett sätt som vid en närmare granskning verkar vara som att skjuta sig själv i foten? Varför angripa människor som kämpar för förbättringar under täckmantel av denna ytligt individualistiska högerideologi? Kanske för att samma ideologi gör att de upplever att de inte har någon annanstans att skjuta, samtidigt som de känner sig tvingade att försvara sig på grund av en helt korrekt känsla av att de får det allt sämre.
En stor del av den nyliberala ordningens omorganisering av våra liv bestod i att avpolitisera en rad samhällsfenomen – från oberoende riksbanker till privatiseringar, globaliserade kapitalflöden, och förment neutral byråkratisk förvaltning. När så människor förlorar ett av de få sätt på vilka de kände att de kunde utöva lite inflytande över samhället, så måste de söka nya vägar. Om det inte går att sparka uppåt, så går det ändå fortfarande att sparka neråt – och både politiker och kapital är inte sena med att peka ut lämpliga offer. Offer som i själva verket inte är orsaker, utan symptom.
Det hela kompliceras också av det faktum att det faktiskt blir sämre för många, det är ingen missuppfattning, samtidigt som de stora traditionella krafterna som skulle realisera jämlikhet under de senaste 30 åren mest bara snackat om det samtidigt som de administrerat de nyliberala omorganiseringar och åtstramningar som drivit de ökande ekonomiska och sociala klyftorna. De har tömt ut solidaritetens språk till den grad att det blivit meningslöst och vänts till sin motsats.
Så vad kan vi göra åt det här? Det finns inga enkla svar, men om högerns taktik och ideologi är att göra oss till ensamma individer för att lättare kontrollera oss, så kanske vi behöver börja med att skapa gemensamma sociala sammanhang där vi kan förverkliga vår individuella frihet, och bygga konkret solidaritet istället för att bara snacka om den. Som den där gången när vi stöttade hamnarbetarna och inte bara vann, utan också fick högern att slå bakut och sätta sin ideologi i halsen.
anarkism.info
Länk: https://anarkism.info/2019/03/09/hogern-hatar-individen/
Feed